[SKRIVA] Novellinledning
- From: Caroline J <spaeket@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 2 Oct 2009 00:55:50 +0200
Jahapp. Det är väl bara att kasta loss, egentligen? Det är mer tunnsått med
faktiska novell-postningar än jag trodde, på den här listan. Är det en ovanligt
låg frekvens för tillfället? Hursomhelst. Jag har bara skrivit 1 och 1/3 novell
med skräcktema i mitt liv. Den fullbordade novellen är insänd till
stora-über-super-tävlingen, så den får vi väl se hur det går med, men jag
jobbar nu med min andra (fanfar) skräcknovell nånsin. Det jag tänker posta här
är inledningen, och jag tror att det här är ca en tredjedel av den färdiga
novellen. Jag vill veta om det är en "för långsam" öppning, eller om man
faktiskt vill läsa mer. Och givetvis vill jag ha alla andra synpunkter och
tankar som dyker upp under läsningen.
Tack på förhand!
Caroline
BORTOM BRAHMS
Det är inte möjligt, tänkte Majsan när dörren slogs upp framför henne. Kvinnan
som stod inne i den mörka hallen såg tröttare ut än hon själv kände sig. Det
var på sätt och vis en trösterik sak för en ensamstående, nybliven mamma att se.
”Ja?” Rösten knappt mer än en viskning.
”Jo, vi pratades vid på telefon innan idag. Om annonsen?”
”Åh.” Kvinnan tog ett hasande steg baklänges. Inte mer än så.
”Kan jag köra in vagnen i hallen? Han sover och jag vill inte väcka honom.”
Majsan svepte med armen över sin åtta veckor gamle son, som låg nerbyltad i
sina filtar, med en mycket liten knuten näve vilande på sin egen panna, och
sov. När kvinnans blick följde gesten skimrade en ögonblicksbild av sorg till
över hennes anletsdrag, och hon såg plötsligt mycket förvirrad ut.
”Nej.”
Det var oväntat, och Majsan kände sig underligt förolämpad. När kvinnans blick
var färdig med att svepa över vagnen, och bebisen, försvann det förvirrade
uttrycket i hennes ögon och hon tillade: ”Vi kan låta dörren stå på glänt, så
kan vagnen stå härute. Det är ingen fara. Det går så snabbt ändå.” Och så vände
hon och gick in i lägenheten.
Majsan stod en liten stund och såg ner på det lilla försvarslösa som låg där,
totalt utlämnat åt henne, och hon kände sig som alltid lamslagen inför
ansvaret.
Han har inget att sätta emot världen. Inget. Utom mig. Det var en tanke som
fyllde henne med skräck likväl som en kärlek så stor och häftigt intensiv att
den hotade att utplåna henne fullständigt. Hon trampade ner hjulbromsen, den
var sliten och trög och hon fick försöka tre gånger innan den tog. Loppisfynd.
Majsan lutade sig in över vagnen och tryckte en mjuk kyss på den lilla knutna
näven och steg in i lägenheten. Hon skulle höra om det kom någon ute i
trapphuset. Eller till och med om lillen bara gnydde till i sömnen. Hon skulle
hinna ut innan han hann bli ledsen, eller alltför rädd.
Hallen var mörk och trång. Längst ner verkade den mynna i ett vinklat
vardagsrum, men det var svårt att se. Alla persienner var nerdragna och det
luktade instängt. Majsan steg in i köket som låg direkt in till höger från
hallen. Fläkten ovanför spisen var påslagen och kvinnan stod under den och
rökte. Det enda ljuset som var påslaget i lägenheten var lysröret ovanför
diskbänken. Det var ett kallt ljus.
”Den står där”, sade kvinnan utan att vända sig om, och viftade med handen som
höll i cigaretten mot en kartong som stod på en skärbräda bredvid vasken.
Majsan lyfte upp den. Vände och vred på den som om hon visste vad hon tittade
efter. Prylen på bilden var bullig och vit och rosa, och på dess skärm satt ett
fetlagt litet barn och lekte med en nalle. Det stod att babymonitorn hade
rechargeable batteries, chanel selection button, channel indication light, 3
channel selection, power indicator light, brightness adjustment button, 7
levels of brightness control, 6v power adaptor, AV output jack, automatic
infrared LEDs for night vision, microphone, 100m range, och en 1.8” TFT LCD
screen.
Det var en faslig massa ord och siffror som hon inte helt förstod. Hon vred på
paketet igen.
”Fungerar den som den ska?”
Kvinnan ryckte till, som om hon hade gått in i ett slags dvala under tystnaden,
och en lång askpelare lossnade från hennes cigarett. Hon stirrade på den en
stund som om hon inte riktigt visste hur en sådan här situation skulle lösas,
sedan stoppade hon in sitt pekfinger i munnen, vätte det med saliv och fiskade
upp askan med fingertoppen.
”Ja?” Som om det var ett angrepp i sig att ställa frågan.
”Ja, alltså. Jag menade inte att. Det är bara så billigt! Jag har tittat i
affären och den här modellen kostar över tusen kronor ny. Och i annonsen så
stod det att den är oanvänd?”
Kvinnan hade slängt askan i vasken och satte på kranen. ”Den har varit uppackad
och igång. Inte mer.”
”Men varför det?”
Hon hörde lillen rumstera om ute i vagnen. Han skulle snart vakna. Han gillade
inte när allting var stilla omkring honom. Majsan grävde i sin handväska efter
pengarna.
”Felköp”, sade kvinnan, och gick tillbaka och ställde sig under köksfläkten.
”Jag har inget barn.” Hon tog ett bloss till på cigaretten.
Galen, tänkte Majsan. Det är den enda logiska förklaringen. Hon är galen.
Var det rätt av henne att köpa en babymonitor som borde ha kostat över en
tusenlapp, av en uppenbart psyksjuk kvinna, för trehundra? Lillen gnydde till
och Majsan bestämde sig för att hon inte hade tid att dividera med sitt eget
samvete. Dessutom hade hon inte råd att vara storsint. Hon fiskade fram tre
hundralappar och lade dem på diskbänken. Sedan tog hon kartongen. Egentligen
borde hon väl packa upp monitorn och se efter så att allting fanns med, men hon
ville plötsligt inte stanna en sekund till i den här unkna lägenheten med sin
sorgliga invånare.
Kvinnan såg på lådan under Majsans arm, sedan på pengarna. Sedan började hon
gråta.
”Tack!” sade hon, och tårarna strömmade ymnigt nerför hennes glåmiga ansikte.
”… tack.” Hon lutade huvudet bakåt och släppte ut en lång suck. Sedan började
hon skratta, utan att för den sakens skull sluta gråta.
Majsan tackade själv och skyndade sig ut till lillen. Till ljuset. Till en
vettigare värld än den som fanns innanför kvinnans väggar. Hon lade
babymonitorn underst i vagnen och gick hemåt. Luften var klar och tunn. Vårluft.
Så snart vagnen var i rörelse igen somnade lillen åter djupt. En pytteliten fot
hade letat sig fram mellan filtarna och fick hennes hjärta att värka av kärlek
hela vägen hem.
_________________________________________________________________
Drag n’ drop—Get easy photo sharing with Windows Live™ Photos.
http://www.microsoft.com/windows/windowslive/products/photos.aspx
Other related posts: