[SKRIVA] Novellutkast
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sat, 1 May 2010 21:07:51 +0200
Om ett par veckor är det Åcon igen i Mariehamn, och förra året hade jag i
samband med detta en liten novell i lokaltidningen där. Tänkte se om jag kunde
upprepa det i år. Men det är INTE lätt att hitta på en story som anknyter till
Åland.
Nedanstående är ett utkast till ett första försök. Man kan säga att det är
aningen blandning av deckare och en smula sf (alternate history kanske - det
hemliga meddelandet till Mannerheim har ju aldrig förekommit...dessutom döper
jag en person till Asimov, så det blir litet mer sf!)
Kommentera gärna!
-----
Mannerheims hemliga meddelande
Den ryske poliskommissarien Ivan Asimov var ingen ond människa, men mycket
plikttrogen. I denna kaotiska tid i slutet av Det Stora Kriget var dock hans
problem att han inte riktigt visste vem han skulle vara plikttrogen mot.
Hemma i S:t Petersburg härskade revolutionärerna. Men samtidigt samlades vita
trupper i moder Ryssland för att återinsätta hans gamle arbetsgivare tsaren.
Och på finska fastlandet var det inte bättre. Vita och röda slogs bittert för
att avgöra framtiden för Finland - och även framtiden här på Åland.
Asimovs lösning på pliktdilemmat blev att mekaniskt läsa alla telegram som
anlände till Mariehamns polisstation, och utan vidare reflektion utföra order
som anlände intill sista bokstaven - så länge de innebar att han slapp skjuta
någon. Han var ingen ond människa, som sagt.
Han grävde i telegramhögen och ropade på sin underlydande, den lokale
konstapeln Åhlander:
- Konstapeln! Vi har fått några order. Det varslas om att en engelsk
flygmaskin kommer att mellanlanda inom några timmar. Det är något slag av
diplomatiskt uppdrag på väg till Åbo. Vi skall ge allt bistånd. Ni får ta ett
par man och ta hand om det. Det står att det är ett sådant där vattenplan, så
jag antar att det landar i hamnen.
- Det kallas hydroplan, kommissarien, sade Åhlander. Jag har läst om de
senaste flygande underverken i Ny Illustrerad...
- Ja ja, hydroplan, avbröt kommissarie Asimov. I alla fall, här är en
bränslerekvisition. Ni skall hjälpa dem att fylla på tankarna.
- Skall ske, kommissarien. Jag tar med mig Granlund och Lysander.
- En sak till, konstapeln. Jag har ett annat telegram liggande. En ny
förordning om identitetsbokstäver för alla flygplan. Jag tror bestämt att vår
engelska gästs landskod och identitet står i det här telegrammet, men jag vet
inte om hans flygplan hunnit märkas än. Det är tydligen ett nytt påfund. Här,
tag med dig detta.
Kommissarien gav Åhlander telegrampappret.
Även om det gått ett och ett halvt decennium sedan de driftiga bröderna Wright
erövrat lufthavet, var det ännu en ovanlig syn med flygmaskiner över Ålands
hav. Ryktet hade spritt sig och hundratals mariehamnsbor hade flockats i hamnen
för att se den märkvärdiga himlabesökaren.
Det mumlades i leden. Det var oroliga tider. Hur skulle den stora
kraftmätningen mellan röda och vita utfalla i Finland? Vad skulle hända med
Åland? En del talade för anslutning till Sverige. Andra tyckte att Mannerheim
verkade vara en bra karl, och om han vann på fastlandet kunde man lika väl
fortsätta som förut. Det var ganska få som tyckte att den där Lenin var något
att hänga upp i julgranen. Möjligen i en lyktstolpe.
Men ett flygande besök var en välkommen distraktion i den tunga atmosfären av
spänning och bekymmer.
Hördes inte nu ett svagt surrandepå avstånd? Mumlet i folkmassan tilltog. En
del pekfingrar viftade mot en prick vid horisonten. Eller var det en fiskmås?
Åhlander, Granlund och Lysander behövde inte anstränga sig över hövan för att
hålla folk under kontroll. Alla var lugna och förväntansfulla.
Fiskmåsen växte och blev allt ljudligare. De riktiga fiskmåsarna i hamnen
skriade förvirrat inför den nya konkurrenten som gjorde ett halvt landningsvarv
och beredde sig på vattenkontakt. Motorljudet sjönk medan motorerna ströps.
Strrax klövs det gråblå vattnet av en vit strimma från Vicker-Armstrong-planets
pontoner. Piloten taxade försiktigt mot en utstickande brygga och Åhlander
rusade dit för att ta emot tampen.
- Granlund, du vet var bränslekärran finns. Tag med Lysander och hämta den.
Åhlander hjälpte under tiden till att förtöja. Piloten och hans passagerare
debarkerade med viss möda från sin guppande farkost.
- Jolly good, old chap, sade den senare och tog emot konstapelns hand medan
han steg ned på bryggan. Mr Smith, fullbemäktigat ombud för Hans Majestäts
regering. Vår ankomst har telegraferats. Men eftersom vi flygit i över ett dygn
är jag rädd vi måste vila innan vi fortsätter. Constable, finns det möjligen
ett par slafar?
Detta avhandlades på en blandning av engelska, franska och teckenspråk.
Åhlanders kännedom i utrikiska tungomål hade sina luckor, om än han han förstod
vissa ord och själva andemeningen.
Då kom kommissarie Asimov oanmäld utrusande på bryggan.
- Åhlander, det här duger inte, sade han andfådd. Vår besökare saknar
nationalitetsbeteckningar. Se till att ordna det! Och så vill jag tala med er.
- Kommissarien, jag skall ta hand om den saken, svarade Åhlander. Och
bränslepåfyllning är redan tillsedd. Men en liten detalj. Jag tror våra gäster
måste få vila ut. Jag och min hustru skulle se det som en ära om vi...
- Ja, ja, konstapeln, vi gör så. Men några ord nu om jag får be...
Det var ett delikat ärende som kommissarie Asimov skissade upp för konstapel
Åhlander. Han hade fått ytterligare ett telegram. Den engelska besökaren kunde
misstänkas bära på något hemligt, kodat budskap till Mannerheim. Var det så
ville den provisoriska regeringen i S:t Petersburg absolut inte att det skulle
komma fram. Det var något om att den arbetande massans historiska mission kunde
äventyras, eller fraser i den stilen. Men samtidigt betonades att kommissarie
Asimov inte skulle låta skjuta engelsmännen, vilka kapitalistiska utsugare de
än var. Det var kommissarien tacksam för. Revolutionsregeringen insåg att
relationerna till London var känsliga.
Kommissarien struntade i politiska förvecklingar, men order var order. Medan
besättningen trakterades hos Åhlanders skulle flygmaskinen noga genomsökas och
alla spår av hemliga koder måste avlägsnas. Kommissarien skulle personligen gå
igenom flygarnas bagage. Tullkontroll, skulle han kalla det.
Fru Gunilla Åhlander var faktiskt ganska bra på engelska, eftersom hon innan
gitermålet varit lärarinna. Dessutom hade hon förläst sig på romantiska Jane
Austen-romaner på originalspråk. Med hennes hjälp lyckades man klargöra vissa
saker under den enkla men närande middagen. Långsamt lyckades makarna Åhlander
att vinna sina besökares förtroende.
Det stod snart klart att det låg i både Åhlanders och andra ålänningars
intresse att få fram det chiffrerade budskapet till Mannerheim.
- Här har jag det på en lapp, sade Mr Smith. Det är i chiffer, men min
kontakt i Åbo har nyckeln. Så noggrann och plikttrogen som er kommissarie
verkar vara kommer jag aldrig att få med mig det här. Jag har inte förtrotts
med själva budskapet i klartext, i händelse någon skulle få för sig att bruka
aningens av litet tortyr.
Åhlander satte tankspritt ned ena handen i fickan och kände hur det prasslade
av telegrampapper.
- Jag fick just en idé... sade han stilla, vilket fru Åhlander strax
översatte för deras gäster.
Efterrätten som fru Åhlander vispat ihop smakade utmärkt.
Folkmassorna var något mindre arla nästa morgon. En lätt dimma spred sig då
piloten varmkörde Vickers-Armstrong-maskinens motorerna. Den som stod riktigt
nära kunde ana en doft av målarfärg från de nyanlagda
nationalitetsbeteckningarna som inte riktigt hunnit torka ännu. Efter middagen
föregående kväll hade konstapel Åhlander rusat iväg och satt fart på Granlund
och Lysander. Tillsammans hade de jobbat i några timmar med något Rembrandt
kanske skulle ha nickat gillande åt.
- Farewell, good people, ropade Mr Smith över motorbullret. Ni har tagit väl
hand om mig och min pilot. Måste rusa vidare, tyvärr...
Åskådarna vinkade tillbaka. Kommissarie Asimov var själv där för att bevittna
avfärden. Han hade plikttroget beslagtagit ett par suspekta böcker med konstiga
anteckningar och många lösa papper.
Men det var tur att varken han eller åskådarna tydligt kunde se mer än en rad
identitetsbokstäver åt gången. Vingarna låg för plant för att man skulle kunna
se ordentligt, och bara en sida i taget av flygkroppen syntes. När hydroplanet
hunnit taxa ut en bit i hamnen var det i alla fall för långt avstånd för att
kunna läsa alla bokstavsgrupperna.
Åhlanders telegramnotering om nationalitetsbeteckningarna hade fått en ganska
fri tolkning. På vingarnas ovansida fanns vissa bokstavsgrupper. På undersidan
helt andra. Och på flygkroppens bägge sidor ytterligare andra.
Mannerheims hemliga meddelande flög bokstavligt talat iväg mot horisonten
inför allas åsyn.
-----
Ahrvid igen:
Jag föreställer mig att historien utspelas 1918. Den internationella
överenskommelsen om särskilda flygplansbeteckningar dök faktiskt inte upp
förrän 1919 (har jag slagit upp), men det här är ju en skönlitterär historia,
så det bör vara tillåtet att rucka litet på kronologin.
Kommentarer mottages gärna, som sagt. Vad kan förbättras? (Däremot går det
inte att förlänga texten så hemskt mycket. Skall jag kränga den till någon av
ålandstidningarna vill de nog ha begränsad längd.)
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
Spela spel i Messenger!
http://www.windowslive.se/playground/default.asp-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Novellutkast - Ahrvid Engholm