Jag hittade den lilla volymen Lovecraft - Självbiografiskt (Ellerströms, 2011)
som samlar ett antal texter där HP Lovecraft presenterar sig och skriver om
skrivande. Det handlar om biografiska artiklar Lovecraft ombeddes skriva i
samband med publiceringar av noveller i olika tidskrifter, inte minst
tillhörande de amatörpublicistklubbar (APAs) han var med i. En del artiklar
handlar om hans syn på skrivande, eget och generellt, och hur han betraktar
fantastiken. De flesta (alla?) artiklar har jag nog stött på tidigare i de 4
av 5 av hans essäsamlingar jag läst (samlingen med resor, där han detaljerade
det arkitektoniska i varenda stad på USA-östkusten, snabbskummade jag).
Det biografiska skall jag inte dröja vi. Men trots sin tillbakadragenhet
levde Lovecraft ett ganska intressant liv. För mig har Lovecraft alltid varit
intressantare som person än som författare. (Men jag kan ju dra hans liv i
korthet: Extremt intresserad av olika mytologier som barn, arabiska,
grekisk-romerska - närmast autodidakt, inläst på familjebiblioteket - blev
amatörvetenskapsman i skolåldern, kemi och astronomi - utgav hektograferade
amatörastronomiblaskor, The Rhode Island Journal of Astronomy - gick med i och
blev synnerligen aktiv i APAs - gifte sig flyttade till New York under ett par
år, frun måste dock flytta till Chicago - gjorde kulturella och arketektoniska
upptäcksresor i hela östra USA - såg sig som en gammeldags gentleman, längtade
mest till prekolonial tid, skrev brittiskt och ansåg sig extremt vetenskapligt
rationell - trivdes inte i NY utan flyttade tillbaka till det småstadsmässiga
mer lantliga Providence - hade många författarkompisar som han korresponderade
väldigt mycket med - livnärde sig på ett mindre familjearv och som
skrivkonsult/spökskrivare - dog alldeles för ung 1937 i magcancer - fick en del
pubbat under sin levnad i pulpmagasin, aldrig någon egen riktig bok, men stor
revansch efter sin död.)
Lovecrafts synpunkter om skrivande och fantastisklitteratur är intressanta
och dem tänkte jag här gå in på.
I "Om att skriva fantastisk litteratur" (1937, skriven 1933) proklamerar han
att han vill:
"tydligt och detaljrikt och varaktigt visualisera de vaga, undflyende och
fragmentariska förnimmelser av under, skönhet och äventyrlig förväntan som når
mig genom vissa syner (landskapsmässiga,arkitektoniska atmosfäriska, etc), samt
dessutom idéer, företeelser samt bilder vilka jag stöter på i konst och
litteratur. Jag föredrar fantastiska berättelser därför att de bäst passar mina
böjelser. En av mina starkaste och mest ihållande önskningar är att blott för
ett ögonblick åstadkomma illusionen av ett slags märkligt upphävande eller
kränkning av de begränsningar som tiden, rummet och naturlagarna jämt och
ständigt håller oss fångade inom och gäckar vår nyfikenhet för de oändliga
kosmiska rymder som sträcker sig utom räckhåll för vår syn och analysförmåga."
Det är faktiskt en ganska bra programförklaring för Lovecrafts författarskap!
I samma artikel talar han också om bl a om det fruktbara i att skriva om
"konflikter med tiden" och att hans eget skrivande inte bygger på "något
enskilt sätt" att skriva. Alla hans noveller har olika bakgrund, förklarar
han. Ibland har han skrivit ned en dröm, i andra fall utgår han från en
stämning eller bild han vill ge uttryck för. Därefter försöker han konstruera
den logiska och rationella händelsekedja som kan ge upphov till denna dröm,
stämning eller bild. Han presenterar en skrivmodell i dessa steg:
1) Gör ett synopsis som lista händelserna i den kronologiska ordning de
inträffar.
2) Gör ett nytt synopsis som listar händelserna i den narrativa -
berättarmässiga - ordning som krävs, nu med alla detaljer osv.
3) Skriv ned novellen, raskt, ledigt och inte alltför självkritiskt enligt
steg 2. Behövs något ändras under skrivandet jämfört med tidigare, tveka inte
att ändra.
Därefter gör man en kritisk genomgång och redigerar, för att slutligen
åstadkomma en snygg maskinskriven kopia. (Lovecraft skrev alla utkast fram till
dess för hand, men slutligen skrev han rent det på maskin, ävenom han avskydde
skrivmaskiner.)
Han menar att alla fantastiska berättelser rymmer följande fyra grunddrag:
- En fundamental, underliggande fasa
- Fasans betydelser och verkningar
- Hur fasan yttrar sig, ting som förkroppsligar den
- Fasans verkningar i förhållande till de givna omständigheterna
För Lovecraft var det som synes viktigt att hitta "fasan", det skräckeliga.
Lovecraft förkunnar: "Man kan inte - förutom i omogen, billig
kvacksalvarlitteratur - gestalta omöjliga, osannolika och obegripliga fenomen
genom vardagligt berättande där personerna uppträder neutralt och hyser
konventionella känslor." Han talar om en "varsam känslomässig stegring" och att
försöka skapa en känsla av "bävan och gripande allvar" och att en "berättelse
om underverk inte kan vara något annat än en *levande skildring av särskild
mänsklig sinnesstämning*. Så fort den försöker vara något annat blir den
billig, barnslig och osannolik. Främsta tonvikt skall läggas vid diskreta
antydningar."
Lovececrafts skrivmodell kan vi studera i hans arbetsanteckningar till
novellen "Medusa's Coil" som han spökskrev. Han följde noggrannt sina egna råd,
kan vi konstatera, och novellen blir full av övernaturlighet, skräck och fasa.
Lovecraft skriver mer allmänt om fantastik och särskilt den science fiction som
började dyka upp från och med mitten av 1920-talet (med Amazing Stories, 1926,
och efterföljande pulpmagasin), i artikeln "Reflektioner kring interplanetarisk
litteratur" (från 1935). Lovecraft läste Amazing m fl sf-pulpmagasin och i
själva verket är hans Cthulhu-myt ren sf, om antika utomjordingars grepp om
jorden i vår tid.
Han börjar med att konstatera - utgångspunkten är dåtidens pulp-sf! - att:
"ingen av dessa berättelser, inklusive HG Wells romaner, rymmer ens skuggan
av anspråk på konstnärligt allvar eller litterär klass. Föreställningar
traditionsbundenhet, banaliteterkonstgjordhet oäkta känslor och puerila
överdrifter triumferar genom hel denna överbefolkade genre".
Han tror dock inte att "rymdfärder och andra världar är olämpligt för
litterärt bruk." Men "Felslutet består i uppfattningen att alla historier om
omöjliga osannolika eller obegripliga fenomen framgångsrikt kan skildrs genom
vardagligt berättande där personerna uppträder neutralt och hyser
konventionella känslor... Personerna bör, fast de måste vara naturliga, vara
underställda det dominerande underverk som för dem samman... Över allt annat
bör det oundgängliga, ursinniga och avskyärda i den enda avvikelsen från
naturen torna upp sig... Atmosfär, inte händelseförlopp, är det som bör
förädlas i en fantastisk berättelse...
Han talar mycket om "sinnesstämningar":
"Allt en berättelse om undrverk någonsin kan var, i seriöst avseende, är *en
levande skildring av viss sorts mänsklig sinnesstämning*. Så fort den försöker
vara något annat blir den bilig barnslig och osannolik. Därför bör en
författare av fantastisk litteratur se till att främst läga tonvikten på
diskreta antydningar - de omärkliga vinkar och antydningar av särskilda och
associativa detaljer vilka uttrycker skiftningar i sinnesstämningar och bygger
upp en illusion av det overkligas märkliga verklighet - iställt för platta
uppräkningar av overkliga händelser...oroliga *sinnesstämningar* vari
människoanden söker spinna spindelvävsstegar för att fly undan tidens, rummets
och naturlagarnas försmädliga förtryck."
Han kräver en "fullgod känsla av förundran /Sense of Wonder!/ och lämpliga
känsloyttringar hos personerna, realism vad gäller miljö och sidohändelser,
noggrannhet vad gäller val av betecknande detaljer samt omsorgsfullt undvikande
av utslitna karaktärer".
Lovecraft såg seriöst på sitt författande. Han skrev inte för pengarnas skull
(fast det också, litet grand): "Det är bättre att skriva uppriktigt för ett
icke-lönande magasin än att koka ihop värdelöst prål och få betalt för det"
deklarerar han.
Futurism var inte hans grej. Han levde mer i det förflutna. Bortsett från
"berättelser som består av rent poetiska fantasier - bör /man helst/ uppehålla
sig i nuet eller...i förhistorisk tid eller i hemlighet i det förlutna.
Framtiden är en knepig period att ge sig i kast med då det är så gott som
omöjligt att undvika grotskerier och absurditeter".
Personteckning fäste han stor vikt vid, på sitt sätt:
"Personerna i en berättelse är i grunden projektioner av oss själva", noterar
han men "en bra interplanetarisk historia måste ha realistiska
människokaraktärer - inte de typiserade vetenskapsmän, skurkaktiga assistenter
oövervinnliga hjältar och ljuvliga vetenskapamannens-dotter-hjältinnor som
präglar det vanliga skräpet av det här slaget." Men behöver inte ha skurkar och
hjältar ö h t, menar han. "Inblandning av billiga, pulpartade teatrala effekter
är både olämplig och fördärvlig...klichéartad romantik är inte önskvärd."
Vetenskaplig trovärdighet var viktigt, för den gamle amatörkemisten och
astronomen:
"Den avgörande och vanskliga uppgiften att få iväg personerna från jorden
måste behandlas med stor omsrog... Avfärden måste redogöras för på rimligt vis
och skildras effektfullt. Om perioden inte är förhistorisk är det bättre att
låta färdmedlet vara en hemlig uppfinning... För att undvika felaktigheter i
komplicerade fysikproblem är de bra att inte försöka sig på för stor
detaljrikedom... Något mindre vansklig är problemet att skildra resan genom
rymden och landningen i en annan värld. Här måste vi lägga största tonvikt
vid det häpnadsväckande - den okuvliga känsla av förvåning /Sense of Wonder,
igen!/ - som rymdfararna upplever då de inser att de *verkligen lämnat sin
hemplanet* att de befinner sig i kosmiskt djup eller i en främmande värld. Att
strikt hålla sig till vetenskapliga fakta vid beskrivningar av resans tekniska
astronomiska och övriga aspekter är, självfallet, absolut grundläggande."
Den främmande planeten måste skildras vetenskapligt, menar han,
"ytgravitation rotationsaxeln, lutningsvinkel, dagars och års längd, planetens
inbördes läge" /i planetsystemet?/. Stereotyper om utomjordingar bör undvikas,
ingen "telepati, inget dyrkande av resenärerna som gudomar, inget deltagande i
pseudomnskliga kungadömens förehavanden...inga bröllop med vackara
antropromorfiska prinsessor, inga stereotypiserade världskrig med strålpistoler
och rymdskepp...inga hotfulla faror från hotande apmänniskor" osv. "Samhällelig
eller politisk satir är aldrig önskvärd." (!)
Namnskicken på främmande världar som förekommer är "dråpliga och beklämmande"
/hm, hur är det med namnet Cthulhu"...?/ och Lovecraft ser det som en klyscha
att låta aliens vara oss oändligt vetenskapligt överlägsna.
Han var som ni ser kritisk till den rymd-sf som odlades under 30-talet och
kallar det en "störtflod av befängd interplanetarisk smörja, men han utnämner
ändå några "halvklassiker", inbegripande Världarnas krig, De första och sista
människorna, "Station X", "The Red Brain" och "Clark Ashton Smiths bästa verk".
Mycket av det Lovecraft skriver om författandet av sf eller skrivande i
allmänhet går det lätt att hålla med om. Pulp-sf från 20/30-talet (och som
levde kvar längre, svenska JVM/VÄ var fullt av det på 40-talet) var inget att
hänga i julgranen. Det blev bättre när John W Campbell ryckte in. Det är
förvånande att Lovecraft har så mycket åsikter om "interplanetariska
berättelser", när han själv inte skrev sådant. Förmodligen läste han dock en
del av det i sin strävan att erövra pulpmagasinen.
Som gammal amatörvetenskapsman och självutnämnd rationalist är det logiskt
att han fäster vikt vid att vetenskapen skall skildra någorlunda korrekt. Det
går förstås lätt att hålla med om att klyschor i rollbesättning bör undvikas
och att folk bör reagera extraordinärt på extraordinäriteter och inte handla
som i vardagen. Osv. Detär många kloka ord, om än litet självklara - men
Lovecraft måste ha varit en av de första att formulera dem så tidigt i den
moderna sf-genrens historia.
Men han placerar kanske litet för stor vikt vid "sinnesstämningar". Det beror
antagligen på att Lovecraft, trots det anspråkslösa sätt var med han förde sig
och sin deklarerade rationalitet, till sitt inre var en osäker känslomänniska.
Det återspelas i hur han skrev också - han sökte det sällsamma, "fasan", de
djupa känslorna i människans inre, uttolkad genom en skräck.
Däremot berättar han inte varifrån han fick alla sina myllrande, stånkande
adjektivmassor...
--Ahrvid
De svenska övesättningarna ovan av bokens översättare Sofie Grankvist (möjligen
ändrade i enstaka ord av mig).
Artikel 1 ovan, "Notes on Writing Weird Fiction", finns i sin helhet på
engelska här: http://www.hplovecraft.com/writings/texts/essays/nwf.aspx
Och artikel 2, "Some Notes on Interplanetary Fiction", kan möjligen finnas
här:
http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?965111
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och förbered dig för
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som
ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs även AE ;
i nya E-antologin Mellan tid och rum
<http://www.adlibris.com/se/e-bok/mellan-tid-och-rum---himmel-och-hav-9789187711435
/> YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) -----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).