(Dags att presentera förstapristagaren i Fantastiknovelltävlingen! --AE)
Caradrius
av Henrik Johansson
Göteborg, 1986.
Jag sitter i en port och väntar på Jack. Han är uppe hos en av sina torskar. Vi
kallar torsken för Dokdok bakom hans rygg. Han stammar och pratar som en
doktor. Han är den enda vi känner som använder ordet ”rektum”. Jag vet inte om
han är läkare. Flera andra av Jacks stammisar är det. Men Dokdok är frikostig
med piller, så jag tror det. Jag vet inte vad Jack tror. Han kanske inte tror
på någonting.
Jag är van vid att vänta utanför. De flesta av dem vill inte ha tjejer med när
det händer. Jag vet inte om Jack vill det heller. Inte som att jag är hans
tjej. En gång i vintras var det så kallt att Jack liksom krävde av Dokdok att
jag skulle få vara inomhus.
Jag gör inget när jag väntar. Jag läser inte, tänker inte. Bara tittar framför
mig. Förstår att det är kallt att sitta men känner inte kylan. Jag kopplar
bort. Det är inte bara för min egen skull, eller det är det ju, men det blir
som att jag kommer närmare Jack när jag bara sitter helt apatisk och stirrar
framför mig eftersom jag vet att hans kropp är i lägenheten men att hans huvud
vill vara någon annanstans.
Jack känner ett ansvar mot mig, varför vet jag inte. Det är han som gnor ihop
pengar och piller. Det kan verka egoistiskt men jag tror det är bäst för oss
bägge. Han behöver någon att ta hand om för att orka leva, och jag behöver
någon som tar hand om mig. Annars gör jag också saker. Jag är inte helt passiv.
Jack har ändå hållit på med det här så länge, så länge han kan minnas, även om
hans minne inte riktigt är att lita på. Många av stammisarna är från när han
var barn. Han har fortfarande något pojkaktigt över sig, även när han inte
spelar, och det är väl det som gör att stammisarna håller kontakten med honom.
De har ett speciellt band. Egentligen föredrar jag att han raggar kunder vid
pissoarerna och i parkerna, eller tidigare på bastuklubbarna, men han känner
ett ansvar gentemot sina stammisar. Som en familjeplikt, ungefär som att komma
ihåg födelsedagar och vara hemma på jul och sånt, brukar han översätta det med.
Mitt namn är Alice men Jack kallar mig Mimmi efter ett par Mimmi Pigg-trosor
jag hade. En av Jacks torskar köpte trosorna efter att Jack på beställning hade
kissat på sig i dem. Jack säger att det är det enda han ångrar. Det och att ha
blivit född.
När Jack kommer ut märker jag genast att något är fel. Han går förbi mig utan
att sakta ner. Ibland är det som att jag behöver väcka honom och jag springer
efter honom och är allmänt apig. Skriker och hoppar och kramar om honom.
Han skakar av sig mig. ”Alonso var där.”
”Jag trodde han låg på sjukhus?”
”Han är frisk.”
Det är ett misstag, men jag är van, det är många misstag. ”Han skulle ju precis
dö i AIDS. Minns du inte? Det blir man inte frisk av.”
Frisk nog, säger Jack, och då fryser jag till. Frisk nog för vad?
”Frisk nog för att knulla.”
Alonso använde inte kondom. Han har aldrig gillat det, men det var inget
problem, eftersom han ändå var frisk. Han hade till och med visat ett papper.
Ett friskintyg. Det var bara det att det var en så stor överraskning att han
var i Dokdoks lägenhet. Mitt i knullet hade Alonso sagt att han kanske ändå
inte var frisk. Jack kunde inte ta sig loss men det var bara en del av leken,
han hade ju ändå visat upp ett papper och han sa att han var sjuk för att
jävlas. Alonso kallar det Rodeo. Att knulla någon som försöker slänga av en.
Jack åt när de var klara med honom och då berättade Alonso för Dokdok, han
kanske inte trodde att Jack hörde eller så brydde han sig inte. Det hade kostat
honom 100 000 kronor att bli av med sjukdomen. Caradrius, pestfågeln hade
återuppväckts och åt sjuka mäns sjukdom. Det hade varit i en av de tomma husen
vid Linné. Caradrius var nu en aidsfågel. Så hade han sagt. På något sätt,
Alonso förstod inte hur, hade fågeln tagit på sig sjukdomen. Ett blodsoffer,
eller snarare spermaoffer.
Vi hör till husockupanterna, Jack och jag. Klädda i våra halvtrasiga svarta
kläder, spretiga hår och läderjackor. Men inte de riktiga husockupanterna med
stödkaféer och banderoller och politiska krav. Vi är mer som husparasiter.
Svarta vägglöss som man får på köpet och vill röka ut. Vi känner till varenda
tomt hus på den här sidan Hisingen. Ibland är vi med de riktiga ockupanterna.
Vi ser nästan ut som dem. Dricker deras öl, rökar deras hasch, bjuder på våra
piller mot en slags gemenskap. Men i slutändan funkar det ändå inte. Vi hör
inte hemma någonstans, förrymda slavar med bojarna kvar runt halsen. Vi flyttar
från hus till hus. Klättar in, kryper in, sover i hörn. Blir påsatta på
madrasser utan lakan. Knullar ibland självmant när vi orkar. Kåtheten kommer
alltid plötsligt och vi är alltid förvånade efteråt. Som barn när kommer på att
de måste bajsa.
”Han kallade mig Månpojken” säger Jack. Det är Alonso han pratar om. Jack hatar
smeknamnet. Att Alonso gett honom ett eget namn. Med tanke på allt annat han
gör med Jack kanske det inte låter så allvarligt. Men det är det. Jack har ett
födelsemärke under vänster bröst, på revbenen, som Alonso tycker ser ut som en
månskära. Ibland kallar han Jack för Luna. Ibland för Månpojken. Ibland för
slyna. Och ibland för Jack.
Jag ser mig om. Inser att vi var på väg mot Linné.
Jack tar fram en fickplunta. Han ler. Det var så symboliskt, men han tyckte om
att stjäla något från sina torskar. Som ett slags hämnd. Något litet. Han vågar
aldrig röra någon av Dokdoks figuriner. Ibland tror jag att Dokdok känner till
hans fixa idé och lägger fram något som Jack kan ta. Nu hade han fyllt sin
fåniga fickplunta.
Spriten hugger till i magen, men värmer skönt.
Det är som att Jack ser hugget. ”Du har inte ätit sen igår. Ska vi gå till
Schillerska?”
Jag skakar på huvudet. Det är väl det pojkaktiga som gör att vi fortfarande kan
äta på gymnasiet. De har ingen riktig koll och Jack ser ut som 16-17 trots att
han är 23.
”Fågeln ska bota dig”, säger Jack och jag förstår att det inte är någon idé att
protestera.
Huset vi ska till har metallportar med spikar högst ut. Vi måste slänga våra
läderjackor ovanpå spikarna för att kunna klättra över och jag påminner Jack om
det. Men han skakar på huvudet. Jag minns fel. Det är ett annat hus. Det här
huset är med det gamla antikvariatet, det är huset där vi klättrar upp från
parkeringen på baksidan, där murbruk har lossnat på så många ställen att man
kan få grepp. Då påminner jag Jack om att jag inte klarar den klättringen.
Förra gången hade vi en stege men när vi skulle ner var den söndersparkad. Den
var av trä. Säkert polisen som trodde att vi var ockupanter sa Jack då.
”Vi klarar det på något sätt”, säger Jack och är på ett sådant humör att det
inte går att säga emot.
Nu tror jag att jag minns. Det bodde uteliggare och pundare på den nedersta
våningen. De orkar aldrig gå högre, säger Jack. Det enda som skiljer oss från
dem är åren. När man är en snygg tonåring på glid som suger snopp för pengar är
man ingen pundare. Och så orkar vi gå i trappor. Ibland, när Jack vill spela
tuff, låtsas han att han är en bögknackare som rånar bögar vid pissoarerna där
han hänger. Jag brukar spela med.
I en lägenhet på tredje våning hade någon lämnat allt. Kaffet och äggkopparna
stod kvar på köksbordet. En tom fågelbur helt i trä, mycket vacker, hängde från
taket. Vi lekte mamma-pappa i flera timmar och jag serverade Jack luftkaffe
medan han läste en två år gammal Göteborgs-Posten. Jag tog med mig fågelburen
men tappade den så den gick sönder. Jack tröstade mig med att vi ändå inte hade
någonstans att ha den och att fria fåglar flyger. Jag vet det, sa jag, men det
här var en bur som letade efter en fågel som ville flytta in frivilligt.
Jack står framåtlutad och stark och förklarar.
”Sätt första foten på min vad, nästa steg är höften, sätt händerna mot väggen
och ställ dig på mina axlar. Sedan måste du klara resten själv.”
Han tycker om det här, att hans kropp är ett verktyg, en trappa, ett objekt.
Han nynnar: jag är ett ting, ett tinge-linge-ling. Men nu fortsätter han med
den riktiga texten.
Det man lär sej om kärlek är att det måste till talang
Den ska fångas i flykten för den är som en boomerang.
Det är tur att jag har mina kängor. De är nya, snodde dem efter en efterfest.
Sulan får grepp mellan tegelstenarna och jag kan häva mig upp sista biten. Jack
viftar bort min hand där jag sitter gränsle på murkrönet. Han klättrar upp hela
vägen själv. Han är aldrig så macho som när han nyss blivit knullad.
Någon har röjt som fan i antikvariatet och det ligger ett decimetertjock lager
med gamla böcker över halva gården, men ser knappt asfalten. Vi går över
böckerna. Trippar fram, har svårt att hålla balansen. Jag halkar nästan på
Dorés Bibel men sedan är vi som kattdjur, tysta och vaksamma. Vi sov ofta här
tills vi hittade en stor hög med porrtidningar, en del av dem handlade om
familjer där alla hade sex med varandra., eller det var ju inte sant, man såg
på bilderna att de vuxna hade sex med barnen och inte tvärtom, men i texten
stod det att alla gillade det så det kanske var sant i alla fall. Föräldrarna
sa att de lekte ”tunnelleken” med barnen. Vi samlade ihop alla tidningar på
vindsvåningen och tände eld på dem. Huset brann aldrig ner. Det är vi. Vi
lyckas aldrig med någonting. Det är kärlek också. Egentligen ska man ju tända
en eld längst ner så det brinner uppåt men vi gjorde fel. För att vi är
klantiga, men efteråt sa vi till varandra att vi inte ville elda upp
uteliggarnas grejer och det är lika sant. Det ville vi inte heller fast vi inte
tänkte på det då. Men det kanske var därför vi inte tände eld på någons hem. De
riktiga husockupanterna gjorde en stor affär av brandförsöket och hävdade att
det var den hjärtlöse fastighetsägaren som ville få pengar på försäkringen och
därför var villig att riskera människors liv. Vi sa inget men skämdes istället.
Det är tyst i huset. Trappan är av sten så det hörs inte när vi går uppåt.
Snart har vi hittat ett system. Går upp för en trappa, tittar in i varenda
lägenhet, gläntar bara på dörren, sedan kommer vi till vinden, går ner en annan
trappa och tittar på vägen ner. Efter ett tag tror jag vi går samma väg igen.
Jag går lätt vilse. Ett tag bodde vi i en vind på Bangatan. Då kunde jag alltid
sikta på Masthuggskyrkan för att ta mig hem och gick aldrig vilse. Kyrktornet
stod som en kuk mot himlen. Vi går och går, trappa upp och trappa ner, hör
något, stannar, lyssnar, då är det tyst. Vi går igen, letar. Till slut är det
inte lika spännande för mig längre och jag är trött i benet. Nu slår hjärtat av
ansträngningen. Min kropp sviker mig.
”Kan vi inte ta rast?”
Jack manar mig vidare. Vi fortsätter men hittar ingenting.
Vid en lägenhet låtsas jag att jag hör något och smyger in. Jag såg att den
fortfarande var möblerad. Jack tassar efter mig. Jag lurar in honom till
sovrummet, lägger mig på sängen, som till och med har lakan, och vägrar kliva
upp. Han lägger sig bredvid mig som en boll och jag trycker mig mot hans rygg.
Håller händerna runt hans magra överkropp. Revbenen. Känner på födelsemärket.
Han skakar och darrar. Jag trycker handen mot hans hjärta och det pickar så
snabbt och hårt som vore han en fågel. Gulle. Jag smeker honom över håret och
berättar att jag är hans sjömanskvinna som står vid stranden och ser efter hans
skepp, väntar alltid på honom, väntar honom hem till min famn, jag är kvinna
vid havet,
jag bär minnet av de barnslavar
vilka offrade sig för männen
under utövandet av sin gärning
de farofyllda åren noll till arton
Jag är ett tacksamt vuxenfolk.
Jack säger att han hatar mig för att jag använder versen men samtidigt stillar
sig hans rusande hjärta. Det är magi, det är ritual, man måste inte tro på
orden, man måste bara säga dem, höra dem sägas. Han tvingas tro att hans liv
har en mening, att allt det han utsätts för föder en tacksamhet. Han sover. Jag
låter händerna leta rätt på fickpluntan och tar en klunk, inte utan dåligt
samvete trots att jag vet att allt hans är mitt, allt mitt är hans. Det enda
han inte vill dela med sig av är sina minnen och det enda han inte vill ha är
mina trosor. Innan jag somnar hör jag röster men det är nog redan i drömmen. De
stampar och slår i dörrarna. De smyger inte, de är inte vi.
Genom Jacks drömmar går det en parad av män, mäktiga nog att ta andan ur en,
jag kan höra dem genom hans öra. De pratar på engelska, svenska, spanska och
språk jag inte förstår. Är det latin? Det är biskopar, affärsmän, korsriddare
och läkare. Han sover oroligt och jag viskar hans favoritdröm vid hans örsnibb.
Om barnen som gjorde myteri på väg över Atlanten och plundrade de spanska
galleonerna på silver och ska slänga prästerna till hajarna. Prästerna säger
att då kommer de själva till himlen men inte barnen. Men barnen överlistar
prästerna och åter upp dem. Om de ska till himlen men är i deras magar så måste
Gud lyfta upp barnen samtidigt. Smart.
Men det blev fel och jag berättar en hallis. Om en flämtande pestsmittad nunna
i ett kloster. Berövad sina böcker och instrument, förbjuden att tala och dikta
av sin biktfader som är klädd i en svart kåpa och har en vit fågelmask. Jag vet
inte varför jag berättar det för Jack. Han vrider sig i sömnen men jag kan inte
sluta. Det måste varit malört eller peyote i spriten. Dokdok lurade honom, vann
igen.
Jag sitter svettig i sängen och väntar på att Jack ska vakna. Jag vågar inte
väcka honom. Det hörs ljud från lägenheten intill. Flera människor, stora ljud.
Som om de flyttar på saker. Dunsar. Dunsar med kras. Som om de slår sönder
någon. Ett objekt, ett ting. Sten och trä som går sönder. Nej, dumheter. Jag
ska vara modig. Går upp och ser mig om, gläntar på dörren. Hör många fötter gå
upp för trapporna och stänger igen. Låser. Det är en riktig dörr med riktiga
lås, som om vi bodde här och det här var vårt hem. Jag låser om oss. Jack gnyr
i sömnen. Jag hittar en kniv i köket. Slipar den mot diskbänkens stålkant som
jag sett någon göra någongång. Vem? Sitter med kniven i båda händerna framför
dörren. Men det händer inget. Bara rörelse som jag inte kan se. Jag vaknar
till. Balkongen. Jag går ut på den. Vi är på tredje våningen och det finns en
luftig och solig värld utanför vår fuktskadade och mörka våning.
Grannlägenhetens balkong är en meter bort. Jack hade lätt klarat hoppet. Jag
leker att jag är en pirat och tar kniven mellan tänderna men vänder eggen inåt
och börjar blöda i mungiporna. Ställer mig på räcket. Bara en meter. Det är en
fånig längd. Vilket missfoster som helst kan hoppa en meter. De kallade mig det
i skolan, som om det vore en oskönhetstävling. Miss Foster. Jag kan till och
med hoppa en meter på höjden. Ena handen mot väggen. Bägge fötterna på räcket
sedan hoppar jag. Nästan bara ett stort kliv. Håller händerna framåt. Sätter
ner foten på metallen där en död blomlåda hänger och farten tar mig över och
ner på balkongen och då spottar jag ut kniven och tar emot med händerna som
skrapas upp och kniven skramlar ner. Jag klarade det. Sticker upp mitt huvud.
Inga gardiner. Flera män i rummet som inte ser mig. De tittar alla på något
annat. En stor mörk låda. Jag menar riktigt stor. En Rubriks kub på två meter
med en mörkgrön presenning över.
”Ut!” ropar en man. ”Först betalningen, annars får ingen se.”
En man i skinnväst invänder. Tycker att han vill se först så det inte är
bedrägeri.
Han får reda på att åsynen i sig kan hela. Fågeln måste vara dold.
Den har ändå en stor bur att flyga i. Men inget ljus. Jag undrar om den sover.
Alla utom tre män är ute. Två av dem håller avstånd, står som på vakt, stirrar
på buren.
”Caradrius” säger den tredje och viker upp presenningens kanter. Caradrius är
stor, måste sitta böjd för att inte slå i taket. En människofågel med vit
fjäderdräkt på halsen, armarna eller vingarna är också vita men inte lika
bländade, kanske är det bara smuts. Om halsen är kritvit är vingarna benvita.
Man ser revbenen när den andas. Kvinnobröst. Fjädrar i skrevet och på låren.
Vid knäna börjar fågelbenen. Tjockhudade och bruna. Inte fjäll men liksom sjok
av hud. Övernäbb och underhaka. Gula ögon. Näbben är lång, säkert två-tre
decimeter. Men hakan ser mänsklig ut. Mannen knuffar på henne med en käpp och
hon sätter sig på huk på golvet, trycker näbben mot burens spjälor. Buren är av
järn.
En rörelse bakom mig!
Jack landar och tecknar åt mig att inte skrika. Han snarare klev än hoppade
över.
Han tittar och det ser ut som om det kliar i hans kropp vilket får mig att
tänka efter, känna efter. Jag känner efter. Ingenting. Har han abstinens? Jag
vill fråga honom men håller mig. Pekar på Caradrius.
Abstinens på pengar. Kunderna kommer in en efter en. Lämnar över stora tjocka
sedelbuntar som räknas noggrant. Pengakåtheten. Den första är en kvinna och hon
trycker sina bröst mot gallret. Caradrius närmar sig med näbben och kvinnan
backar för att sedan, med avsmak i ansiktet, trycka fram brösten. Caradrius har
inga händer, vingpennor istället för fingrar, verkar vilja komma nära men inte
vet vad hon ska göra. Till slut trycker fågeln sina bröst mot kundens och då
stönar kvinnan och andas tungt och drar sig sedan tillbaka med ett leende. En
svag, märklig lukt träffar våra näsor. Som aceton.
En till, en till, en till. De pressar sina kroppsdelar mot honfågeln, viftar
med dem innanför gallret, eller står och tittar som på en korsfäst enfödd son.
Pengar byter ägare. Smitta byter kropp. Den som inga pengar har får gå.
Caradrius är som en magnet för virus, infektioner och ser tröttare och tröttare
ut. Fjädrarna är matta. Trillar av. Bölder och sår växer fram på kroppen. Hon
blöder från bröstet, från näbben, haltar på ena benet. En man knäpper upp sin
gylf och trycker sig mot gallret. Gnider sitt kön mot Caradrius näbb, över,
under, på. Desperationen förbyts mot lättnad. Caradrius faller ihop på marken
och mannen stoppar in sin kuk i byxorna.
Mannen med käppen petar prövande på fågeln. Hon reagerar inte.
”Då räcker det för idag. Vi tar upp henne på taket.” Han vänder sig mot en av
vakterna. ”Öppna upp. Det luktar för jävligt här inne.”
Jag och Jack ser på varandra. Han reser sig. Slänger upp sin fot på räcket och
hoppar över till vår balkong med ett enda hopp.
Det kan jag inte göra om.
Jacks oroliga ansikte när han vänder sig mot mig. Jag kliver upp på
balkongräcket. Stödjer mig mot väggen. Hör dörren öppnas bakom mig. Sträcker ut
benet och blundar och kastar mig. Slår i smalbenet och landar på Jack som
trillar bakåt.
En snubbe i skinnjacka fräser något och börjar klättra upp på räcket för att
slänga sig över till oss, slänga sig över oss.
Jack kommer på fötter. Tar upp en stol som ligger på balkong och håller upp
den, som för att mota bort skinnjackan. ”Du kommer ramla, fattar du!”
Snubben kliver ner igen. Flinar mot oss. Skinnsnubben vrålar in i rummet, till
sina kompanjoner.
”Vi har två fluktare här!”
Jag ser på Jack. Vi står kvar. Visar inte ryggarna.
Mannen med käppen, ledaren, kommer ut på balkongen. Stirrar på oss. Han spelar
samlad. Han bjuder på ett leende. Skeva tänder. Förklarar att nu försökte vi
visst få något gratis, men så lätt är det inte. Att vi lika gärna kunde ställa
oss i kö. Hosta upp pengar som vi inte har.
Jack höjer stolen och vräker den mot männen och vrålar till mig. ”Spring!”
Och vi springer, vi springer genom vår nya gamla lägenhet. Klättar över vår
dubbelsäng. Sliter upp dörren. Springer rakt in i famnen på den tredje mannen.
Han skallar Jack som faller ihop. Mig slänger han på golvet. Sätter foten på
min strupe.
Jag försöker sparka honom i skrevet och han pressar ner foten tills jag slutar.
”Aj.” Det är allt jag säger. Visar underkastelse. Jag lugnar ner mina ben och
han trampar inte ihjäl mig.
De låser in oss i Caradrius bur. Människofågeln ligger invirad i en trasmatta
utanför buren. Fjädrar och trasor. Jag och Jack, snoriga och blodiga.
Jack återuppstår och pratar med blod rinnande från näsan in i munnen. ”Hon är
sjuk. Hjälp henne så gör jag vad ni vill.”
Ledaren gör tecknet för pengar. ”Visst, det är det vi håller på med. Hjälper
folk. Men det kostar.”
”Jag har inga pengar. Men jag kan suga av er allihop. Ni kan knulla mig.”
”Vad får dig att tro att jag vill knulla din beniga röv?”
Hantlangarna flabbar.
Jag ställer mig upp. ”Ta mig då.”
”Hon är sjuk!” säger Jack.
”Jag är inte alls sjuk!”
Han suckar och skakar på huvudet. De tar fågeln och bär iväg med henne.
Skinnpajen stannar kvar och glor på oss. Vi glor tillbaka. Jag försöker stoppa
Jacks blödning.
Skinnpajen står en bit bort, i köket, och pissar i köksvasken. Sneglar på oss i
vår bur. Så vi inte gör något dumt. Vi gör inget dumt. Vi gör ingenting. Buren
är så himla stabil. Påminner om träslöjden och den läraren vi hade då med nio
och ett halvt finger. En annan lärare lekte nio och en halv vecka med mig, men
inte träslöjdsgubben. Träslöjdsläraren försökte uppmuntra mig, var glad att
någon tjej sökte sig dit och inte fastnade i syslöjden. Han fattade aldrig att
jag var där för att sno thinner.
När de kommer tillbaka går Caradrius själv. Hon har en svart säck över huvudet.
Hon ser ut som om någon tvättat och borstat henne. Blöder inte. Fjädrarna lyser
vita igen, bara enstaka fläckar av gulbrunt och rostrött. Men huvudet är böjt.
Mannen puffar henne mot oss med käppen. Vi backar. Han tar av henne huvan och
hon ser ner i marken.
”Se Caradrius i ansiktet.” Han riktar sig till Jack. När Jack tittar höjer
mannen hennes huvud med käppen under näbben. Tar ner käppen. Fågeln och Jack
ser varandra i ögonen. Några långsamma sekunder rinner bort.
Det räcker så, säger mannen och beordrar Jack att sätta sig igen. Nu är det min
tur. Mannen pekar på mig och jag stålsätter mig. Tittar mot näbben och försöker
fånga de små pliriga fågelögonen. Inser att de är just det. Ögonen är inte
mänskliga. Men Caradrius vill inte se på mig. Jag slipper. Hon vänder bort sitt
huvud och mannen gör inget för att hindra henne.
Sedan åker säcken på igen och mannen sätter sig på en stol, skakar fram en
cigg, bjuder runt, bjuder mig och Jack också, alla utom Caradrius får röka.
”Släpper ni oss nu?” försöker Jack. ”Vi säger inget till någon. Schysst affär
ni har igång. Vad kostar det att bota henne? Jag ordnar pengar.”
Många frågor från Jack, men mannen svarar inte, han kommer med en motfråga. Hur
visste vi om det här?
”Alonso.” Jack blåser ut röken som en filmskurk. Skamlös och sorgfri över att
få gola ner golbögen.
Männen ser på varandra under tystnad.
”Varför ville hon inte se på mig?”
Nu vill mannen inte heller se på mig. ”Hon vänder bort blicken om patienten är
dödssjuk.” Han låter ögon passera över mitt ansikte. ”Caradrius kan hela. Men
det kostar, jag menar inte för er, det gör det så klart. Men det kostar på, för
henne. Hon tar på sig smittan.”
Hon ser ju frisk ut nu, protesterar Jack lamt.
Det gör hon. Hon är som ett batteri, säger mannen. Laddas i solen. Blöder och
svettar ur sig tumörer och virus när hon ligger på taket. Men som ett batteri
går det inte hur många gånger som helst, för varje gång tar det längre tid och
för varje gång blir hon sjukare och sjukare. Till slut hjälper ingen sol i
världen. Skymning. Sedan blir han mer praktisk. Det här är ett dåligt ställe
att vara på. Vem som helst kan dyka upp, han sneglar på oss. Men fördelen är ju
att det inte är knutet till någon. Ett ingenmansland. Men med pengarna de redan
tjänat kan de nog skaffa något bättre.
Något med hans sätt att tänka högt gör det så självklart att vi inte är ett
hot. Vi kommer aldrig berätta för någon vad vi vet.
Han slår ihop händerna med en smäll. ”Vi ska nog hitta en lösning! Tjejen vill
bli frisk, vi vill ha pengar. Klart det går att lösa!”
Om vi skaffar kunder till dem, försöker Jack. Han känner många hivare.
Kunder är inte problemet, muttrar mannen. Säger plötsligt att vi kan gå.
Berätta det inte för någon, då jävlar.
Han ser knappt ut att mena det. Vet väl vad vi är för skrot och korn. Men vem
skulle vi berätta för, och vad skulle vi berätta?
Jag vill gå men Jack vill stanna, vill att vi ska ordna det på något vis.
Ibland kan jag se vad som rör sig i hans huvud. Nu är det desperation. Bara han
inte hotar med att vi ska tjalla, sabba deras affärer. Det är ändå helt
orimligt.
Jack säger det igen. Han gör vad som helst.
Männen dividerar sinsemellan. Till slut vänder sig ledaren mot oss.
”Vi börjar med morfin.” Han tittar på Jack. ”Om du vill göra vad som helst kan
vi pröva. Om det funkar överlever hon, annars får hon gå.”
Jag skakar på huvudet. ”Inget morfin.”
”Vi kan göra vad vi vill med er ändå. Utan morfin kommer det göra ont. Och när
jag säger ont menar jag jävligt ont.”
Det blir morfin. Vi är pinsamt lättövertalade. De ska göra något med oss. Vi
ska vara morfina tillsammans. Bära eller brista. Jag och Jack, Jack och jag.
En av männen ler, ett varmt genuint leende med snusgula tänder. ”Morfin. Det är
som att vara i en ängels fitta.”
”Jag vet inte”, svarar Jack. ”Jag har aldrig varit i en änglafitta. Bara i
djävulens röv.”
De kan inte sluta skratta. Deras vulgo-krimi-skratt smittar och snart skrattar
jag och Jack också. Rädda, ängsliga skratt. Den enda i rummet som inte skrattar
är Caradrius.
Snart ligger jag och Jack bredvid varandra på golvet och mår fint. Han pratar
om senaste gången han fick morfin. Det var på sjukhus och jag förstår aldrig
riktigt varför han var där, men tror det handlar om att han skurit upp sina
handleder och skadat nerver och senor och det festliga var att enbart
underarmen var bedövad. Så han låg där på sjukhussängen och var fascinerad över
att han kunde röra handen och fingrarna fast hela underarmen var borta och
överarmen funkade också. Så han höjde armen för att se vad som hände. Han
härmar sin rörelse nu. Och när armen stod rakt upp trillade handen ner och
träffade honom på näsan och det gjorde ont som fan fast han inte kände något i
armen och då skrattade han så personalen bad honom dämpa sig och beordrade
honom att ligga still. Det var något mer med att läkare var som pedos. Att ens
kropp bara var ett ting i deras händer. Som att man inte fanns och de blev
förvånade när man pratade. Jack berättar bra och han höjer sina armar i luften
och låter händerna falla ner i ansiktet på sig själv och skrattar. Och på sätt
och vis är det här också en sjukhussäng fast vi ligger på ett skitigt golv i en
bur i en rivingskåk vid Linné och bredvid oss ligger en skitkonstig halvgudisk
fågelkvinna.
Sedan öppnar de dörren och tar Jack från mig och jag kan inte göra ett skit och
Jack ber mig inte försöka för nu ska han ordna så jag blir frisk. De tar
Caradrius också. Jack håller sig kvar i gallret och jag trycker mig mot
metallen och hans kropp. Han tar mitt huvud i sina händer och säger att det här
är meningen med hans liv, att rädda mitt, och att jag inte får stoppa honom och
inte gråta. Jack blir alltid högtidlig av opiater, hinner jag tänka innan han
är borta och det är en taskig tanke fast det är sant.
Jag ligger på ett golv och väntar på Jack.
Saliven har runnit från min mun ner på golvet och min kind klibbar mot
linoleummattan. Jag rycker till och sätter mig upp när de kommer in i rummet
igen. Det är bara Caradrius och männen. Ingen Jack. Caradrius är rak i ryggen,
nästan stolt, struttar fram. Fjädrarna är helt vita nu, även på vingarna.
Näbben är hård och blank. Den gör saker. Går först, kommer fram till buren och
öppnar. Kommer in till mig och ser på mig som om den vore Messias och jag
spetälskad. Hon böjer sig ner och håller om mig med sina starka vingar, flyger
bort med mig. Nej. Det händer inte, men jag trodde det skulle hända. Vaggar
mig, stryker kärleksfullt sin näbb mot min kind. Det är så ömt att jag vill
gråta. Jag stryker henne över fjädrarna och känner hur det lättar. Det är som
när locket för öronen försvinner fast gånger tusen. Jag är frisk. Jag förstår
att jag är frisk och reser mig upp hastigt! Männen stampar i golvet, ler och
applåderar. Jag väntar på att fyra ljuva änglar ska landa framför mig, ta
hjärtat ur min kropp och lägga det i en plastpåse med min spruta. Jag ser att
Caradrius inte har några bröst längre.
”Du kan gå” säger ledaren.
Jag stirrar på Caradrius bröst. Hon har Jacks födelsemärke där. Precis där det
satt på honom.
Jack.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA, för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och deltag i
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info
https://www.freelists.org/post/skriva/Fantastiknovelltvlingen-2017 / Om Ahrvids ;
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Nu
som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs ;
även AE i nya E-antologin Oskuld http://www.novellmastarna.se/Oskuld.htm / Och ;
fråga om hans sf-fanhistoriska uppslagsverk Fandboken / YXSKAFTBUD, GE VÅR
WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).