Sjöjungfrun i Fyrisån
av Tony Elgenstierna
Det var länge sedan någon träffade på en sjöjungfru i något av de stora haven.
Sist jag själv såg någon var strax utanför en atoll i Maldiverna hösten 1991.
Det var typiskt nog bara en rufsig kalufs, ett ansikte som snabbt vred sig fram
och tillbaka och så var hon försvunnen. Då var min hustru och jag nygifta och
hon tyckte inte alls om att jag såg på andra kvinnor. Numera är det ingen som
ser till sjöjungfrur ute till havs. En del menar att de fiskats upp av pirater
som sålt dem till rika knarkkarteller som förvarar dem i stora
saltvattenakvarier. Andra menar att de sökt sig längre ner i djupen och inte
längre går upp till ytan. I mindre åar är det lättare att få syn på dem. Inte
minst i de dyiga små vattendragen i slättlandskapen. Men man måste närma sig
dem med försiktighet. Jag brukar ta mig fram med min kajak och långa sträckor
bara glida med strömmen.
Det händer något speciellt med en när man får kontakt med en sjöjungfru. När
hon stannar till vid en gyttjig strand, med håret som en rufsig krans och bara
ögonen och en bit av näsan över vattenytan. De där ögonen kan man inte skaka av
sig. Så man sitter där i kajaken och stirrar, som ett fån. Har man tålamod kan
man få se mer. En liten rörelse i vattnet, kanske en liten bit av en fena. Nu
har ju inte sjöjungfrurna i de små vattendragen de klassiska fiskstjärtarna som
i oceanerna utan snarare en lång, ållik avslutning på kroppen. Har man riktigt
tålamod, och då talar jag om timmar, så kan hon simma närmare. Då är en liten
kajak det bästa. Den förvandlar dig till en nästan jämbördig vattenvarelse. Hon
kan lägga sina långa, vita, tunna armar om fören och svepa med stjärten under
kölen. Rätt som det är dyker stjärten upp vid sidan och du kan sträcka ner
handen och röra vid den kalla, gummiaktiga huden.
Blir du kvar till kvällen, och det blir jag ofta, så kan det hända att hon
sticker upp huvudet intill dig och säger något. Sjöjungfrur kan tala de lokala
språken men till en början gör allt vatten och all gyttja i munnarna att de är
svåra att förstå. De måste prata av sig ett tag innan det går att höra vad de
säger. De talar förstås inte alls om politik eller dagshändelser och inte
heller om litteratur eller film. Men deras ljusa, entusiastiska röster gör ändå
de torftigaste konversationer fascinerande. Mest handlar det om fångst, om en
besvärlig mink eller en ståtlig häger som hon överraskat och om hur mätt hon
blivit av dem.
– Känn! säger hon och rullar upp sin mage som är så rund av maten att hon ser
gravid ut. Men blir sjöjungfrur gravida? När jag smeker hennes spända mage
kvillrar hon plötsligt till av skratt.
– Jag är så kittlig!
Kittlig och kall och lerig. Det är lätt att drabbas av plötslig avsmak inför en
sjöjungfrus kropp. Men det försvinner när hon stannar upp och ser dig i ögonen.
– Jag tror att jag är kär i dig, kan hon säga och plötsligt sträcka upp sin ena
hand och röra vid din kind.
Och du rör vid hennes vattniga kind.
Hon tar tag i kajaken med båda händerna och sträcker sig upp mot mig. Håret
ligger tovigt klistrat över huden. Hon öppnar munnen en aning till en kyss.
Brunt åvatten rinner ur hennes mun. Jag ser hennes haka, långa hals, axlar,
bröst.
Jag böjer mig ner mot hennes mun. Den är kall, hård, smakar dyigt åvatten. Hon
lägger armarna runt min nacke och kajaken snurrar runt. Kyssen håller i sig
hela vägen. Jag sparkar mig ur sittbrunnen, släpper taget om paddeln, lägger
armarna om henne. Hon är inte längre kall. Hon är varmare än vattnet omkring
henne. Vi tumlar runt i gyttjan, hennes hår, hennes armar, hennes bröst, hennes
läppar är överallt.
Det brukar vara någon snäll bonde som hittar mig i åkanten. Eller en
lantmätare. Jag är förstås väldigt kall, blöt, gyttjig och det kan ta ett bra
tag att hitta kajaken och paddeln, men i det stora hela är jag tillfreds. Jag
tar mig tillbaka till bilen, häver upp kajaken på taket, paddel och packning
stoppar jag in i bagageluckan, och så brer jag ut plasten över förarsätet.
Min hustru suckar som vanligt. Hon tycker att jag borde ägna mig åt något annat
än paddling när jag nu uppenbarligen inte har fallenhet för det. Döttrarna
hoppas först och främst att ingen ska ha sett mig på vägen hem. Och det
försäkrar jag dem att ingen gjort.
Det är ingen av dem som misstänker vad det är som har hänt. Trots att jag
aldrig gjort någon hemlighet av mitt intresse för sjöjungfrur. Inte ens när jag
antyder vad det kan vara som har hänt blir min hustru svartsjuk. Hon är mycket
äldre och mer överseende än när vi var unga. Jag får kela hur mycket jag vill
med mina sjöjungfrur. Bara jag själv stoppar in kläderna i tvättmaskinen.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927274&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).