Dags att köra vinnarnovellerna i Fantastiknovelltävlingen. VI börjar bakifrån
med 3:e plats. 2:a och 1:a plats kommer senare i veckan! --AE
-----
Utomjording
av Liv Vistisen Rörby
Det är juldagsmorgon när du landar i snötäcket som bildats i den annars tomma
fontänen på Järntorget eller i Göteborg, eller i Sverige, eller på Jorden
beroende på vem som berättar och vem som lyssnar. Du är nästan viktlös och det
är knappt att det blir något avtryck efter dig när du dyker ner i form av en
brinnande liten meteor som ingen ser eftersom de få som rör sig på torget är på
väg till eller från sina nära eller kära eller för kalla för att våga stanna
upp och bygga sig ett bo på kullerstenen av rädsla att frysa fast och inte
vakna nästa dag. Poängen är att ingen tar sig tiden att se sig omkring, varken
på snön som singlar mot marken eller fontänen som ligger i dvala över vintern
eller den fallande, brinnande lilla varelse som kommit från en främmande plats
och nu kommer bli en del av vår.
Det slår mig hur liten du är, när jag beskriver händelseförloppet som ledde
till att du kröp dig under min hud och ut genom mina fingrar, hur hjälplös och
omärkbar du är för alla förutom mig som vet att du ligger där, under snötäcket,
och darrar av köld och rädsla. Solen har gått ner när du har vant dig vid att
känna vibrationerna från staden och de fötter som bryter stillheten omkring dig
och när du vågar krypa upp och kika över fontänens kant är himlen svart och
staden lyses bara upp av lampor i olika färger som får gatorna att blänka. Ditt
första intryck av en människa får du när en pälsklädd sådan nästan trampar på
dig, med kängor stora som platsen du kom från som bara undviker att platta till
dig helt och hållet för att du hinner gömma dig mellan en springa i
kullerstensmönstret som utgör torgets bas, och det är såhär snart efter att du
landat som du inser att du måste förändra dig för att kunna ta plats. Så du
växer lite, tillräckligt för att kunna bli sedd och tillräckligt för att lämna
små avtryck i snön under dig för varje litet steg du tar.
Hela natten tassar du mellan klampande fötter. Även om du borde synas är det få
som verkar tycka att du är viktig nog att väja för. Så du ser till att dina
ögon blir större och dina öron längre, försöker få antenner att växa ut på ditt
huvud för att lättare kunna känna av ben och skor innan de kommer nära nog att
skrämma dig och det fungerar. För varje förändring du gör kan du gå lite mer
ostörd.
Efter några dagar har folkmassan som dagligen passerar över torget vuxit sig
tät och tjock utan att du alls riskerar att mosas längre och det är nu du
bestämmer dig för att vara nyfiken istället för rädd. Du tar dina nya attribut
och klättrar upp på pressbyråns tak i skydd av natten för att under
nästkommande dag kunna studera människor och djur och snö som faller från ett
säkert avstånd. De flygande varelser som jag tror är duvor lämnar dig ifred
eftersom du börjat ge ifrån dig en osmaklig doft som håller nästan alla på ett
fotstegs avstånd från dig. Du ligger hopkurad varje dag med pälsen uppborrad
för att skydda mot kylan och lyssnar och kikar och lär dig, långsamt men
säkert, att förstå de grundläggande stegen i människors interaktion med
varandra. Du ser att det finns de som blir uppsökta för kontakt och de som
ingen låtsas om. Du hör hur melodier i människors tal förändras trots att samma
fraser utbyts beroende på vem som talar med vem och huruvida personen gråtit i
smyg innan den mött upp med sin partner eller inte och du ser att leenden är få
och svåra att begripa och att mindre människor som jag tror är barn glöms bort
eller blir skrikna på för saker de inte gjort. Det enda som alla människor
verkar ha gemensamt i dina ögon är en stor brist på nyfikenhet. Det är få som
ser på världen omkring sig, upp mot himlen eller på förbipasserande främlingar,
och de som gör det verkar inte längre bry sig om den de går och pratar med.
Kanske är det för att de redan vet allting om varandra och marken de går på,
men det är omöjligt att säga och de flesta verkar bli stressade och ängsliga om
ingen visar intresse för dem under en lång tid.
Människans brist på nyfikenhet är selektiv och du förstår det senare. När våren
kommit och träden på torget slagit ut i rosa och vita blommor och personer som
gick med svullna magpartier under vintern knuffar omkring på barnvagnar och
plastkassar med glättiga tryck på. Det säger sig självt att du skulle bli
hittad förr eller senare. Svarta varelser syns väldigt bra i rosa träd och
efter att de försökt locka på dig en liten stund tröttnade de och några mindre
människor som jag tror är tonåringar försökte klättra upp efter dig och sedan
kom de stora röda bilarna med människor i gula kläder som hade på sig handskar
som skyddade dem mot dina taggar och sedan minns du bara en glaslåda och
nyfikna ögon. Händer som trycks mot glaset, som att de försöker smeka dig trots
att det inte går att nå dig genom barriären som de själva har satt där.
De ställer frågor om dig under dagarna men aldrig direkt till dig utan till
varandra och kanske är det lika bra för du har inte kommit på hur du ska göra
en mun och du har inte fått träna på att tala med någon så de hade inte
förstått dig om du försökte svara och egentligen är det knappt att du förstår
dem heller. På nätterna ligger du ensam och försöker sova, vila, äta, men du är
för stressad och för medveten om ljuden från de andra varelserna i de andra
glasburarna som är så annorlunda mot hur du är men som ändå granskas lika
noggrant. Efter en tid börjar de ge dig injektioner, antagligen, gissar jag,
för att du inte äter. De använder sig av tjockare och tjockare handskar för att
kunna hantera dig trots dina taggar som blir vassare för varje gång de
försöker. De vrider och vänder på dig, tvingar isär dina ben för att granska
dig och sortera dig, drar i dina öron och försöker ta av ditt blod bara för att
upptäcka att du inte hade något. Till slut ger du upp och försöker bli som du
tror att du vill. Ger sken av att ha någonting som de flesta djurhanar har för
att se om det får dem att ta mjukare i dig och anpassar längden på dina öron,
försöker skapa någonting som liknar en nos. Men pälsdjuren du sorteras till
tycker inte att du passar in och river och biter i dig. Du lär dig mycket om
aggression, mer för varje gång du ändrar dina attribut för att sorteras någon
annan stans, men ingenstans får du stanna och aldrig tappar människorna de
intresset för dig. Var och en av de varelser som du ser under din vistelse här
byts förr eller senare ut mot någonting nyare och konstigare. Någonting mer
spännande att undersöka och en ursäkt för människorna att få glömma bort de
djur som de tröttnar på, men du blir kvar, trött och rädd och utblottad som du
aldrig känt dig, ens på platsen du kom ifrån där du aldrig heller tilläts vara
det du är.
Så du förändras, en sista gång och ger upp dina öron och dina taggar och det
som är kvar av din päls. Dina ben, dina ögon och din form tills du knappt är
mer än en skugga, tunn och tillintetgjord nog att kunna ta dig ur glasburen och
över golvet och under dörrar och genom korridorer och ut i kylan av en ny
vinter. Du fick aldrig se sommaren eller hösten och det var de årstider som jag
tror du hade uppskattat mest och du fick inte ens se dem efter att du hittat
mig, för jag blev rädd för dig och skämdes för dig och även fast jag lovade,
när jag plockade upp dig från marken och värmde dig innanför min jacka, att du
skulle få skydd och trygghet och värme av mig, så vågade jag inte släppa ut dig
av rädsla att du skulle försvinna och jag skulle sluta känna mig speciell och
utvald. Så jag var snäll och trygg mot dig och du visade mig vilken magisk
varelse du är och det var fint och jag lovade dig att du skulle få berätta din
historia genom mig.
Du har fått vänta, och jag är ledsen för det. Först blev jag dumpad av killen
jag gillade och under den perioden var det svårt för mig att lägga fokus på
någonting annat än att klara mig genom varje dag och gå till skolan och jobbet
och hålla saker i rullning för att mitt liv skulle vara så opåverkat som
möjligt och du tröstade mig varje kväll när jag grät mig till sömns, varje
morgon som jag försökte hålla tårarna tillbaka medan jag sminkade mig på
morgonen. Sedan kom jag över honom och då var det som att varje liten känsla
livet gav mig som för en gångs skull inte fick mig att känna ångest eller sorg
var så osannolik och ovan att jag var tvungen att supa in det helt och fullt.
Ta promenader, gå ut med mina vänner som jag isolerat mig för och du blev kvar
under min säng i skokartongen jag gett dig, ibland utan att jag kom ihåg att ge
dig mat och vatten lika ofta som vanligt och sedan kom kärleken igen och han
var snäll och annorlunda och fin och jag var borta hos honom mycket och vi var
ute till sent på kvällarna och jag försökte ge dig tid och berätta din historia
men jag blev så disträ av rädslan att bli lämnad igen och jag måste väl i
ärlighetens namn säga att mitt fokus inte var där det borde ha varit de första
månaderna.
Nu är jag mer stabil och jag har gett mig själv tid för oss och att vara hemma
och att skriva, allt möjligt och självklart också det du vill att jag berättar.
Det svider när du smälter samman med mig, ögonblicken det tar för mig att
ställa om och behöva inse hur viktig din berättelse är och därmed hur mycket
jag försummat den och dig under nästan varje dag sedan du kom till mig. Men
sedan är vi ett och samma och jag känner dina känslor och berättar din historia
eller kanske snarare vad jag tror att den är. Det är svårt att skilja på våra
tankar ibland och du har ingenting mer att ge än känslor och hjärtslag och
därför kan du inte rätta mig i det jag skriver och det är knappt så jag vet om
du förstår texter sammanhängande nog för att ens begripa hur jag tolkat din
berättelse och för att vara ärlig, trots att jag sitter ensam nu och inte har
någonting annat att tänka på och fokusera på än dig, så vill jag egentligen
bara bli färdig så jag kan känna mindre skuld när jag återvänder till mitt eget
liv. Som att en skriven text skulle vara allt jag någonsin behövde åstadkomma
för att dra mitt strå till att förändra vår kultur. Antagligen känner jag så
för att det inte är någonting jag vill egentligen.
Jag skulle vara ganska nöjd om jag bara fick föra ditt ord vidare en gång och
sedan gå vidare och glömma dig för resten av mitt liv och just som jag skriver
det här känner jag hur tyngden av dina känslor sakta försvinner, men inte som
det brukar kännas, när du blir till någonting fast inom mig som jag kan hosta
och kräkas upp utan istället är det som en ren lättnad nu. Och efter att jag
slutat skriva känner jag dig inte mer och snart, snarare än jag vill, har jag
glömt bort hur du kändes och doftade och lät och led och för det är jag
obeskrivligt tacksam.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA, för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och deltag i
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info
https://www.freelists.org/post/skriva/Fantastiknovelltvlingen-2017 / Om Ahrvids ;
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Nu
som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs ;
även AE i nya E-antologin Oskuld http://www.novellmastarna.se/Oskuld.htm / Och ;
fråga om hans sf-fanhistoriska uppslagsverk Fandboken / YXSKAFTBUD, GE VÅR
WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).