[SKRIVA] Ompostning om arbetarlitt
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 23 Oct 2009 18:55:05 +0200
Jag postar om mitt inlägg som kommenterade Bertils intressanta artikel om
arbetarlitteratur, då min ursprungliga postning fick teckenstrul. Jag lade ju
ned en hel del jobb på att kommentera, och det är synd om folk då inte kan läsa
det. (Jag har fixat till texten manuellt - det KAN finnas enstaka rester av
skräp kvar, men stå ut med det i så fall.)
Först en annan notering. Mitt ursprungliga inlägg INLEDS:
<CAAA85A3C27544B5ACEAF0DE2CA011E7@ACER>
Content-Type: text/plain; charset="iso-8859-1"
Content-Transfer-Encoding: quoted-printable
MIME-Version: 1.0
Och det är ju besynnerligt! Det där är ju typiska header-poster.
Header-posterna tycks säga "detta sänds som QP, så tolka det korrekt nu!"
(Strängar som "=E6" osv ÄR faktiskt korrekta svenska tecken, enligt det som
kallas "quoted printable". Men på mottagarsidan måste systemet få instruktioner
om att tolka det korrekt. Jag har iofs aldrig gillat QP, just för att det kan
ställa till strul.)
Men det hamnar inte i headern, utan i mailets brödtext, och då kan inte
mottagarens system tolka texten rätt.
Och det verkar alltså som om mina problem mycket riktigt har att göra med att
Hotmail felhanterar sina headers. Så till det jag skrev:
From: zenzat@xxxxxxxxx
> Det verkar som om attachment inte funkar. Däför sänder jag om texten
> inklistrad.
Attachments skall inte funka på SKRIVA. Men märkligt nog verkar det som du
lyckades skicka något slikt. Jag får gå in och kolla listinställningarna (något
jag alltid drar mig för då Freelists admin-gränssnitt är bökigt (svårt att
hitta i osv) så att attachments fortsätter att vara förbjudna. Det handlar bl a
om att bifogade filer kan rymma virus m m - dessutom är attachments onödiga.
> Redan tidigt uppstod en motsättning mellan de socialrealistiska
> arbetarskildringarna och underhållningslitteraturen. Utövarna av det
> förstnämnda hävdade att underhållningslitteraturen var ett ogräs som skulle
> utrotas. Kring 1910 tog det sig uttryck i arbetarrörelsens kamp mot Nick
> Carter-litteraturen, en kamp som vanns i så måtto att Nick Carter försvann,
> men det var en Pyrrhus-seger. Felet med Nick Carter ansågs vara att deckare
> var osund läsning för arbetarklassens barn och kunde leda dessa ut på
> farliga stigar.
Jag skrev en gång en artikel om Nick Carter-striden i DAST Magazine. Det finns
en bra bok i ämnet av Ulf Boethius.
> Från motståndarnas sida användes det nedvärderande begreppet
> "kolorerade veckotidningar" om dessa tidskrifter och 1947 kom en ny våldsam
> attack från arbetarförfattarnas sida.
Ja, det är märkligt hur intensivt man attackerade "den kolorerade
veckopressen". Vi har ju än idag effekterna av sådant, i form av uppdelningen i
"finkultur" och "fulkultur".
En sådan uppdelning anser jag skadlig. Det är inget fel med underhållning!
Det tragiska, för "finkulturens" förkämpar, är de ständigt förlorar. Det visar
sig nämligen hela tiden att den kultur som överlever, det är den breda,
underhållande kulturen. (Inte allt, förstås, men den *bästa* av den breda
kulturen överlever och blir morgondagens klassiker.)
> Detta behov att inte bara hävda socialrealismen på bekostnad av
> underhållningslitteraturen utan också kräva utrotning av motståndarsidans
> alster torde delvis ha haft att göra med ett proletärt mindervärdeskomplex
En intressant tanke!
> Harry Martinsson, den kanske mest proletäre och finaste ordbetvingaren
> av arbetarförfattarna, liksom Eyvind Jonson, en närmast övertydlig anhängare
> av demokratiska värden, lät sig båda väljas in i denna i ordets ursprungliga
> bemärkelse klart fascistoida (korporativistiska) maktfaktor som lever i
> symbios med monarkin och det ledande kulturella och politiska skiktet i vårt
> land.
Jag definierar inte fascism som BARA "korporativism" - det är mycket mer.
Därmed blir det minst sagt tveksamt att definiera Svenska Akademien som
"fascistisk".
> Den här gränsen mellan socialt inriktad arbetarlitteratur och osund
> underhållningslitteratur omhuldas även i dag i vissa kretsar. Emil Hagström
> och Helmer Grundström var två av de så kallade Klara-bohemerna, som ofta
> förekom i bland annat tidningen "Lektyr". Jag skulle gissa att Emil Hagström
> delvis försörjde sig på att skriva i just "Lektyr". Helmer Grundströms
> biografiker ansåg så pass sent som för något år sedan att mycket av det som
> författaren skrev i den kolorerade veckopressen inte är värt att trycka om.
Helmer Grundström är intressant! Han kom från min mors hemkommun (Dorotea) och
har nyligen fått litet revival, med novellsamlingar och en stor biografi. Tack
vare Bertil, som jag fått en del gamla veckotidingar av, har jag också läst en
del av hans novellistik i "den kolorerade veckopressen". De novellerna var
varken bättre eller sämre än det som senare valts ut till novellsamlingar.
> Det är säkert en riktig iakttagelse men innehåller samtidigt det gamla
> vanliga sätt att resonera. För vad är "betydande litteratur" för ett djur?
> Om det är litteratur som påverkar människor, får dem att ändra uppfattning,
> bekräftar deras livshållning eller som hävdar en viss socialistisk ordning?
> Eller vadå? Litteratur som passar Greiders privata preferenser? Precis som
> förr?
> Luddiga begrepp om vad som är bra och dåligt har kulturdebattörerna
> alltid svängt sig med och Greider gör så även han. Det finns mycket att lära
> av populärlitteraturen, inte bara vad beträffar sociala förhållanden utan
> även vad beträffar berättarteknik, förmågan att strukturera berättelser,
> monologer, dialoger, handling och intrig, vilket är sidor där
> arbetarlitteraturen ofta var svag när det begav sig.
Det är sant att det är svårt att definiera "god litteratur".
Ytterst handlar det bara om smack och tycke. Språk, som litteratur bygger på,
är en oerhört komplex sak och lånar sig sällan till objektiva kriterier. Att
något är felstavat och ogrammatiskt är i stort sett de enda *objektiva*
kriterier som finns...
Jag tror att "dissande" (som det heter) av "billig underhållning" är ett
misstag. Det håller tillbaka kulturell utveckling - och människan själv vill
faktiskt ha underhållning.
Om vi ser på vad de stora kulturella bidragen kommit från de senaste hundra
åren är det framför allt från USA, detta mångkulturella (vilket också hade med
saken att göra!) samhälle som inte brydde sig om att bygga upp något
snobbkulturell förhållningssätt. Därifrån har vi fått:
* Jazzmusiken, som i början ansågs som ett hot och "negermusik från de djupa
djunglerna". Numera anses jazz vara avancerad konstmusik. Mandelar ut fina
priser till de bästa jazzmusikerna, och analyserar jazz ungefär som opera. Kom
från USA, i mötet mellan "svart" och "vit" musik.
* Rockmusik, som förstås också var ett jättehot. Elvis the Pelvis förstörde
ungdomen, och de långhåriga beatlarna borde klippa sig och skaffa ett jobb.
Sent omsider har även rocken börjat klättra uppåt på kulturstegen. Kom också
från USA, och i viss mån England (den anglosaxiska sfären).
* Film, i form av Hollywood, och TV - de bästa TV-serierna är förstås
amerikanska.
* "Pulplitteratur", i form av deckare, science fiction m m. Även här ofta med
bistånd från Storbritannien (den anglosaxiska kultursfären har alltid sträckt
sig över Atlanten, "två länder åtskiljda av ett gemensamt språk" som det
heter), många deckardrottningar är ju britter (Christie, Sayers) och Sherlock
Holmes, världens mest kände detektiv, var ju britt. Amerikanerna uppfann å sin
sida den hårdkokta deckaren. En del av "pulplitteraturen" börjar nu tas till
nåder.
* Internet, persondatorn m m kommer förstås från USA, med allt det medför i
form av kulturell utveckling (vi har bara sett början av det ännu).
Medan "finkulturen" i Europa grävt ned sig i försvarsställningar har den
hemska populärkulturen erövrat världen, och det är den som vunnit! Förutom att
man i USA hade en entreprenörsanda och ständigt ville testa gränser, och haft
nytta av den kulturella smältdegeln som kommit från all invandring, har
amerikansk historia en särskild dramaturgisk ådra - som jag tror också
återspeglar sig i den amerikanska kulturens framgångsrecept.
USA grundades genom hårda konfrontationer. Den amerikanska reovlutionen,
inbördeskriget, "erövrandet av västern", osv. Detta leder till att man
betraktar tillvaron dramaturgiskt och kampen mellan gott och ont blir viktigt i
konstnärliga framställningar. Amerikaner har skaffat sig en intuitiv känsla för
dramaturgi
Kritiker talar om "amerikansk kulturimperialism", men de finkulturella
kretsarna i Europa får skylla sig själva. Vi har legat efter och motarbetat
kulturen genom att motarbeta "billig underhållning". Europeisk film, t ex,
jobbar ju i motvind om det skall vara "konstnärliga" filmer i
svartvitt av socialrealistiskt snitt. Vi får pusha ut film på marknaden genom
omfattande "filmstöd". I USA vet man inte ens vad "filmstöd" är - filmen måste
sälja, annars funkar det inte.
> En gång utgjorde arbetarlitteraturen en väsentlig del av den
> kulturella tillvaron. Men i takt med att arbetarrörelsen och då främst
> socialdemokratin de facto genomfört sin historiska uppgift, om man så vågar
> uttrycka sig lite vulgärmarxistiskt, samtidigt som krafterna till höger om
> socialdemokratin gjort rättning mitten och accepterat välfärdssamhället, så
> har arbetarlitteraturen alltmer förlorat fotfästet. De som klamrar sig kvar
> gör ett nostalgiskt intryck. Sekteristiskt är kanske ett för starkt ord, men
> det handlar tydligtvis om en subkulturell företeelse. Och när det kommer
> till kritan behöver naturligtvis ett levande samhälle subkulturer av skilda
> slag som berikar helheten.
Intressant analys!
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
Hitta hetaste singlarna på MSN Dejting!
http://dejting.se.msn.com/channel/index.aspx?trackingid=1002952
Other related posts: