(Dags för silvermedaljören i Fantastiknovelltävlingen. --AE)
Femtio små skalbaggar
av Terese Säljö
50.
Under tystnad, endast ackompanjerad av klirret av kaffekoppar och vuxna röster
från köket, leker hon med en rund liten handspegel i vardagsrummet. Den kastar
solkatter på väggen.
Ute är det brittsommar och kvällarna blir mörka redan vid halv åtta. Hennes
fjärde sommar har förflutit sådär lojt och långsamt som somrar gör när man är
barn, sträckt sig långt ut mot horisonten i en ändlös ström av gungor, spadar,
stränder, parker och små gulliga solhattar. När det har regnat har mamma Stina
ofta bakat bullar och så har de fikat inomhus och hon har fått titta på film
hela dagen om hon velat. Det är flera veckor in i september och hon sörjer
fortfarande augusti lite grann, men tröstar sig med tanken att efter sommaren
är det snart vinter. Hon tycker lika mycket om dem båda.
Från köket hör hon skärvor av de vuxnas samtal, men är inte så intresserad,
trots att hon vet att det är henne de pratar om. De använder så många svåra ord
hon inte förstår.
”...så då fick vi remiss till en...”
”...ville göra någon slags utredning...”
”I och med att hon inte reagerade när man...”
”...trodde ju länge att hon var autistisk...”
”...egentligen inga tecken på det mer än att hon inte pratar...”
Det är viktigt för dem, har hon förstått, det där med att hon aldrig säger
något. Det är viktigt för henne också.
Om hon bara kunde förstå hur man gör.
”Godnatt, älskling. Imorgon måste jag gå till jobbet extra tidigt, så Stina tar
dig till förskolan.”
Hon nickar sömnigt. Det spelar ingen roll för henne. Båda hennes mammor är bra
på sitt sätt.
Ella kör fortare, men Stina stannar ibland bilen så att de kan plocka ett fint
löv eller en ovanlig sten.
Ella gör godare frukost – söta flingor, müslibars, rostmackor. Men Stina brukar
låta henne hjälpa till att laga något matigare och ibland hittar de på egna
recept. Det blir inte alltid så gott, men det är roligt.
Ella har en del gråa hårstrån. Stina har det inte.
Hon undrar om de tänkt på det själva och funderar på om hon hade brytt sig om
att säga det till dem om hon hade möjlighet. Kanske inte ändå.
De säger godnatt igen och pussar henne, först Ella, sedan Stina. Hon ligger där
med täcket uppdraget till hakan och tittar efter dem ända tills de släckt
lampan och stängt dörren. Som tur är har hon fått Ellas gamla lavalampa och den
har de lämnat tänd, så det blir fortfarande inte helt mörkt i rummet. I det
tvära, kompakta mörker som blir när man släcker alla lampor har hon det senaste
börjat se otäcka skuggor, även innanför ögonlocken. Därför har Ella och Stina
gått med på att låta henne ha lavalampan tänd. Den är fin att titta på med sina
glödande klumpar som studsar omkring där inne och i dess rödblå ljus ser alla
skuggor snälla ut.
Hon vänder sig på sidan för att kunna ligga och titta på den en stund innan hon
somnar. Halvhjärtat funderar hon på morgondagen.
För den som inte kan använda ord är det inte alltid så lätt att få riktiga
vänner. En har hon. Han heter Albin och hans pappa är ledig från jobbet på
måndagar, så då brukar Albin inte vara på förskolan. Då har hon två alternativ:
leka ensam, eller leka med någon annan. För de flesta barn hade valet kanske
varit självklart. Men hon vet ju att hon är annorlunda.
Nästan alla de andra barnen brukar försöka vara snälla, för att deras föräldrar
sagt åt dem att vara det. Men det märks på deras sätt att de hellre skulle leka
utan henne. Att de blir frustrerade eftersom de inte förstår alla hennes
tecken, även om de fått lära sig lite. Och det blir jobbigt annars också, när
de inte begriper att hon inte kan spela vilken roll som helst i en lek eller
sjunga med i hopprepsramsorna. Albin är jättebra på att hitta på spännande
lekar där han pratar för dem båda. De andra väntar sig fortfarande ibland att
hon ska kunna vara den som står när de leker ”ett, två, tre, rött ljus”.
Därför sitter hon rätt ofta hellre själv och ritar eller lägger pärlplattor på
måndagar.
En lång stund ligger hon och väger sina möjligheter i huvudet. Om inte Meja
fortfarande ligger hemma med förkylning så kanske hon ska höra om hon vill...
Hon kommer av sig helt i tanken då hon ser en skugga, en riktig skugga, på
fönsterbrädet i lavalampans sken. Den är väldigt liten, så hon blir inte rädd.
Men hon blir nyfiken.
Skuggan ilar fram på sex tunna, kvicka ben. Hon förstår snabbt att det är en
insekt och hon ser att det inte är en geting, som är den enda insekt hon
ogillar, så hon viker bort täcket och sätter ner fötterna på golvet så tyst hon
kan för att gå fram och titta.
Om hon står på tå når hon upp med ögonen och näsan över fönsterbrädet. Insekten
skyndar fram och tillbaka, till synes på jakt efter ingenting alls. En
skalbagge är det, med högblank oxblodsfärgad rygg och små, små antenner längst
fram på huvudet. I form och storlek är den precis som en pumpakärna. Den liknar
inga andra skalbaggar hon sett, fast hon har förstås inte sett så många. Om hon
hämtar Stina kan hon säkert tala om vilken sort det är - problemet är bara att
hon inte vill att någon av hennes mammor ser att hon är uppe ur sängen för att
titta på insekter så här sent. Kanske kan hon ta med skalbaggen bort till
sängen och ha som sällskap på nattduksbordet, om den vill stanna där.
Hon har försökt tämja insekter till husdjur förut och det brukar inte gå så
bra. Men den här har stannat upp och verkar titta på henne.
Något vrids åt i hennes mage.
För henne är det ingen skillnad på den här skalbaggen och en hundvalp som gnyr
för att bli upplyft.
Hon lägger högra handens pekfinger platt mot marmorbrädan, precis framför
skalbaggen, och den tvekar inte en sekund innan den klättrar upp. Hon lyfter
den närmare lampan för att kunna se den ännu bättre.
Dess ovala, tillplattade huvud är vänt mot henne. Den tar några enstaka,
försiktiga steg mot henne, så många den kan utan att trilla ner från hennes
finger. Hon ler mot den och hela hennes ansikte glöder, dränkt i lampans
skiftande ljus och i en glädje hon inte kan identifiera källan till.
Då är det plötsligt något som kittlar hennes fötter.
Hon tittar ner och häpnar.
Skalbaggen på hennes finger har visst en familj. Hur stor den faktiskt är kan
hon inte helt avgöra. Hon kan bara räkna till tjugo och de är många fler än så.
Det myllrar av dem på hennes fötter, men så sprider de sig upp över hennes ben
och då ser de på något sätt färre ut. Varifrån de kom så plötsligt har hon
inget intresse av att fundera på, utan tittar bara med stora ögon på hur de
kryper uppåt, uppåt längs hennes bens räta vinkel precis lika lätt som om det
vore nerförsbacke.
Osynlig. Hon är osynlig.
Känns inte, hörs inte, syns inte. Inte i spegeln och inte när hon håller ut en
hand eller fot framför ansiktet för att försäkra sig om att det inte är mörkret
som bedrar.
I sin förvåning backar hon in i nattduksbordet, tror hon. Men smällen kommer
aldrig och när hon tittar ner ser hon bara böckerna och armbanden som belamrar
bordets slipade ekyta, på samma plats där hennes mage brukar vara. Som att
hon... som att hon står mitt i bordet.
Inte på bordet. I bordet.
Lite rädd blir hon. Det är svårt att inte tänka tanken att hon kanske blivit
ett spöke. Kan skalbaggarna vara så giftiga att man dör bara man rör vid dem?
Men hon känner sitt hjärta slå, känner luften som passerar genom näsborrarna
när hon tar ett andetag. Nej, hon är inget spöke, det inser hon snart.
Skalbaggarna sitter så lugnt och stilla på sina platser över hela hennes kropp,
slumpmässigt utspridda från topp till tå som vattkoppor.
Stina och Ella ligger sked i soffan och tittar på tv. Trots att hon inte
behöver smyger hon på tå när hon passerar dem. Hon har inte ens behövt öppna
dörren för att komma ut ur sitt rum. Gick rakt igenom den, bara.
Hennes steg är alldeles ljudlösa. Alla egenskaper som hade kunnat göra henne
möjlig att upptäcka har avdunstat. Trots det vågar hon inte ta på sig skorna
innan hon går ut. I sitt huvud ser hon sina egna kängor trava längs gatan, helt
själva, tomma på fötter, och det vill hon inte att någon ser.
Ytterdörren säger ingenting då hon går rätt igenom den. Står kvar där den
alltid stått, med flagnande färg och repat handtag, solid för alla utom henne.
Hon känner gräsets väta och luftens milda kyla, men otydligare än hon brukar.
Som skillnaden mellan att titta på något i fullt dagsljus jämfört med i skenet
från ett stearinljus. När hon kommer ut på asfalten känns den varken särskilt
hård eller kall.
Barfota, i sin ljusblå pyjamas, prickig av små skalbaggar, skuttar hon nerför
gatan.
Det första huset hon kommer till är av brunt tegel och där inne bor ett äldre
par som hon brukar vinka till från andra sidan staketet. Hon har aldrig varit
där inne, men brukar beundra de vackra prydnadssakerna av glas och kristall som
står i alla deras fönster. Ibland har hon undrat om de är snälla. De ser snälla
ut med sina krokiga ryggar och korta, vita hår.
Hon slinker igenom träväggen som om den var gjord av dimma och hamnar i deras
kök. Där sitter tanten och löser korsord i dagstidningen och farbrorn plockar
in några koppar och glas i diskmaskinen.
”Kom du ihåg att vattna blommorna?” frågar han tanten.
”Ja,” svarar hon utan att titta upp. ”Fast jag vattnade inte orkidén, för det
gjorde väl du häromdagen.”
”Ja. Det var bra, det, då behöver jag inte tänka på det.”
Tanten hummar.
”Vi skulle behöva en till fikus,” säger farbrorn. ”Det är så tomt i hörnet
bredvid soffan sen vi slängde ut skåpet.”
”Ja, det har du rätt i. Imorgon ska jag till tandläkaren och sen på gympa, men
på tisdag skulle vi kunna åka till Plantagen. Jag har ändå tänkt plantera om
tomatplantan, så vi får komma ihåg att köpa en ny kruka till den också.”
”Javisst. Jag skriver ner det för säkerhets skull.”
”Ja, gör det.”
Det är tyst en stund medan farbrorn hämtar en post-it och en kulspetspenna och
med spretig handstil skriver
”Plantagen tisdag
Tomatkruka
Fikus”
innan han sätter lappen på kylskåpet med en liten smäll.
”Vattnade du orkidén förut?” frågar han sedan tanten.
Hon tittar upp på honom för första gången. Hennes blick är outgrundlig.
”Nej,” svarar hon. ”Du gjorde väl det häromdagen, så jag lät bli.”
”Bra. Men du vattnade de andra blommorna?”
”Ja.”
Han nickar.
”Så bra. Då behöver jag inte tänka på det. Jag går och borstar tänderna.”
”Gör det du.”
Farbrorn försvinner ut ur köket på skraltiga ben och det hörs vatten som spolar
och några klickljud från vad som måste vara badrummet.
”Du, förresten,” säger han och kommer tillbaka in i köket med tandborsten i
högsta hugg.
”Mm,” säger tanten, som återgått till sitt korsord.
”Kom du ihåg att vattna blommorna förut?”
I nästa hus, nummer 8, är det mycket mer högljutt.
Från där hon står i farstun ser hon det nedsläckta vardagsrummet, en
klädkammare och en skiva gult ljus på vardagsrumsgolvet. Ljuset tycks komma
från köket.
Tv:n flimrar och utstöter öronbedövande mansskrik och ra-ta-ta-ta-ljud. På
golvet framför den sitter två pojkar i nedre tonåren och knappar vant på varsin
trådlös handkontroll. De blinkar knappt. Från köket hörs det ett energiskt
fräsande, som om någon står och steker något. Det luktar så också, som brynt
lök, smör och vitpeppar.
”Jag förstår det, Olivia,” säger en kvinnoröst där inifrån, ”men svaret är nej.
Jag tycker inte det känns bra.”
”Men Alva och Ida får ju!” nästan skriker en annan, aningen barnsligare
kvinnoröst, okontrollerat vibrerande av gråt.
”Ja, men Alva och Ida har fyllt arton.”
”Jaha, och vad gör det för skillnad?! Jag fyller ju om några månader, ska jag
straffas bara för att jag är född på vintern?!”
”Det är inget straff att inte få åka, Olivia, det är ett privilegium att få
det. ELIAS, SNÄLLA SÄNK VOLYMEN, JAG HÖR INTE VAD JAG TÄNKER.”
En av pojkarna framför tv:n smackar med tungan och stönar upproriskt, men
pausar i alla fall spelet och sänker volymen ett par steg.
”Kan du ge mig ett enda bra skäl till att jag inte ska få följa med?”
fortsätter den gråt-tjocka kvinnorösten från köket.
”Vet du hur många våldtäkter det sker i Sunny Beach varje år?” svarar den
stadigare rösten. ”Jag vill inte att du utsätter dig för något sådant.”
”Jaha, och så fort man fyllt arton kan inget sånt hända, eller?”
”Jo, självklart, det är inte det jag säger, men när du är arton kan jag inte
bestämma längre. Men fram tills dess tänker jag sätta ner foten för såna här
saker, för jag tycker faktiskt inte det känns bra. Kan ni inte åka någon
annanstans? Som inte är så långt hemifrån? Köpenhamn eller något?”
”Men skojar du? Tycker du på riktigt jag ska föreslå för mina kompisar att vi
skippar Sunny Beach och åker till Danmark istället? Ska vi gå på Legoland
också, eller?”
”Nu är du löjlig.”
”Om jag frågar pappa och han säger ja, vad händer då?”
”Det gör han inte.”
”Hur vet du det?”
”Därför att jag har känt honom i tjugofem år.”
”Men om han säger ja?”
Den äldre kvinnan suckar.
”Då får vi väl prata om det.”
”Bra. När kommer han hem?”
"Jag vet inte. Inte än på ett tag.”
Då blir det plötsligt en kort paus i deras hittills oavbrutet flödande samtal.
”Kommer han vara full?” frågar kvinnan som verkar heta Olivia och hennes röst
är med ens dämpad.
Det dröjer innan den äldre kvinnan svarar.
”Vill du gå och säga till killarna att maten är klar.”
I slutet av gatan ligger det hus hon längtat allra mest till. Det är vitt med
svarta knutar och där inne bor Albin. Hon är säker på att han sover och har
inte för avsikt att väcka honom om så är fallet, men att vara i hans hus utan
att märkas känns så spännande att hon blir kissnödig.
Hon tar vägen genom ytterdörren utan att riktigt veta varför – det hade gått
fortare att gå rakt genom väggen in i farstun.
Albin har inga syskon, så det är väldigt tyst när hon tassar in i
vardagsrummet. Tv:n står på även här, men på låg volym, och det är mörkt i alla
rum. Albins pappa Peter sitter i soffan och tittar på något vuxenprogram.
Vilket vet hon inte, för hon aldrig brukar vara vaken så här dags.
Hon rundar soffan med ohörbara steg och står där och studerar Peters ansikte en
liten stund. Han ser annorlunda ut på det här sättet, ensam och allvarlig,
omedveten om att han har en åskådare. I sällskap, på dagarna, är han alltid så
sprallig och, precis som Albin, väldigt påhittig. Han har uppfunnit flera bra
kortspel de brukar spela tillsammans och kan berätta jätteroliga sagor som han
tänker ut själv.
Programmet han tittar på verkar inte vara ett av de där hemska som Ella och
Stina tittar på ibland, med läkare som alltid är ledsna och nedstänkta med
blod. Det här är mycket mer färgglatt och var femtonde sekund skäller det till
av burkigt skratt från någonstans utanför bilden. Fast de verkar prata engelska
här också, så hon förstår inte vad det handlar om, men hon står ett tag och
tittar i alla fall. Hon gillar färgerna.
Just när hon blivit lite ointresserad och ska till att gå uppför trappan till
Albins rum, bara för att se efter om han verkligen sover, öppnas ytterdörren
och Albins mamma kommer in. Magdalena heter hon och hon har alltid fina kläder
på sig. Hon är också rätt rolig, fast inte lika rolig som Peter.
Peter ändrar inte ställning i soffan, men hans blick vrids bort mot farstun och
möter Magdalenas direkt när hon kommer in i rummet.
”Hej,” säger hon lite förvånat. ”Är du uppe än? Du har väl inte suttit och
väntat?”
”Nej då,” försäkrar han. ”Jag fastnade bara framför det här. Men vad sent det
blev? Mötet skulle väl bara hålla på till åtta?”
”Ja, jag vet, förlåt. Det drog ut på tiden och sen när det väl var klart var vi
så hungriga så vi tittade in på O'Leary's.”
”Aha. Så du har redan ätit då? Annars finns det kvar i köket...”
”Nej, Gud, jag är så mätt. Lagade du kycklingen? Åt Albin något?”
”Ja, han åt riset och grönsakerna men ingen kyckling. Ärligt talat tror jag vi
får börja överväga att köpa Quorn eller något istället, han vägrar ju.”
”Ja, eller så byter vi till den vegetariska kassen. Det är väl inga problem,
egentligen, det är nog bara en vanesak.”
Peter muttrar småvresigt.
”Nej, jag vet att du inte tycker det är så kul,” säger Magdalena, som om hon
kan urskilja exakta ord i hans grymtningar, ”men om Albin inte vill äta kött så
är det väl lättare för oss alla? Det är ju bättre för miljön också, säger de ju
nu. Men vi kan ju fundera lite på det. Jag måste gå och lägga mig nu, jag ska
ju upp igen vid halv sex. Godnatt!”
”Godnatt.”
Peter fokuserar blicken på tv:n igen och Magdalena går upp på övervåningen. På
osynliga fötter följer hon efter, för hon vill fortfarande titta till Albin.
Hon hinner så långt som till hans sovrumsdörr innan hon återigen blir
distraherad. Magdalenas telefon vibrerar och hon ser stressad och upprörd ut
när hon tittar på displayen. Hon skyndar in i badrummet och stänger dörren om
sig innan hon svarar.
Konstigt.
Nyfiken går hon fram till badrumsdörren för att försöka lyssna.
Magdalena pratar nästan i viskningar, men det går ändå bra att höra när man
står så nära dörren.
”Det fattar du väl att du inte kan ringa såhär sent när jag är hemma!” väser
hon. ”Jag kom ju precis hem, det vet du ju, tänk om jag hade varit i sovrummet
med Peter! Vill du att det här ska funka eller inte? Är du säker? För du beter
dig precis som om du vill bli påkommen. Ja, jag vet, men jag blir jättestressad
när du ringer såhär. Du måste ju förstå att det är annorlunda för mig, som
fortfarande är gift. Ja... nej... nej, jag vet. Men jag kan verkligen inte
prata just nu. Jag ringer dig imorgon innan jobbet, okej? Men jag börjar sju,
så det blir tidigt. Funkar det? Okej, bra. Du, jag hade jättetrevligt ikväll,
verkligen. Mmm. Ja. Vi hörs imorgon då. Ja, jag älskar dig. Puss.”
I mörkret ser Albins blå tapeter svarta ut. Han ligger lugnt och sover i sin
säng och när hon väl sett det är hon redo att gå hem.
26.
De är färre den här gången, mycket färre. Fortfarande fler än hon kan räkna,
men ändå bara såpass många att de precis kan sprida ut sig över hennes ben och
fötter om de vill behålla samma avstånd mellan varandra som sist. Och det
verkar de vilja.
När hon kom hem förra gången, precis när hon var tillbaka i sitt sovrum, var
det många av dem som ramlade rätt ner på mattan och stendog. Till en början
förstod hon inte alls varför, men när hon tänkt lite på saken fick hon medge
att det nog inte är lätt att generera sådan kraft hos en hel människa när man
är så liten, även om man är många. Det måste vara en enorm ansträngning och
någonting säger henne att de som dog kämpade in i det längsta för att orka
hjälpa henne hela vägen hem oupptäckt.
Hon får svälja flera gånger och gnugga sig i ögonen när hon tänker på det.
Kanske om hon försöker hejda sig lite, inte utnyttja deras förmåga till max...
Men det är svårt.
Fartvinden dånar i hennes öron och trädens grenar ryser när hon passerar. Som
en antilop som flyr för livet kan hon springa, hennes skalbaggsprickiga ben går
knappt att urskilja då de pendlar fram och tillbaka i en hastighet som är
makaber, omänsklig. Bröstet värker och det smakar lite metall i munnen, men hon
vill inte stanna. Aldrig i sitt liv vill hon stanna. Hon känner sig stark och
fri som vilket vilddjur som helst. Hon kan springa bort från allt, hinna med
allt. Hon kan springa till kusinerna i Spanien och tillbaka om hon vill,
springa till Afrika och tävla mot en noshörning, till och med en gepard.
Hon föreställer sig dem vid sin sida, katten och jätten, nedsaktat så att man
tydligt ser skillnaderna i deras rörelser.
Noshörningens tunga, dundrande galopp som får savannens torra mark att skälva.
Gepardens fläckiga framtassar som med varje språng häver sig hela vägen bak
mellan bakbenen, den smidiga kroppen som blir så lång i sin ursinniga sprint.
Hennes egna lila gymnastikskor och runda, koncentrerade ansikte. Den afrikanska
hettan som dallrar ovanför marken och nästan bakar henne levande. Men hon
skulle hålla jämna steg och mer därtill.
Noshörningen skulle hamna på efterkälken.
Geparden skulle tröttna, de gör visst det väldigt fort.
Kvar skulle hon själv vara, med de små nävarna pumpande upp mot ansiktet,
snabbare än alla andra djur på jorden.
Mellan granarna sticker solen henne i ögonen. Hon hör inga fåglar över det
frenetiska hamrandet av sina egna fotsteg, men det är för henne ännu mer
fridfullt.
En liten bit till. Bara en liten bit till.
10.
De är på årets kanske sista utflykt vid sjön, hon och Ella och Stina. Det ska
tydligen slå om och bli kallt och regnigt hädanefter, och trädens lövverk är
varken särskilt gröna eller täta alls längre. Så de passar på. De har ätit
ostmackor och Ella och Stina vill titta efter svamp. Själv vill hon helst leta
fina stenar vid vattenbrynet.
Hon vet inte hur de bär sig åt för att hitta henne så långt hemifrån, men
plötsligt är de där, kryper fram ur mossan, glänser under höstens sista blåa
himmel. Nu är de så få att de bara täcker hennes fötter. Fem på vardera fot,
räknar hon till.
Helt säker är hon inte på att hon vill låta dem ge henne någonting mer. Så
många av dem har redan dött av utmattning och hon känner ett obehagligt tryck
över bröst och mage när hon tittar ner på sina fötter.
De vill hjälpa henne, det förstår hon, de tycker om att göra henne glad. Varför
skulle de annars ha kommit hela vägen hit? Men det känns inte rättvist. Varför
ska de behöva dö, som är så snälla, och hon själv få leva, hon som knappt vill
dela med sig av sina färgpennor? Hon blir bjuden på äventyr de flesta barn bara
läser om i böcker, men hon undrar om priset för dessa rus är för högt.
Men skalbaggarna bryr sig inte om det där. De sitter som fastetsade på hennes
gummistövlar. Det hjälper inte att hon försöker plocka bort dem. Alldeles
stilla sitter de envetet kvar, alla vända bort från henne med antennerna
riktade mot sjön.
Det blir små ringar som sprider sig utåt kring hennes tår när hon provar dem
mot vattenytan. Sakta, sakta lägger hon sin tyngd på foten och väntar på att
den ska bryta igenom.
Men under stövelns sula känns vattenytan solid som sten. Som om sjön vore
frusen, fast hon ser så tydligt att den inte är det.
Ängsligt kastar hon en blick över axeln mot det ställe där hon senast såg sina
mammor. I vanliga fall skulle de aldrig låta henne leka vid vattnet oövervakad,
men idag, av någon anledning, har de glatt gått en bra bit bort i skogen bakom
sjön och låtit henne bli kvar. De syns inte ens från där hon står, så långt har
de gått. Under andra omständigheter skulle hon tycka att det var konstigt,
kanske till och med bli lite ledsen och undra om de glömt bort henne. Men det
blänker rödprickigt i hennes synfält och hon undrar inte alls. Hon förstår.
Trevande lyfter hon sin andra fot helt och hållet från den småstensknastriga
strandkanten och vattnet håller troget hennes vikt.
Hon drar efter andan.
Det är som att gå i rännstenen när det regnat mycket. Det plaskar och stänker,
men det är inte mycket mer än själva sulan på hennes stövelklädda fot som
faktiskt är under vatten. Och det känns lika stabilt som asfalt.
Sjön mörknar stadigt ju längre ut hon kommer, och när hon nått dess mitt är
vattnet under henne alldeles svart. Det är otäckt, men hon tittar omkring sig,
på de gulnande träden som omger hela sjön och på hur vattnet, som sträcker sig
ut från henne åt alla håll, speglar både det bländande blå och det strålande
gulvita från himlen... och då känns det inte så otäckt längre.
En fisk simmar förbi precis under hennes fötter och några meter bort sticker
den upp ansiktet genom ytan för att snappa åt sig en insekt.
Det drar till ordentligt i magen när hon tänker på vad som skulle hända om
skalbaggarna plötsligt blev för trötta. Hon simmar inte så bra ännu – mest
troligt är att hon sjunker hela den långa vägen ner till den svarta botten och
Ella och Stina kanske aldrig får veta vad som hänt med henne.
Men det är bara för ett ögonblick. När hon en gång låtit tanken komma inser hon
snabbt hur orimlig den är. Skalbaggarna skulle aldrig svika henne. De ser till
att orka för hennes skull, tills de vet att hon är i tryggt förvar. Hon tittar
ner på dem där de sitter så lojalt på hennes fötter. De är alla vända åt samma
håll och hon undrar om de tittar på något särskilt. I solskenet blir deras
mörkröda skal regnbågsgnistrande, som fjällen på fiskarna som skymtar under
dem, och det är som att de är en och samma kropp allihop. Hon själv, vattnet,
fiskarna och skalbaggarna. Luften är klar och luktar svagt av brandrök och
starkt av multnande löv, som hösten brukar göra.
Hon skulle vilja sjunga någonting. Men hon vet att det inte går. Hon har
försökt förut och inga ljud kommer ut.
Hon skulle vilja sätta sig ner en stund och bara titta. Men hon vet att det
inte går. Baggarna sitter bara på fötterna och vidrör hon vattnet med någon
annan kroppsdel kommer den att sjunka som vanligt.
Så hon står kvar på sin plats under tystnad, mitt ute på den stilla sjön,
vemodig vid tanken att hon aldrig kommer att vara med om något liknande igen.
Hon står där tills hon inte orkar stå längre. Först då börjar hon motvilligt
traska bort mot stranden igen. Tvärs över vattnets glimmande, sköra yta.
”Hej, gumman,” kvittrar Stina en stund senare. ”Vad länge vi blev borta! Det
var ju inte riktigt meningen.”
Hon och Ella är rödkindade av sin långa promenad och bär på varsin liten
fryspåse. I den ena ligger det några gula svampar och den andra är nästan full
med lingon. Ingen av dem nämner något om att de lämnat henne ensam så nära
vattnet en så lång stund. Det verkar inte finnas i deras tankar.
Skalbaggarna har försvunnit in i mossan och själv sitter hon på stranden och
tvättar stenarna hon plockat. Snart har hon en hel syltburk full.
De kommer fram och sätter sig på huk på var sida av henne. Stina lägger armen
om henne.
”Hur har det gått, har du hittat några såna där fina vita?”
Hon nickar till svar och visar upp den handfull släta, vita stenar hon håller
på att göra rent.
”Vad fina,” berömmer Ella och håller ut handen. ”Får jag titta?”
Det klirrar till när hon släpper över stenarna i Ellas hand.
Med båda händerna tomma är hon fri att känna på påsen med lingon.
”Det finns massor kvar att plocka,” säger Stina. ”Vi tänkte åka tillbaka någon
dag snart, om det inte regnar hela tiden, och plocka såpass att vi kan göra
sylt, vad tror du om det?”
Hon rynkar på näsan. Hon hade hellre velat att de gjorde lingondricka. Den enda
sylt hon gillar är hallon.
Hon skakar på huvudet och tecknar detta åt dem.
”Jaha ja, det är klart,” säger Ella tålmodigt och mammorna ler mot varandra
över hennes huvud. ”Men om du hjälper till att plocka kan vi nog få ihop så
mycket att vi kan göra både och.”
Hon nickar ivrigt och rycker i Ellas tröjärm trots att hon redan har hennes
uppmärksamhet. Frågar med händerna om de kan baka pepparkakor också i så fall.
”Ja just ja, lingondricka och pepparkakor, det gillar ju du. Men det är långt
kvar till jul.”
”Snälla?” tecknar hon.
Ella ler mot henne.
”Ja, vi får se. Vi kanske kan fuska lite. Kanske.”
De sitter kvar en stund och tittar ut över sjön innan de samlar ihop sina
saker. Medan de går mot bilen tänker hon på julen, trots att hon vet att det är
mycket höst kvar innan det blir dags. Det är så svårt att låta bli att längta –
godis på fat i hela köket, köttbullar, den doftande granen med Stinas vita och
blå glaskulor, Piff och Puff, adventsljus, Luciamorgon, prydliga färgglada
paket staplade på varandra.
Hennes favoritjulsång är Så mörk är natten. Otaliga gånger har hon lyssnat på
den på skiva och de andra barnen brukar sjunga den på förskolan medan fröknarna
spelar styltig gitarr eller piano. Hon kan vartenda ord och hade hon en röst är
hon säker på att hon skulle kunna sjunga den bättre än alla andra.
Hon tänker också på Stinas saltvattenfyllda ögon när förskolan hade Luciatåg
förra året. Många av föräldrarna fällde en tår, men det var tårar av rörelse,
för att deras barn sjöng så fint och var så duktiga. Och det är inte det att
Stina inte är stolt över henne, det vet hon, men det var inte därför hon grät
just då.
Det är nog svårt för vem som helst att hålla minen när ditt barn, som du vet
älskar sång, stumt får stå och vagga med i musiken utan att kunna delta i den.
4.
Det är sista gången hon ser dem. Den tanken kan hon inte rymma från. Som
tändstickor slocknar de och är oåterkalleligt förbrukade när deras kraft
använts upp. En, två, tre, fyra stycken kvar. En bråkdel av vad de var från
början. Men det verkar inte bekymra dem – de kilar sorglöst omkring på hennes
nattduksbord som om de aldrig förlorat ett enda syskon, som om de inte visste
att det är deras tur nu.
Hon har förstått vad hon måste göra. Vad de har velat att hon ska göra hela den
här tiden.
När de spred ut sig över hela hennes kropp kunde kroppen försvinna.
När de satt på hennes ben kunde benen springa snabbt som en åskvigg.
När de klängde sig fast på hennes fötter kunde fötterna gå på vatten.
Fyra stycken. Men eftersom de överlevt så här länge måste de vara de fyra
starkaste. Dessutom – och hon kan inte vara säker på om det stämmer, det är
bara en misstanke – tänker hon att det hon ber om den här gången är så lite att
det inte behövs särskilt många av dem. Och hon tror att de fyra som är kvar
håller med.
Men inget av detta hjälper mot hur det vänder sig i magen på henne när hon
tittar på dem.
Jag vill inte, önskar hon att hon kunde säga till dem. Men det är ju just det.
Det kan hon inte. Och det är kanske lika bra, för det hade inte varit helt
sant. På ett vis vill hon inget hellre. På ett vis är det det enda hon någonsin
önskat sig i livet. Men hon hade velat att det fanns ett annat sätt. Vilket
annat sätt som helst.
Hon har förberett med ett glas mandeldryck och försöker ta mod till sig, men nu
kommer gråten på allvar. Ofrivilligt skrynklas hennes ansikte ihop och
mungiporna vrids tvärt nedåt. Än en gång undrar hon hur det kan få vara så
orättvist. Hur det kan vara meningen att dessa små, som aldrig gjort annat än
att hjälpa, ska leva så korta och kämpiga liv. Hur det kan vara meningen att
hon, som tycker om alla djur så mycket, ska behöva göra något såhär hemskt mot
dem.
Hon undrar om det finns fler av dem någonstans, eller om hon kommer att utrota
dem idag.
De har stannat upp nu, springer inte omkring längre utan verkar bara vänta. Hon
klarar knappt av att titta på dem. Inte för att de verkar rädda, utan för att
hon tycker att de ser förväntansfulla ut. För att hon aldrig känt sig så nära
dem som hon gör i den här stunden, då de med sådan fullständig acceptans väntar
på sitt öde, på att för alltid bli en del av henne.
Om hon bara gör det, snabbt som attan, så kommer det snart att vara över.
I strida strömmar rinner hennes tårar då hon väljer ut den skalbagge som är
närmast. Försiktigt plockar hon upp den med tumme och pekfinger på var sida av
skalet och den gör ingenting. Benen sprattlar lite men inte som om den vill
komma loss, och den klamrar sig definitivt inte fast vid bordets yta som den
gjorde vid hennes gummistövlar härom veckan. Snyftande tittar hon på den där
den lugnt finner sig i hennes grepp. Om den ändå var stor nog att krama, eller
om hon åtminstone kunnat säga hej då.
Hon tar ett andetag, lika häftigt som om hon tänkt hålla andan, och stoppar
skalbaggen i munnen.
Hennes avsikt är att bara svälja den som en värktablett, men innan hon hinner
reflektera över vad hon gör har hon tuggat. Å, vad hon hade velat skrika av
fasa när det krasar till, ett ljud som resonerar fruktansvärt i hela hennes
huvud. Kvickt, kvickt sväljer hon och försöker glädja sig åt att det åtminstone
inte smakar någonting.
Hon grimaserar och snyftar våldsamt, men tvingar sig att plocka upp en till.
Den här gången sväljer hon direkt och tar några klunkar mandeldryck.
De vill det här, påminner hon sig hysteriskt när hon låter den tredje krypa upp
på hennes pekfingernagel, som en kattunge kryper upp i ens knä. De vill att jag
ska göra det här.
Hon förväntar sig nästan att den ska försöka komma undan eftersom hon inte
håller fast den, men den sitter lydigt kvar och väntar.
När hon väl har fingertoppen i munnen inser hon att det var en mycket bättre
idé att plocka upp och hålla tag i dem. På det här sättet kan hon inte stoppa
den så långt bak i munnen som hon behöver för att kunna svälja den så fort som
hon skulle vilja. Hon måste liksom suga bort den från fingret och med tungan
föra den bakåt mot svalget, förstår hon, men innan hon hinner det har den
alldeles själv krupit in i hennes mun. De pyttesmå benen kittlar henne på
tungan och nu är hon rädd på allvar att hon inte ska klara det, att hon kommer
att kräkas.
Hennes ansikte är så förvridet att hon är oigenkännlig när hon äntligen svalt
och sträcker sig efter den sista.
Den går trots allt lättast. Nu när hon vet bästa sättet. Men eftersom det är
den fjärde på raken hotar den ändå att komma upp igen. Hon tänker på citronkola
och häver i sig resten av mandeldrycken i fem djupa klunkar.
Sedan är hon ensam kvar.
Hennes egna hjärtslag dundrar som åska i hennes öron.
Hela kvällen har hon övat, men är det tillräckligt?
”Skönt med helg nu, va?” säger Ella då hon stoppar om henne. ”Det tycker i alla
fall jag. Frågade du Albin om han ville leka imorgon?”
Hon nickar. Vågar inte riktigt än.
”Det är bra att Albin har dig,” säger Stina tillgivet där hon sitter på knä
bredvid sängen. ”Nu när han har det så jobbigt hemma.”
”Ja just det.” Ella får stora ögon och lägger en hand på bröstkorgen. ”Du vet
fortfarande inte exakt vad som hade hänt, eller?” frågar hon Stina.
”Nej. Kan vi med att fråga dem? Jag fattar ingenting, jag tyckte alltid att de
var så himla fina ihop. Och Peter är ju bara bäst. Hur kan något gå fel när man
haffat en så bra kille?”
Ella skakar på huvudet. Men så ler hon lite.
”Tur att Albin har dig, som sagt. Tur att ni har varandra. Men, nu är det
sovdags. Det är ju helt otroligt hur länge du kan vara vaken nuförtiden. Snart
får det bli du som stoppar om mig och Stina.”
Hon är torr som bomull i munnen, men ler ändå.
De turas om att pussa henne, som alla andra kvällar, och Stina reser sig från
golvet.
”Godnatt, lillan,” säger de och Ella släcker taklampan.
Hon tar ett darrigt andetag.
Allting händer precis som hon föreställt sig det.
Mammorna är i tanken redan ute vid tv:n, och deras distraktion gör att
överraskningen blir som ett bakhåll.
En enda sekund tar det för deras allra första, instinktiva reaktion att helt
förändra deras ansikten och hon försöker desperat memorera varenda liten
skiftning i deras minspel, för detta är det viktigaste minne hon någonsin
kommer att ha.
Så här ser det ut:
Båda två har ryggen till men vrider tillbaka huvudet, så snabbt att Stinas
rågblonda hästsvans piskar till Ella i ansiktet. På ett ögonblick försvinner
all färg från Ellas kinder och lämnar henne gråvit, medan Stina blossar upp och
blir scharlakansröd. Med ena handen griper Ella krampaktigt tag i Stinas arm
och hennes andra hand flyger upp till munnen, som står på vid gavel, och täcker
för den hårt, som om hon försöker hindra något från att komma ut. Stinas
ögonbryn sluttar brant nedåt ut mot tinningarna och hon har tre djupa linjer
mellan ögonbrynen istället för en, som hon brukar. Båda ser hysteriska ut,
förfärade. Fast på ett bra sätt, som många har tendens att göra när de får
nyheter som överväldigar dem.
Allt detta händer sekunden innan de störtar fram mot henne och kramar henne så
hårt, så hårt att det gör ont och Ella rabblar nonsens i hennes öra, amputerade
meningar som aldrig växer.
”Älskling, älskling, jag trodde, jag trodde,” svamlar hon utan att komma
någonvart.
Allt detta bara för att hon, när taklampan precis släckts, harklar sig och med
en röst som hon själv knappt hunnit höra ännu säger:
”Godnatt, mamma.”
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA, för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och deltag i
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info
https://www.freelists.org/post/skriva/Fantastiknovelltvlingen-2017 / Om Ahrvids ;
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Nu
som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs ;
även AE i nya E-antologin Oskuld http://www.novellmastarna.se/Oskuld.htm / Och ;
fråga om hans sf-fanhistoriska uppslagsverk Fandboken / YXSKAFTBUD, GE VÅR
WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).