Möbhell AB
av Lukas Renklint
I en lokal som sett bättre dagar i ett område för de som vill vara modernare än
de är ligger Möbhell Ab. Ett litet familjeföretag som gått i arv i tre
generationer. Den nuvarande chefen, A, har gjort sitt bästa för att modernisera
företagets image och lokalerna är numera en förvirrad blandning av betongfasad,
stora fönster inklämda i för små rum och blommor i onödigt höga vaser på bänkar
med marmor- imiterande plastfilm. Möbhell Ab är enligt sin hemsida experter på
förvaring och ett familjeföretag med hjärtat på rätt plats som sätter kunden i
första rummet. Och licensierade enligt den nya lagen för mikro-dimensioner att
designa och installera straff-dimensioner i garderober och andra
förvaringsutrymmen. Sarah ringde runt till alla licensierade företag inom (mer
eller mindre) rimligt avstånd tills hon blev erbjuden praktikplats på Möbhell
Ab. Hon vaknar innan väckarklockan låter, tar på sig skjortan och kjolen hon
lagt fram dagen innan, äter frukost och hinner med en buss tidigare än god
marginal-bussen. När hon anländer till kontoret är det fortfarande ödsligt.
Receptionsdisken är delvis förkolnad och i båda kortändar står brandsläckare.
Receptionen är inte bemannad än så Sarah går vidare. Direkt innanför entrén är
en öppen yta med bord, stolar och kök. Det är kontorets mittpunkt och när hon
går runt det hittar hon de olika avdelningarnas kontor. “Yttre design”, “Inre
design”, “Marknadsföring och sälj” och “Personalhälsa”. Hon gör sig en kopp
kaffe i väntan på att fler ska komma. Hon spiller kaffe på sin vita skjorta när
två personer i hätskt gräl kommer in. Hon far upp på fötter och backar bort
från bordet, lutar sig mot diskbänken, går framåt för att möta upp dem och
backar igen. Till slut landar hon i att stå mitt i rummet med kaffefläck på
skjortan och kaffekoppen halvt gömd bakom låret och se bortkommen ut. Hon
känner igen personerna som kommit in från företagets hemsida. Det är de båda
cheferna som grälar, diskuterar? De tystnar när de får syn på henne. De höjer
båda ena handen i en hälsning och försvinner sen in på sitt kontor.
Det hätska samtalet fortsätter bakom den stängda dörren. Kontoret fylls på och
kaffeautomaten går varm. Morgonmötet ska börja om 2 minuter men fortfarande
hörs arga röster från chefernas kontor. Överallt småpratas det, artiga frågor
utbyts och viktiga papper skickas runt. Sarah smyger runt, ställer sig i
utkanten av samtal, tar ögonkontakt med främlingar som ler innan de rör sig
vidare och undrar i sitt stilla sinne vem det är som ska ta emot henne.
Vid kylskåpet står som vanligt ordningshållarna. Den lilla gruppen av
avdelningsöverskridande personal som har tagit på sig att hålla ordning på
arbetsplatsen. När du minst anar det dyker de upp med välmenande kommentarer
och goda råd. De skyddar kontoret från skitiga koppar, otydlig information och
söl i kylskåpet. Denna morgon är de irriterade över att någon ställt blod i
kylskåpet. Trots den helt och hållet artiga lappen som undanber sådant beteende.
“Vänligen UNDVIK saker i kylskåpet som vissa är obekväma med. Ställ till
exempel inte ditt BLOD i kylskåpet! Det går utmärkt att ha med en kylväska att
förvara det i för allas trevnad. Tack! :)”
En helt och hållet artig uppmaning som nu ignorerats å det grövsta.
Irritationen och den rättfärdigade ilskan vet ingen gräns hos gruppen samlad
framför kylskåpet. Drastiska åtgärder diskuteras lagom högt för att andra ska
höra utan att vara så högt att de tror att de är uppmanade att ge sig in i
samtalet.
12 minuter efter utsatt tid öppnas dörren till chefernas kontor och de båda
cheferna kommer ut. Chef G kommer först och en rysning går genom rummet. Han
ler brett och vinkar åt dem att gå in i mötesrummet. Tveksamt börjar de
närmaste att röra sig inåt. De drar med sig närmast möjliga kollegor som gör
samma sak bakåt så att Chef G inte kommer in i rummet förrän det redan är
halvfullt. Trots denna försiktighetsåtgärd ser de som redan satt sig hur
lamporna ändrar form när Chef Gs demoniska kraft sprider sig i rummet. Lamporna
får elaka leenden och isande skratt. Pennorna på borden blir till ormar och
något rör sig mellan benen under bordet. När rummet fylls på bleknar bilderna
och när kontorets alla anställda kommit in kvarstår bara en molande oro i
kroppen.
“God morgon allesammans! Jag hoppas att ni har en strålande dag idag! Kan vi
inte gemensamt säga ‘God morgon, vad glad jag är att se er’ till varandra?”
säger Chef G och dirigerar dem. Chef A står snett bakom sin kollega och himlar
med ögonen. Hon är en smal människa med långt hår slarvigt uppsatt och samma
svarta kavaj och vita skjorta som alla dagar. Chef G:s horn krockar med den
upprullade projektorduken när han ivrigt nickar åt kören av röster som hälsar
varandra god morgon. Han är bredaxlad och har en specialsydd skjorta på sig med
hål för taggarna som sticker ut längs med hans armar och ryggrad. När han ler
brett ser man tydligt raden av sylvassa tänder.
“Jag är så glad att se er alla ännu en dag”, fortsätter Chef G, “och idag är en
sannerligen storslagen dag. Som ni alla vet har nedräkningen till Det stora
garderobskonventet börjat på allvar nu. Idag är deadline för alla som vill
tävla i någon kategori att ha lämnat in sina designer. Det är alltså idag och
eh”
“Det är alltså idag”, bryter Chef A in, “och hittills har vi inte fått in ett
enda dugligt förslag. Vi kommer inte missa den här deadlinen och vi kommer inte
skicka in någon skit! Idag är dagen när vi samlar ihop oss, slutar med allt
trams och levererar riktigt bra garderober.” Det blir tyst. Folk sneglar på
varandra och börjar långsamt resa sig.
“Och kom ihåg, vi gör det här tillsammans! Tillsammans klarar vi allt!”
När de första personerna når dörren ökar takten i hela rummet. Alla reser sig
och börjar röra sig så snabbt de kan utan att vara oartiga mot dörren. När de
sista personerna kvar rör sig utåt återvänder de monster som brukade bo under
deras sängar i barndomen och klöser efter dem. Döda barn sträcker bedjande ut
sina händer medan personalen kastar sig ut ur mötesrummet. Chef A ropar efter
dem: “Och ni vet att det där bara är era egna mardrömmar! Ni behöver inte bryta
benen av er för att ta er ut!” Hon fnyser irriterat. Chef G slokar framför
whiteboarden som med glada bokstäver räknar ner till konventet.
Kryor sitter i receptionen. Besökare möter henne först, hon bemannar den
allmänna telefonen, administrerar all övergripande samordning och sköter
hemsidan. Alla dokument som kräver godkännande utanför den egna arbetsgruppen
måste passera henne. Enda undantaget är när Chef A helt fräckt går direkt till
källan istället för till henne. Det får henne att koka på insidan. Ritningar
och strategier som ska godkännas av cheferna ska också levereras till hennes
bord innan deadline. Om de inte duger sorterar hon ut dem innan det når
ledningen. Hon är bra på sitt jobb. Bakom sig har hon en tavla där olika
avdelningar får gröna och röda prickar eller svarta kryss för att markera hur
väl de har följt protokoll och deadlines. Hon trivs med sitt jobb. I sin
hem-dimension brukade hon arbeta med tortyr så det faller sig naturligt för
henne att ge hård feedback på idéer och skamma de som inte kommer in med
material i tid. Idag är hon skymfad. Hon spänner blicken i den nya
praktikanten, som inte gått via henne för att få sin information och knapp där
det står “PRAKTIKANT - Hjälp mig :)”. Istället har hon helt fräckt gått på
morgonmötet på egen hand och pratar med Kryors kollegor om hur hon inte fått
någon vägledning, att Kryor inte skött sitt jobb men vem behöver väl gå igenom
de rätta kanalerna när man kan knyta kontakter själv? Skrivbordet ryker när
Sarah med ett brett leende kommer över.
“Hej! Jag är ny, alltså jag är praktikanten. Sarah. Jag kom innan du var här”,
Kryor rycker till, “så jag har mest ramlat runt”, Sarah skrattar nervöst, “men
jag tänker att det kanske är du som kan hjälpa mig tillrätta?” Kryor tittar
tyst på Sarah. Hon lyfter mappen med papper utan att visa dem för Sarah,
bläddrar fram till schemat för hennes första vecka, skrynklar ihop det och
slänger i pappers återsamlingen.
“Skriv in dig här”, säger Kryor utan att titta på Sarah och lägger fram en bok
och penna, “här är din namnbricka, din praktikant-knapp, du ska ha dessa på dig
hela tiden.” Kryor tar tillbaka boken och lägger undan den. Sarah sätter fast
sin bricka och knapp, tar sina papper och dröjer kvar, tittar på Kryor som
fokuserar på sin dator. När Sarah inte går tittar hon upp med ett höjt
ögonbryn, Sarah ler urskuldande och går bort från disken. Kryor ler och
fortsätter på sitt mail om en försenad leverans.
På avdelningen för Yttre design börjar dagen med creative brainstorm. Stora
papper tejpas upp runt om i rummet med ord som “Estetik”, “Känsla” och
“Säljbarhet” skrivet i breda bokstäver och olika färger. Alla får utrusta sig
med en penna och uppmanas av den evigt muntra avdelningschefen att vandra fritt
och skriva ner alla idéer som dyker upp. Sarah smyger in och öppnar munnen för
att presentera sig men alla är för upptagna med att skriva ner idéer i tusch.
Avdelningschefen sätter en penna i handen på henne och puttar henne med ett
leende mot den närmaste lappen. “Själ” står det med röda bokstäver. Sarah ser
sig omkring, vid alla andra lappar står personer och skriver för att skynda
till nästa. En kvinna slår Sarah i ansiktet med sitt hår när hon dyker ner
framför henne för att skriva sina idéer. Hon skriver: “Barnfamilj” och “förvara
sitt sanna jag i en garderob”. Sarah stirrar på texten med den hektiska
aktiviteten flygande runt sig och skriver till slut: “Kläder med mening”. Hon
inser så fort hon skrivit det att de inte har något ansvar för eller makt över
vad folk stoppar i garderoberna. Hon får hjärtklappning och en överväldigande
känsla av att alla i rummet stirrar på hennes korkade förslag. Hon tar en svart
penna och stryker över meningen. Fortfarande med hjärtklappning skriver hon:
“Garderober med mening”. Hon ser sig omkring, ingen tittar på henne så hon
smyger fort ut ur rummet igen.
Under tiden är det kreativa kaoset i full gång på marknadsföring och sälj.
Röster som går i och över varandra studsar ur i korridoren. De är proffs och
låter sig inte stoppas av detaljer som att de ännu inte vet vad de säljer.
“Vi behöver få folk med oss innan konventet! Vi måste nå ut i alla kanaler vi
kan tänka på!”
“Barn! Vi måste nå dem innan de faktiskt vet att garderober är en investering!
Glada garderober och riktad reklam för att engagera ungdomen i att investera i
långsiktig förvaring!”
Gladoricx är tyst. Hen tycker alltid det är svårt att hinna med i de hetsiga
diskussionerna. Det var lugnare förr. Hen kunde i lugn och ro lyssna på vad det
var någon önskade sig och bestämma sig för vad hen ville göra. Hen tittar ner
på barnet i sitt knä som fokuserat ritar en brinnande port. Känner på pannan,
fortfarande varm.
“Gladoricx?” Det är Sam från personalhälsan. “Kan du följa med mig ett
ögonblick?” Gladoricx nickar.
“Okej hjärtat, jag måste försvinna i några minuter. Fortsätt rita du så kommer
jag snart tillbaka”, viskar hen, “och kom ihåg, akta så du inte snorar på
någon!”
“Inte snora på någon för vi vet inte om det är giftigt”, upprepar barnet och
fyller i det svarta i portens mitt. Gladoricx pussar barnet mellan hornen och
går efter Sam. Hen blir visad in i Personalhälsans rum och sätter sig i
fåtöljen med rivmärken i armstöden.
“Dåså, Gladoricx, jag tänkte att vi skulle prata lite om hur det går för dig.”
“Jag har inte utfört några hämnder!” Gladoricxs ben skakar och hen vrider sig i
fåtölj. Sam sitter lugnt mitt emot, hon ler.
“Okej, men du vet varför jag vill prata med dig?” Gladoricx skakar på huvudet.
“Okej. Det har hänt en del saker på senaste tiden som vi undrar hur det gått
till. Elise har varit hemma varje måndag i flera veckor med huvudvärk, inget du
känner till?” Gladoricx skakar på huvudet. “Nehej, då är det nog tyvärr en helt
annan sorts samtal jag behöver ha med Elise. Sen har vi Thomas som ‘slagit i
stortån i varje tröskel han gått över senaste veckan’.” Hon pausar och tittar
på Gladoricx med ett inövat vänligt leende.
Hen vibrerar nu. Tänk så sköra människor är, så enkelt det skulle vara att få
den här människan att ångra förnedringen hon utsatt henom för.
“Du har ju redan en varning..” Gladoricx rycker till när Sam säger det. “Jag är
inte ute efter att sätta dit dig, jag behöver bara veta vad som händer.
Självklart vill jag inte behöva rapportera in en till varning.”
“Jag la en förbannelse på Thomas så han slår i tån. Han var ett as mot alla
andra i arbetslaget och körde totalt över Lyra och jag tyckte han förtjänade
det. Det var bara förra veckan, den är över nu, det var dumt men jag kunde inte
hjälpa det..” Hen tystnar och börjar långsamt ändra färg och textur för att
smälta in i fåtöljen.
“Men Elise var inte du?”
“Nej.”
“Okej. Jag kommer inte att rapportera några varningar. Men påminn de andra
hämnd-demonerna om att vi helt enkelt inte kan tolerera den sortens beteende på
arbetsplatsen. Det skapar en otrygg arbetsmiljö och klassificeras som
trakasserier.” Gladoricx nickar ivrigt, reser sig och skyndar ut. Sam tar ett
djupt andetag, öppnar sin dator och skriver en incidentrapport.
“Praktikant! Perfekt! Kom med mig.” Sarah vänder i korridoren, kvinnan som
ropade på henne fortsätter gå i rask takt så hon skyndar efter. De går in i
Yttre designs kontor. Kvinnan pekar på affischerna på väggen med stora bilder
på djävulen. De har citat i snirkliga bokstäver. ‘När människor är tillräckligt
motiverade kommer disciplin av sig självt’, ‘Sluta inte när det gör ont, sluta
när du är klar’.
“Det är dispyt över huruvida dessa motivational posters är okej enligt
företagets policy. Du behöver läsa igenom den och prata med personerna som satt
upp affischerna. Skriv ihop en kort rapport och hitta mig när den är klar. Jag
heter Jenine, jag jobbar på Personalhälsa. Okej?” Sarah nickar. Jenine rusar
vidare. Sarah tittar på affischerna och det tomma rummet.
Klockan tolv utrymmer hela kontoret till matsalen tvärs emot i samma byggnad.
Sarah skyndar till kylskåpet för att hämta sin matlåda. Ingen annan verkar ha
sin mat här, ingen annan tar bestick eller tallrikar med sig. Är de på väg till
en lunchrestaurang? Hur mycket har hon på kontot? Hon står med kylskåpet öppet,
rycker åt sig matlådan och småspringer efter resten och hoppas att hon inte
kommer kliva in på en restaurang med sin egen mat i näven.
Chef A och Chef G står själva kvar i personalköket. De häller upp varsin kopp
kaffe och tittar på klockan som snurrar tillbaka tills den står på 8:30. De
stänger in sig på sitt kontor medan personalen börjar strömma in för att börja
arbetsdagen.
“Det jag inte förstår är varför vi måste ha morgonmöte varje gång? Du kunde väl
för tusan ha satt loopen till när de redan börjat arbeta?” snäser Chef A. Chef
G tittar chockat på henne.
“Det är inte någon exakt vetenskap.. Och förresten är ju morgonmötet den bästa
tiden på hela dagen! Alla är samlade och bara väntar på att peppas och dra
igång dagens stordåd!” Chef A svarar med att himla med ögonen och bläddra i
högen av idéer för konventet.
“Jag skulle säga att vi har två, kanske tre idéer här som duger i krig och som
vi kan sätta ut i ruljans om de inte kommer igång. Om de får börja med att
vidareutveckla sina redan färdiga idéer istället för att börja från grunden så
skulle det kunna hjälpa men det får vi väl se. Nu testar vi igen och ser vad
som händer när vi startat om och tar det därifrån så kan vi modifiera längst
vägen.”
“Jo, tänk bara på att vi inte kan köra hur många gånger som helst. För många
tidsloopar på en plats riskerar att köra fast och så tar vi oss inte ut.”
“Nej, nej, jag menar inte att vi ska göra det här hur många gånger som helst
men vi kommer ju, såklart, behöva pröva oss fram. Precis som med allt i det här
jobbet. Nu kör vi ditt älskade morgonmöte så de kan komma igång!”
Chef G kommer in i mötesrummet först och i dörren bildas en flaskhals när alla
försöker på ett naturligt vis undvika att gå in i rummet först. När alla till
slut har kommit in och satt sig har dödsångesten och paniken nästan släppt
greppet om personalen.
“Hej, god morgon! Så underbart att se er alla igen! Eh, idag! Som ni vet är vi
bara några korta timmar bort från deadline för tävlingsbidrag”, han drar i ett
snöre och en banderoll rullas ut framför whiteboarden längst fram i rummet. Med
kurviga bokstäver står det: ‘Det stora garderobskonventet’, “Och vi ska skicka
in de bästa, mest innovativa garderober konventet någonsin har sett! Inte
sant?!” Ett jakande mummel sprider sig i rummet. “Jag kan inte höra er! Inte
sant!” Ett något högre “ja” ljuder och Chef G nickar leende.
“Dåså, varsågoda att börja vara produktiva”, lägger Chef A till. Hon hinner
inte avsluta meningen innan folk börjar resa sig och skynda mot dörren. Chef G
ler samma leende som föräldrar när deras barn glatt springer in på förskolan
utan att bry sig om att säga hejdå.
När Sarah kommer ut från mötet ser hon att receptionen nu är bemannad så hon
skyndar dit för att be om hjälp. Hon får en namnskylt, en mapp med mer
information än hon kan ta till sig och en gräll knapp som deklarerar till
världen att hon är praktikant och inte behöver tas på allvar. Inga
instruktioner om vad hon ska göra. Hon vågar inte fråga den kyliga
receptionisten. Hon går försiktigt genom kontoret och kikar genom första bästa
dörr på glänt. Inre design sitter i ett dunkelt rum. Ett smalt fönster erbjuder
det enda potential till dagsljus som rummet har. När de inte dragit ner
persiennen. På väggarna sitter affischer med bilder av garderober med öppna
dörrar som visar fasorna på insidan. I en stilren vit garderob syns en
medelålders man som knyter skorna omringad av kvinnor som förklarar hur man
knyter skor. I en rokokobyrå sticker bara en näsa upp ur ett berg av stinkande
strumpor.
I hörnet längst bort från fönstret sitter Julien och Lucretia med väl inövade
ansiktsuttryck som signalerar “jag är för cool för att bry mig” och “jag kan
döda dig närhelst jag vill” i lika delar. Bredvid dem sitter Johan med den nya
slipsen som inte väckt någon uppmärksamhet. Sarah ställer sig strax innanför
dörren och smälter in i väggen som bara en praktikant kan.
“Jag har en idé”, säger Anna-Lena. Hon närmar sig pensionen, något hon brukade
längta efter innan hon fick en nytändning med sitt nya jobb. Hennes handväska
står framför henne på bordet, blusen är välstruken och pressvecken på byxorna
är raka. “Jag satt på bussen nu på morgonen och jag åker buss utan en massa
apparater och musik. Jag tycker att man ska kunna göra det i lugn och ro men
icke. Två säten framför mig satt en ung människa med psykedeliskt hår och
lyssnade på musik rakt ut, inga såna hörlurar eller någonting för att skydda
oss andra från ljudet. Inte nog med det. Precis bakom mig satt en ohyfsad odåga
som aldrig lärt sig att tugga med munnen stängd. Hela resan var ett evigt
smaskande på det där fruktansvärda tuggummit. Mitt förslag är en
straffdimension där dessa människor får uppleva hur det känns att sitta i en
ekokammare av deras snuskiga ljud.”
“Intressant, så en person som straffas och resten av bussen är full av folk som
antingen lyssnar på musik högt eller tuggar tuggummi eller motsvarande brottet
personen begått? Intressant. Om det handlar om musik borde övriga på bussen
lyssna på olika låtar för maximalt lidande, tycker ni inte? Sätt upp idén på
tavlan!” tjoar avdelningschefen.
“Vi skulle kunna göra något om att bli ignorerad”, Johan pausar, inser att
övriga lyssnar och fortsätter: “jo, men om det är någon som inte lyssnar på
andra eller exkluderar personer i sin närhet så kan vi skapa ett rum där alla
pratar men ingen ens märker att hen är där.. Kanske..” Hummanden och nickanden
sprids stilla i rummet.
“Mm, intressant.. Den sätter vi upp på tavlan. Vi måste bara fundera över hur
den inte blir för lik KROSSA-byrån..” Avdelningschefen ler.
Jenine sticker in huvudet genom dörren.
“Sarah? Kom igen, du ska presentera hos oss nu!” Hon vinkar åt Sarah som kommer
efter. Jenine sätter ett block i händerna på henne. Det är hon som har gjort
anteckningar men hon minns inte när hon skulle ha gjort det.
På personalhälsan har de samlat sig för möte, avvaktat toalettbesök och
kaffehämtning, avbrutits av ett viktigt telefonsamtal, pausat för att hitta
papprena som alla trodde någon hade och satt sig ner i soffgruppen längst bak i
kontoret. Sarah läser sina egna anteckningar och slutsatser.
“Dåså, vi har ett ärende som ska lyftas i hela gruppen. Sarah, vill du berätta
vad det handlar om och hur vi kan hjälpa till?” Sarah reser sig och sätter sig
igen. Ler.
“Jag heter Sarah, jag är den nya praktikanten”, hon pekar med ett skratt på
knappen, “det är en fråga om affischerna på Yttre designs kontor. Jag vet inte
om ni har hört talas om dem men de har två inspirational posters med bilder på
djävulen och citat. Nu menar vissa att dessa borde tas ner för att vi har som
policy att inte tillåta religiösa symboler i allmänna utrymmen men å andra
sidan har vi en argumentation att Djävulen inte är en religiös symbol i den
dimension som affischerna kommer ifrån. Jag har olika argument antecknade men
jag vet inte om ni redan har den informationen eller..” En puke mitt emot henne
räcker upp ett finger och hon lämnar över ordet till den. Puken glimrar i
mörkröda toner och har ett har-liknande ansikte.
“Jag kommer själv från den omtalade dimensionen. Där är Djävulen inte en
religiös person, han är en motivationstalare. Han är berömd i hela dimensionen
och hans citat sitter uppe precis överallt. Han är beundrad och folkets ledare
så att säga. Så jag förstår problemet som uppstår i den här dimensionen men för
de som satt upp affischerna är det ett sätt att göra sig hemmastadda och inte
konstigare än bilder på katter som hänger från grenar och säger ‘hang in
there’. Jag är övertygad om att ingen har haft för avsikt att provocera.”
Övriga arbetslaget nickar. Gemensamt skriver de listor, jämför policies och
testar olika lösningar. Prick klockan 10 lägger de alla ifrån sig pennor och
affischer och går gemensamt ut till fikarummet. De tar för sig av kaffe och
dammsugare och slår sig ner. De tittar in i kontoren där deras kollegor
fortsätter arbeta, tittar på sina klockor och ger varandra menande blickar.
“Bill, hur går det med ombyggnationen? Ursäkta, jag minns inte riktigt, fick ni
bygglov för tornet till slut?”
“Jo, tack. Vi var tvungna att lämna in alla möjliga bevis för att vi faktiskt
hade ett behov av ett ljusisolerat torn. Vi kan omöjligt vara de första som
behöver ett gästrum som rymmer en dubbelkista! Men nu har det i alla fall gått
igenom, bygget är igång och borde vara redo i god tid till att svärföräldrarna
tänkt komma över jul.”
“Ja, fikan börjar ju 10”, säger Sven-Åke. Han pratar rakt genom samtalen runt
bordet riktat mot marknadsföringsfolket som strömmar in i fikarummet. “Och det
kan ju vara trevligt att ta chansen att prata med sina kollegor om något annat
än jobb också”, lägger han till när flera sätter sig med mobiler eller skyndar
ut mot rökrutan. Arga blickar betyder bara att han gör något rätt.
På kylskåpet fortsätter De arga lapparnas krig. Arga lappar har alltid
förekommit men den senaste månaden har de tagits till en ny nivå. Allt började
med den helt och hållet artiga lappen om att inte lämna blod i kylskåpet. Den
följdes upp av den rättfärdiga lappen: “Om någon tycker blod är äckligt går det
alldeles utmärkt att undvika det genom att inte titta i andras flaskor :)”.
Tätt följt av den vänliga påminnelsen: “Blod har en väldigt speciell doft som
sprider sig i kylskåpet. Vilket inte känns så fräscht. <3 ”
Omedelbart kom det upplysande svaret: “Det gör blodpudding också. :)”
Därefter förtydligandet: “Blodpudding är en tillagad måltid och betoningen
ligger på MAT. Det enda som hör hemma i ett kylskåp är just MAT.”
Efter det kom den hjälpsamma upplysningen: “Blod ÄR mat för vissa av oss och
hör därmed hemma i kylskåpet.”
Denna diskussion i post it-form byttes snart av av nästa:
“Rökare, titta hit! Om ni NÖDVÄNDIGTVIS ska röka så LÅT BLI att göra det UNDER
VÅRT FÖNSTER! Ni får vackert gå till RÖKRUTAN särskilt avsedd för denna
aktivitet. SKÄRPNING.” Just den lappen fick också en kopia vid rökrutan och på
anslagstavlan särskilt uppsatt för allmänna meddelanden men kylskåpet var
krigszonen de valt och striderna fortsatte där.
“Men HERREGUD människor kan vi alla LUGNA NER OSS LITE??? Rökrutan har inget
tak vilket är tråkigt när det regnar. Om folk fuskar ibland och står under
taket vid ingången kanske inte världen går under…. Anpassa reaktioner lite
kanske…..”
På den lappen klottrades välmenande: “Kan vi låta bli att dra in gud i det här?
I vår dimension är det faran som dödar orättfärdiga och inte något man vill
läsa på kylskåpet.”
Som svar på det skrev någon uppmuntrande: “Hahaha!”
Och så fortsätter det.
När rasten är över går Sarah tillbaka till Personalhälsans kontor men där inne
sitter Sam och en stor demon i samma färg som soffan den sitter i. På dörren
sitter en “stör ej”-lapp. Istället hittar hon en övergiven bokhylla och
sorterar gamla designidéer, kvitton, mötesprotokoll och andra papper som någon
borde ha tagit hand om eller slängt för länge sen.
Klockan tolv går alla till matsalen mitt emot kontoret. Chef A och Chef G blir
ensamma kvar. Chef A stönar demonstrativt, letar rätt på kontorets största
kopp, som det står “Isak” på med stora bokstäver, och fyller den till kanten
med kaffe. De går igenom allt material som deras personal skapat, placerar ut
några påbörjade idéer de tror på i avdelningarnas respektive kontor, stänger
dörren till sitt rum och inväntar morgon igen.
Sarah arbetar sin första dag som praktikant idag. Hon följde efter alla andra
in på morgonmötet men blev stående utanför när övriga skyndade vidare till sina
respektive arbetsplatser. Hon gör snabbt bedömningen att Chef G är den man tar
hjälp av och tar några försiktiga steg mot honom medan hon borstar konfetti
från sin skjorta. När hon närmar sig tittar clownen från IT fram bakom chefens
axel och hon byter riktning. Hon går istället fram till den andra chefen.
“Hej”, hon ler sitt proffsigaste leende, “jag heter Sarah. Jag är er nya
praktikant, jag börjar idag..”
“Jag är inte ansvarig för praktikanter. Precis alla här behöver hjälp, det är
bara att hitta något att göra”, säger Chef A och går tillbaka in på sitt kontor.
Stressen klättrar upp i halsen på Sarah. Hon måste visa framfötterna och visa
att hon kan ta ansvar för sig själv men hon måste ju också ha något att göra.
Hon bestämmer sig för att utforska lokalerna, i köket hittar hon en kulle av
odiskade koppar och smuliga bord så hon städar.
“Hej”, säger en barnröst bakom henne, Sarah svänger runt med diskborste i
handen.
“Hej du.”
“Vad gör du?” Barnet har två små horn i pannan, en huvudlös enhörning i famnen
och huggtänder som inte riktigt får plats i munnen.
“Jag diskar. Vad gör du själv?”
“Jag upptäcker. Jag behöver snyta mig.” Barnet tittar på Sarah som rycker till
när hon inser att hon förväntas agera. Hon torkar av händerna, tar en bit
papper och håller fram det mot barnet. Barnet i sin tur tittar skeptiskt på den
vuxna, går fram och placerar sin näsa i det utsträckta pappret och fräser.
“Abda så de inde kommer bå dej”, säger barnet i snorpappret, “de ä kanske
gifdig.” Barnet säger detta helt lugnt med blicken på enhörningen som klättrar
uppför Sarahs ben. Sarah stelnar och blicken flackar mellan barnets ansikte och
pappret fullt med snor hon har i handen. Hon släpper pappret som landar på
golvet mellan dem. Barnet tittar på pappret och sen på den vuxna som just
slängde snor på golvet.
“Man får inte slänga skräp på golvet.”
Sarah hämtar sopen, petar upp pappret på skyffeln och kastar det. Tänker efter
och tar sedan ut soppåsen också. Inser att hon inte vet var soprummet är och
ställer den ihopknutna soppåsen bredvid tunnan.
“Ska vi ta och hitta din vuxen?” Sarah leder barnet med sin hand på hens rygg.
Barnet inser snart att den här vuxna inte går rätt och leder dem tillbaka till
Marknadsföring och säljs kontor lagom till att Gladoricx kommer tillbaka från
sitt möte. Sarah följer efter den lilla familjen in i rummet. Runt bordet pågår
intensiva diskussioner.
“Aggressive marketing, det är vad vi ska göra!”
“Vi har ett sensationsvärde, vi måste ta vara på wow-effekten!”
“Ja!! Fokus på inne i garderoben, fasan i personens ansikte! Detaljerna i
dimensionerna som göms därinne!”
“Skvaller-faktorn! Vi vill få dem att vilja veta vad som gömmer sig i grannens
lådor!”
“Och vi kan garantera unika möbler som inte kan avslöjas som straffdimensioner!”
“Walk-and-talk med mig”, säger en upprymd man i färgglad skjorta, figursydd
kostym och öronsnäcka. Han hugger tag i Sarahs arm på sin väg ut genom dörren.
“Du är ny va? Har du tagit en walk-and-talk förut?” Sarah skakar på huvudet.
“Då har du missat något, det är det effektivaste sättet för kreativt tänkande
och intensiva processer. Så vi ska brainstorma idéer för en stor
marknadsföringskampanj inför konventet och vi ska gå medan vi gör det. Kropp
och hjärna är sammankopplade och får kroppen motivation så sprider det sig och
hjärnan jobbar bättre. Dessutom slipper vi bli soffpotatisar, eller
skrivbordspotatisar kanske, haha. I alla fall, vad tänker du, spotta ur dig
idéer, ingen självcensur, det lämnar vi till sen!”
“Vad är det vi marknadsför?” Han stannar i steget och tittar på henne, sen
skrattar han. Ett skratt som skulle kunna beskrivas som hysteriskt.
“Det är inte poängen! Vi skapar en bra kampanj, Yttre design skapar en bra
design, Inre design skapar en häftig straff-dimension och sen sätter vi ihop
det! Vi behöver inte veta detaljerna för att ta fram hur det bäst marknadsförs.
Kom igen, idéer!” Sarah går igenom vad han just sagt i huvudet. Hon förstår
inte riktigt arbetsprocessen men hans intensiva blick kryper in under skinnet
på henne.
“Eh, fokus i garderoben, mer liksom otydligt runt”, börjar hon, han nickar
ivrigt, väntar sig mer, “eh, svart-vitt kanske, världen runt och färg inuti..”
“Bra, bra! Ett tomt rum förutom garderoben, pridefärger kommer ur garderoben!”
ropar han glatt medan de passerar köket.
“Men skulle inte det kommunicera att hbtq är ett straff..?”
“Shh, ingen censur nu! Nu är vi bara stöttande, framåt, förstör inte flowet!
Oreda i rummet, barnet sitter i garderoben! Eller! Vi ser en säng som någon
börjat bädda upp och upptäckt, underkläder, en kondom, fläckar på lakan kanske!
Och sen ser vi den öppna garderoben där någon piskas? Lagar mat medan två andra
personer har sex bakom hens rygg? Det här är bra grejer!” Han boxar henne på
armen och försvinner in i Marknadsfolkets kontor igen. Sarah fortsätter gå
förbi dörren.
Hon upptäcker en bokhylla i ett hörn. Den är full av papper och mappar i en
enda röra, det ser ut som om någon har påbörjat projektet att sortera och
städa. Hon är mätt på avdelningarna så hon övertar arbetet med bokhyllan.
Marco, ordförande i Ordningshållarnas klubb för inbördes beundran får syn på
Sarah. Han lägger ifrån sig vad han har för händer medan han börjar gå i rask
takt mot Sarah och bokhyllan. Han får ögonkontakt med Birgit och viftar åt
henne att komma med. De båda ordningshållarna störtar in bredvid Sarah och ler
breda leenden.
“Vad gör du?” frågar Marco med sitt mest avslappnade leende. Sarah backar ett
steg.
“Jo, eh, jag såg att bokhyllan var i oordning så jag tänkte att jag skulle
rensa.”
Från alla håll dyker ordningshållare upp som om de kallats av ett tyst larm. De
sluter upp bakom Marco och Birgit och tittar nyfiket på vad Sarah gör.
“Jag bara slänger gamla grejer och tar reda på kvitton som nog borde redovisas
tror jag..”
“Hon slänger saker”, ekar ordningshållarna, “kvitton som inte har redovisats”,
viskar de.
“Underbart kära du”, ler Birgit, “vet du vad som ska rensas och vad som ska
sparas?” Hon säger det med en kvittrande röst och vänligt leende. Håren reser
sig i nacken på Sarah. Hon tittar på skräpet i sina händer och skakar
försiktigt på huvudet. Ordningshållarna går igenom Sarahs slänghög, när de är
klara är det bara ett godispapper och en teckning kvar i högen.
“Så fint du har sorterat, nu blev det väldigt lätt att gå igenom vad som
finns!” Alla ordningshållarna nickar. Gemensamt har de sorterat upp bokhyllan,
hela Sarahs slänghög ligger nu i arkivera-högen tillsammans med några över 13
år gamla avtal. Övrigt är kvar i bokhyllan för säkerhets skull. Halvfärdiga
skisser, post-it lappar med kladdiga anteckningar och vad man skulle kunna tro
är en kvarglömd lista över lunchbeställningar.
“Så.. Allt det här behöver arkiveras?” frågar Sarah, ordningshållarna nickar
ivrigt.
“Arkiveras, ja, arkiveras. Inte slänga företagets egendom”, ekar
ordningshållarna.
“Se bara till att du går till Kryor”, säger Birgit och pekar mot receptionen,
“hon följer med dig ner och ser till att du får hjälp att arkivera tryggt och
bra”. Sarah ler, skopar upp den udda samlingen i famnen och går till
receptionen för att få tillgång till arkivet. Ordningshållarna står kvar och
tittar efter henne.
“Ordentlig flicka.”
“Sannerligen ordentlig.”
“Vill du inte dricka kaffe med oss på eftermiddagsfikat?” ropar de efter Sarah.
Hon vänder sig om och nickar artigt.
Sarah stapplar fram till receptionen. Kryor fortsätter att skriva på ett
bestämt mail. Sarah väntar. Kryor skriver. Sarah väntar. Till slut tänker hon
att receptionisten kanske inte märkt henne så hon hostar.
“Ursäkta, kan du hjälpa mig med att arkivera några saker?” Kryor sätter upp ett
finger i luften som svar. Tar bort ‘vänliga’ ur ‘med vänliga hälsningar’ och
skickar det. Hon tittar upp.
“Och du är?”
“Ursäkta, jag är Sarah, jag är den nya praktikanten.”
“Jaså? Det kan man inte ana, du ser inte ut att jobba här alls. Du har varken
namnbricka eller knapp.” Sarah rodnar och paniken stiger i halsen igen.
“Ja, eh, jag försökte fråga i morse men jag hittade ingen som visste vad jag
skulle göra så jag letade bara upp arbete istället men jag borde verkligen se
till att skaffa en namnskylt!”
“Och du tänkte inte tanken att gå via receptionen? Spindeln i nätet?” Kryor
plockar fram namnskylten, praktikant-knappen och mappen med information. Hon
slänger schemat och lämnar över mappen. “Jag är inte arkivarie. Du behöver ta
dina dokument med dig ner till källaren. Här är koden.” Hon tar fram en
hjärtformad post-it lapp och skriver prydligt “666” på den. Sarah tar emot
lappen och letar sig ner till arkivet. Kryor väntar en timme på att Sarah inte
kommer tillbaka och skickar ett PM till cheferna.
“Praktikanten gick ner till arkivet”, säger Chef G.
“Jag lägger ut en ny annons om en öppen praktikplats”, säger Chef A.
Klockan slår tolv och kontoret töms på personal. Cheferna bläddrar genom
materialet som hittills skapats, häller upp varsin stor kopp kaffe och stänger
in sig på sitt kontor.
Kontoret fylls på av trötta medarbetare. Kaffemaskinen går varm. Morgonmötet
ska börja om 2 minuter men dörren till chefernas kontor är stängd. Där inifrån
hörs matta röster. På ett av borden ligger ritningar och mindmaps från möten
som ingen hunnit ha än. 6 minuter efter utsatt tid börjar morgonmötet.
“Goood morgon!” säger Chef G och drar igång projektorn så bilden med “Det stora
garderobskonventet!” i grälla bokstäver och fyverkerier dyker upp.
“Du hade inte kommit dit än..” påpekar Chef A.
“Oh, just det. Som ni alla vet närmar sig Det stora garderobskonventet. Så, nu
kör vi. Heja oss!”
Chef A vinkar åt personalen att de kan lämna rummet. De skyndar ut och till
sina kontor för att påbörja arbetsdagen. I alla rum gäspas det och den kreativa
manin går på högvarv. Cheferna står i mitten av kontoret och tittar på
personalens fjärde försök, suckar djupt och stänger in sig på sitt rum.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927275&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).