Dags att låta ny nyfikna få spana in vinnarnovellerna i årets
FANTASTIKNOVELLTÄVLING. Resultat inkl juryomdömen har stått bl a här:
http://ahrvid.bravejournal.com/ ;(med eländig bugg hos hosten som lägger in ÅÅ
på vissa rader - usch!). Vi hade hela sex vinnare, då alla pallplatser delades,
så det blir totalt sex noveller totalt sex dagar framåt, med start bakifrån. En
del av författarna är SKRIVA-medlemmar, och skulle nog uppskatta
läsarkommentarer. (Det är alldeles för litet sådant!) Så avlämna hemskt gärna
era synpunkter. Du kanske inte alls håller med juryn, och vet att Du Skriver
Mycket Bättre Själv...alltså!
--Ahrvid (tävlingsadmin)
-----
Min vän Frasse
av Sophia Nyquist
”Ditt glada humör, sakliga perspektiv och goda ledarskap har varit en verklig
tillgång här på Wiikab. Ett stort tack Gunnar. Njut ordentligt av pensionen,
det har du förtjänat!” Applåder bröt ut medan mina chefer lämnade över
sammetsasken med guldklockan. Jag hade fått välja min favorit ur en katalog för
några veckor sedan. När jag såg ut från scenen möttes jag av vänliga ansikten.
Vissa var antagligen bara här för smörgåstårtan, men innan kvällen var slut
hade de flesta kommit fram och önskat mig lycka till. Efter att ha tagit avsked
gick jag långsamt hemåt, mjuk av vinet och sommarvärmen.
Min första dag som pensionär vaknade jag den vanliga tiden och hann sätta mig
innan jag insåg att jag det inte fanns något arbete att stiga upp för.
Motstridiga känslor slogs inom mig men till slut vann längtan efter en
sovmorgon. Jag rättade till kudden och gled tillbaka in i sömnen. Nästa gång
jag vaknade, steg jag upp och gjorde jag iordning en kopp kaffe som jag avnjöt
på balkongen. Solen värmde utan att bränna och jag drog in doften av sommar.
Det kanske skulle gå bra det här ändå. Medan jag funderade över framtiden small
det till i brevinkastet. I den lilla högen av räkningar stack ett flygblad
fram. Om två veckor skulle det hållas en marknad vid Stortorget. Kanske går
jag, kanske inte. Jag är en fri man och väljer själv hur mina dagar ser ut. Och
jag försökte verkligen fylla dagarna. Med böcker, mina modellflygplan och nya
recept men dagarna verkade alltid ha för många timmar. Vad gjorde andra
pensionärer med all denna fritid? Antagligen spenderade de den med nära och
kära, passade på att umgås med sina barnbarn och vänner. Mina få, korta
förhållanden hade aldrig lyckats komma förbi det där första ytliga stadiet till
något mer hållbart. Jag hade varit omtyckt på min arbetsplats, men det hade
aldrig sträckt sig utanför arbetstid. I en så här liten stad hör det till att
stöta på folk man känner. Många hälsade, en del stannade och småpratade. Jag
svarade det som förväntades, delade lite skratt och gick vidare. Jag kände mig
ensam.
Dagen för marknaden verkade bli en av de där ljuvliga sommardagarna som aldrig
tar slut. Folk tänder grillar, barn badar och kön utanför kiosken sträcker sig
alltför lång för de glassugna. Ett eko av känslan man vaknade med på
sommarlovets första morgon spritter i kroppen. Marknaden skulle öppna runt tio.
Jag klarade av att vänta till fem minuter över innan jag knäppte på mig
sandalerna och gick ut genom dörren. När jag närmade mig centrum var jag
alldeles till mig och insåg hur svältfödd jag blivit på nöjen och sällskap.
Jag strosade runt stånden på torget, petade på all möjlig sorts plotter när jag
noterade en liten farbror. Sorgsna ögon vilade ovanför en rufsig mustasch. Han
satt ensam vid ett bord och påminde mig om Ior från Sjumilaskogen. Det var
något med kroppshållningen, en uppgivenhet låg över varje rörelse. Något i mitt
hjärta skiftade och jag traskade närmare.
”God dag min herre. Hur står det till?” Jag sträckte fram handen för att låta
honom nosa på den. Genast började den stubbiga svansen att vifta, om än lite
tveksamt. När min hand började klia öronen ökade svanstakten och den lilla
kroppen kom närmare till den lutade sig mot mig. Med något som liknade dyrkan
såg han upp mot mig och jag kunde inte låta bli att grina glatt mot den lille
krabaten.
”Oj, men nu blommar nog löken! Vem har du träffat Frasse?” En kvinna stod med
knäppta händer bredvid oss. Hon bar en vit t-shirt, prydd med logotypen för det
lokala hundhägnet. Hennes gråsprängda hår var lagt i en klassisk knut. Henne
glada blick vandrade mellan mig och hunden.
”Ursäkta, man kanske inte får klappa, men han var så söt att jag inte kunde
låta bli.”
”Det är ingen fara, jag förstår helt. Det går inte att motstå de små
godingarna. Frasse är en av mina favoriter.” Hon strök tankfullt en av de små
öronlappar mellan fingrarna. ”Hans förra ägare gick plötsligt bort för runt ett
år sedan och han sörjer fortfarande. När han kom till oss fick vi knappt ut
honom. Han gjorde det han behövde, sen låg han bara i sin korg och tittade in i
väggen. Han visade inget intresse när det kom folk till hägnet.” Hon kliade
Frasse under hakan. ”Jag tror att det är därför ingen har varit intresserad av
honom, trots att han är en renrasig borderterrier. Och det hjälper nog inte att
han är lite äldre, nästan nio år.”
Hjärtnupen tittade jag in i Frasses mörka ögon. Hur kunde man säga nej till den
blicken?
”Jag tror inte han varit såhär glad sen han kom till oss, det är väldigt roligt
att se.” Hon log mot mig. ”Du kanske är intresserad av att ta med honom hem?”
Bönande blickar från två par ögon vilade på mig.
Jag ryckte till. ”Nej, jag kan inte ha en hund, det passar inte riktigt in i
mitt liv just nu.” Det överväldigande ansvaret sköljde över mig och jag ville
helst slippa.
”Jag förstår, självklart. Det måste passa när man tar in någon. Det verkade
bara som att ni…” Hon bet sig i läppen och strök Frasses raggiga päls. ”Men ni
vet var vi finns, om det skulle bli någon förändring är det bara att ringa.
Fråga efter Solbritt.”
Vi skakade hand och jag tackade för mig. Jag unnande mig en sista blick på
Frasse innan jag stoiskt trampade mot marknadsstånden.
Såklart kunde jag inte tänka på något annat än sorgsna ögon medan jag traskade
runt. Men inte kunde väl jag skaffa hund. Förutom växter hade jag inte tagit
hand om något levande sedan mor och far gick bort. Vad visste jag om skötsel
och var det inte mycket ansvar med hund? Det går alltid att lära sig, viskade
en liten röst. Medan jag stod och väntade på en påse potatis slog det mig att
jag var en idiot. Ingen annan skulle väl vara så korkad att när den såg lyckan
i ögonen så gick den åt andra hållet. Jag visste att det fanns ett, i brist på
bättre ord, själaband mellan mig och Frasse. Kvickt betalade jag och började gå
mot torget. Skräcken kylde ner magen. Tänk om någon redan hade adopterat honom?
Min raska takt övergick snabbt i en språngmarsch, så när jag rundade hörnet vid
hundhägnets tält var jag en väsande och svettig uppenbarelse. Frasse ställde
sig upp och började vifta på sin lille svansstump när han såg mig. Solbritt
stod i närheten och pratade med ett ungt par som höll i en liten valp. När hon
såg mitt upplösta tillstånd vinkade hon till sig en annan t-shirtklädd kvinna
och gick emot mig.
”Jag behöver kanske lite hjälp, jag har ju aldrig haft hund, men känner på
något vis att Frasse måste följa med mig hem. Jag lovar att göra allt jag kan,
vad som helst!”
Jag handlade såklart upp hela djuraffären och packade upp flera påsar på
köksgolvet. Mitt i allt satt Frasse, omringad av mat, leksaker, godis, tuggben
och sin nya korg. Det såg lite löjligt ut med en liten hund mitt i alla dessa
skatter.
”Du ser ut som ett ensambarn på julafton min lilla vän.” Jag skrockade. Nog
visste jag hur det kändes. Kanske försökte mina föräldrar kompensera för det
syskon jag aldrig fick. Jag hade alltid önskat mig en syster eller bror. Det är
möjligt att mitt liv hade blivit mindre ensamt då. Ännu en gång läste jag
igenom den nu tummade lappen Solbritt skickat med mig.
”Mat och vatten ska du få!” Medan jag pysslade med att göra lägenheten
hundvänlig följde Frasse med mig. Detta bromsade effektiviteten något, eftersom
jag var tvungen att böja mig ner och klappa med jämna mellanrum. Till sist var
jag klar och pustade ut på soffan. Frasse satt nedanför och tittade på mig. Jag
hade tänkt hålla både säng och soffa fria från päls, men vad spelade det för
roll? Det var väl bara att dammsuga oftare. Jag klappade på kudden. Snabbt,
innan jag hann ändra mig var han uppe. Han snurrade runt i ett par cirklar
innan han landade med sitt luddiga huvud i mitt knä. Medan jag satt
blickstilla, sprickfärdig över förtroendet den lilla ledsna farbrorn tycktes
hysa för mig, gav han ut en väldig och belåten suck. Jag satte på tv:n och
uppfyllda av varsin salighet tittade vi på nyheterna tillsammans.
Snart skulle jag märka att Frasse var en farbror med modesta krav på livet. Fri
tillgång till alla mjuka möbler, att få följa med på äventyr och ett par
ströbitar godis var allt han behövde för att vara lycklig. Ibland gick vi till
parken och kastade boll. Det var här jag upptäckte att hundägare överlag är ett
väldigt vänligt folk. Medan våra telningar sprang runt och jagade varandra
kunde vi till en början utbyta sakligheter. Senare fanns det plats för långa
diskussioner om det mesta. Jag fick uppleva hur det kändes att ha vänner och
lärde mig snabbt att en delad kopp kaffe slog valfri lyxkaffe med hästlängder.
Det var här jag fick tillfälle att lära känna Solbritt och hennes Lassie
närmare. Det visade sig att hon var ägaren av hundhägnet. Hennes make hade haft
en stor livförsäkring när en plötslig hjärtattack tog honom från jordelivet.
Bedövad av sorg hade Solbritt startat Hundhjälpen till minne av sin man. Genom
att sysselsätta sig och ta del av hundarnas villkorslösa kärlek hade hon sakta
återfått livsglädjen. ”Det går inte att vara ledsen när man arbetar med djur,
de ger av hela sin själ.” Jag kunde bara hålla med.
Regniga dagar kom vi inte långt. Frasse stannade alltid innanför porten och
tittade upp mot mig, som för att fråga om det nu verkligen var nödvändigt att
blöta ner tassarna. Det fick mig alltid att skratta och efter en övertygande
övertalning där jag lovade en kort promenad följde han med. Väl inne igen
brukade jag ta fram hårfönen för att torka pälsen. Som en katt i solsken satt
Frasse och njöt av värmen. Efter brukade jag sätta på radion och måla på mina
flygplansmodeller medan han låg i en korg vid mina fötter. De var allihop
verkligt fina dagar, de dagar jag fick med Frasse.
När han kom till mig var han ingen ungdom, men det enda problemet var en viss
morgonstelhet. Under åren som gick blev han allt mer grå kring nosen och fick
problem med hörseln. Han kom inte längre springande när jag prasslade med
godispåsen, men han var fortfarande pigg på äventyr. De sista tre månaderna
hade han svårt att resa sig ur korgen och hans högra bakben gav ibland efter.
Jag såg tecknen men ville inte tänka alltför noggrant på vad som väntade.
Frasse fick allt oftare smaka från min tallrik och vi var ute i parken så länge
han orkade. Vi satt på en filt tillsammans. Jag läste, medan han snusade i
luften. Kanske tänkte han på sin ungdoms dagar, när han var stark och kunde
springa i timmar. Så förflöt en tid, till jag märkte att han allt oftare
tittade på mig med en blick han inte haft tidigare. Jag tog honom till
veterinären som jag lärt känna under de år jag haft min Frasse. Hon undersökte,
skickade på röntgen, tog min hand och sa att det var dags. Jag kunde ta hem
honom och ge honom ett par fina dagar innan vi kom tillbaka, men sen var bäst
för honom att få somna in. Inlindad i en filt bar jag honom hela vägen hem. Som
tur var regnade det så kraftigt att mina tårar inte syntes. Det finns inga ord
som kan beskriva smärtan när jag höll min bästa vän i famnen för sista gången.
Jag strödde hans aska i parken han älskade.
Sorgen rev och bet i mig. Nog hade jag sörjt mina föräldrar, men det var en
stilla sorg. Båda hade levt långa liv med mycket kärlek och kunde gå
tillsammans. Nu förstod jag alla de som hävdat att det ”inte bara var en hund”.
Min mat blev smaklös, min sömn blev ryckig. Jag tyckte mig höra ljudet av hans
klor mot golvet. Till slut stod jag inte ut med att se hans saker längre. Jag
packade allt i en sopsäck och gömde den i vindsförrådet. Solbritt ringde med
jämna mellanrum för att fråga hur jag mådde. ”Samma som igår”, blev alltid mitt
svar. Hon frågade om hon skulle komma över men jag ville bara vara ensam. Jag
brukar inte vara melodramatisk, men det kändes som att jag sjönk som en sten
mot botten.
En av dessa dagar tog Solbritt med mig på restaurang i grannkommunen. Mer för
att jag inte längre hade någon energi till att säga emot snarare än att jag var
hungrig gjorde att jag följde med. Efter hemkomsten sjönk luften ur mig. Den
lilla glädje jag lyckats skaka fram i sällskap med Solbritt dunstade bort. Jag
spenderade några timmar med att försöka bygga ihop mitt senaste modellinköp,
men det påminde mig bara om vem som saknades. Lika bra att knyta sig.
Solen värmde min kropp och jag slog upp ögonen. Jag befann mig på en filt och
tittade ut över parken. Vinden strök mot mitt ansikte och lukter från
omgivningen hängde i luften. Ett skall vände min uppmärksamhet mot en samling
buskar. Ut ur dem kom Frasse springandes, full av livskraft och glädje. Den
lilla svansen viftade så snabbt det gick.
”Min lilla farbror!” ropade jag och sträckte ut händerna. In i min famn sprang
han och jag grät av glädje över att få hålla honom. ”Det har varit så tomt utan
dig kära vän. Så tomt, så tomt.” Frasse svarade med att slicka mig på näsan.
Jag kunde känna hans tyngd i min famn, hans sträva päls under fingrarna. ”Till
och med din andedräkt är tydlig. Vad är det här för dröm egentligen?” Jag reste
mig och tittade på bollen som plötsligt låg i gräset. ”Vill du ta dig en
svängom?”
Jag vaknade för första gången på dessa långa månader med glädje i kroppen.
Vilken märklig dröm. Min Frasse, han var inte borta. Med min näsduk torkade jag
stilla de tårar som letat sig nerför mina kinder. Tänk att jag fått en sådan
gåva. Idag var inte täcket lika tyngande när jag sköt det åt sidan och kaffet
hade minsann en liten smak av gamla tider. Nästa natt återupprepades allt och
jag kände samma lycka. Det fanns verkligen ett sätt att vara med min älskade
vän. Den tredje natten satte Frasse sin tass på mitt ben och lade huvudet på
sned.
”Vad är det min vän?”
Han sprang iväg en liten bit, skällde och väntade på mig. Jag reste mig och
följde efter. Utanför den välbekanta parken fanns inte min lilla hemstad jag
kunde utan och innan. Bortanför den ring av träd som vanligtvis omgärdade
parken fanns bara ödemark med ett enda hus långt i fjärran.
”Vart för du mig lille gubben? Är det dit du vill gå?” Frasse skuttade runt i
en cirkel och gläfste. ”Då måste vi såklart ta oss dit”. Jag tog ett steg och
vaknade i min säng. ”Förbaskat! Nu måste jag vänta till i kväll.” Surmulen
klädde jag mig. Jag hade upptäckt att det bara var efter mörkrets intrång jag
vaknade i parken. Tog jag mig en liten luring under dagen möttes jag av vanliga
drömmar.
Solbritt sa att jag började få lite färg tillbaka i ansiktet. Jag hade bjudit
in mig själv på fika för att få tiden att gå snabbare. Jag anförtrodde henne
mina drömmar och hur de fått mig att må bättre. Hon gav mig en sorgsen blick.
”Det låter väldigt fint Gunnar. Men är du säker på att det är Frasse du
träffar?”
”Jag förstår hur det låter. Kanske har jag bara blivit tokig.” Jag log medan
jag pillade på duken. ”Det är bara en så stark känsla, att det inte är en dröm,
att jag faktiskt är där.”
Hon lade sin hand över min och såg mig i ögonen. ”Jag vet inte vad du upplever,
men jag vet att sorg, särskilt så stark som din kan få konsekvenser. Kanske
spiller det över någonstans med så mycket känslor. Men sorg är inte av ondo,
utan bara ett sätt att se vad som är viktigt för oss. Vi måste möta den, inte
undvika den.”
Jag drog tillbaka handen. ”Så du menar att det är fel att jag är med Frasse,
att jag ska sitta hemma och gråta istället?” Jag var arg, jag hade väntat mig
förståelse från Solbritt, inte dömande. Frasse var min bästa vän och jag
behövde honom.
”Det är inte vad jag säger, jag menar bara att vi inte kan gömma oss för det
som smärtar. Vi måste sörja det som gör ont för att kunna gå vidare.”
”Jag tror att jag ska gå hem nu.” Jag sköt ut stolen. ”Tack för kaffet.” På
hemvägen tänkte jag mörka tankar om Solbritt. Vem trodde hon att hon var?
Fortfarande ilsken gjorde jag mig iordning för natten. Den här gången skulle
jag nå ända fram till huset.
Jag vaknade som vanligt upp på filten. Frasse stod redo att promenera iväg.
”Kom så går vi.”
När vi närmade oss byggnaden kunde jag ta mig en bättre titt. Det såg ut som
ett vanligt, grått femtiotalshus. Fönstren var förspikade med brädor. Vad i
hela friden ville Frasse ha här inne? Porten var låst och glaset så smutsigt
att det inte gick att se in. Jag satte händerna i sidorna och tittade uppför
fasaden. ”Här kommer vi nog inte in.”
Frasse skällde till och sprang runt hörnet. När jag kom efter upptäckte jag en
källartrappa. I slutet av den fanns en öppen dörr. Frasse sprang ner och in.
”Vänta lille gubben!”
Han hade stannat innanför dörröppningen till nästa rum. Helt stilla stod han
och tittade in i korridoren. Kanske var det ljuset, men han såg större ut än
vanligt. Rummet vi befann oss i var upplyst av en stormlykta. Det fanns inga
tapeter, bara svartfläckiga väggar. Några skrumpna pappkartonger stod staplade
i ena hörnet. En svag lukt av mögel mötte mina näsborrar. ”Frasse, vad är det
här för ställe?”
Dörren slog igen med en öronbedövande smäll. Först var det alldeles tyst och
jag kunde bara höra mitt hjärta slå hårt. Söte Jesus! Var jag inlåst? Efter ett
par fruktlösa försök att öppna dörren smög sig några insikter över mig. Den
första var att jag var fast i huset. Den andra var att det inte var Frasse jag
hade mött. Det kostade på att hålla min andning under kontroll. Han var borta
på riktigt och något hade tagit min sorg och använt den mot mig. Vetskapen att
han aldrig varit här kändes värre än att ha blivit lurad. Jag samlade mig. Nu
var inte tiden att fundera djupare över detta. Jag måste ta mig ut.
Dörröppningen var tom. Det som hade sett ut som Frasse var borta. Med lyktan i
handen tog jag mig långsamt till dörröppningen och lyssnade inåt byggnaden. Ett
krasande ljud verkade komma någonstans från höger i korridoren som låg utanför
rummet. Jag beslutade på stående fot att vänster var rätt riktning. Någonstans
bakom mig hördes ett lågt hånskratt. Det fick mitt blod att rinna ner till
fötterna. Yr stapplade jag framåt förbi mörka rum. Vissa hade öppna dörrar. Min
instinkt sa mig att jag inte borde titta in, då skulle jag vara förlorad.
Människoliknande skepnader skymtade i periferin. Kort sneglade jag mot en av
gestalterna och ångrade genast mitt tilltag. Ljuset lös upp en mun utan läppar,
jag såg bara tänder. Ojämna, krokiga och trasiga satt de så tätt ihop att det
inte fanns några mellanrum. Helt stilla följde den min vandring med sina tomma
ögonhålor. Jag torkade svetten ur pannan. Det måste finnas en väg ut.
Korridoren fortsatte, onaturligt lång. Än svängde den åt höger, än åt vänster.
Hela tiden hörde jag ett frasande ljud blandat med släpande steg, men bara när
jag själv rörde på mig. När jag stannade för att lyssna, stannade det också.
Den här leken fortsatte i en outhärdlig evighet, till en kylig utandning
nuddade de fina håren i min nacke. Min kropp började skaka. Vad det än var som
följt efter, stod det bara några centimeter bakom mig. Jag ville inte titta,
ville helst av allt bara fortsätta gå och låtsas som ingenting. Ändå vände jag
mig långsamt om. Något vagt människoliknande stod precis framför mig. Med ett
smaskade ljud skrynklande dess ansikte ihop sig, vände sig inåt till det bara
var en veckig, rosa massa. Ren skräck fyllde mig och jag sprang. Antingen var
saken bakom mig långsammare än jag, eller så tog den sig tid för jakten. De
släpande ljuden blev svagare. Mina egna steg blev dock tyngre. Mina krafter var
på upphällningen, när en liten skugga närmade sig framifrån. En kall nos
trycktes mot mitt ben.
”Frasse?”
Den lilla hunden sprang före och började krafsa på en dörr. Kanske var det
ännu ett trick, men jag hade inget annat val. Bakom oss hördes ett skri från
förföljaren och den verkade öka takten. Detta övertygade mig och jag började
slita i dörrhandtaget. Mina svettiga händer gled av flera gånger innan jag fick
ett bra grepp. Dörren gled upp ett par centimeter men slog sedan emot något. En
frisk fläkt av ren luft gav mina stackars muskler en sista våg av energi och
jag lyckades trycka upp dörren tillräckligt för att komma igenom. I slutet av
det lilla rummet syntes skymningsljus i en öppning. Jag och Frasse rusade ut i
kvällssolen. Jag sprang till jag ramlade ihop på gräset. En blick mot huset
visade inget som kom efter. Medan jag hämtade andan satt Frasse tätt intill.
”Min lilla vän, kom du hela vägen och hämtade mig? Jag lyfte upp honom i min
famn. ”Jag saknar dig så.” Jag snyftade ner i hans päls. Han slickade mig
försiktigt på näsan och såg in i mina ögon.
Solen stod högt när jag vaknade på en blöt kudde i min säng. Jag var tillbaka.
Med skakiga händer plockade jag upp fotot av mig och Frasse från
nattduksbordet. Sorgen var fortfarande stark, men nu hade den en kärna av
värme. Jag kände en stor tacksamhet över de dagar vi fått tillsammans, inte
bitterhet över att de var så få. Min lilla farbror skulle alltid finnas i mitt
hjärta och kanske möts vi någonstans igen. Under tiden skulle jag leva.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927269&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).