Igår visades Peter Weirs film från 1975 om skolflickorna och deras lärarinna som försvann vid Hanging Rock i Australienalla hjärtans dag 1900.Based on a true story trodde jag och många med mig länge. Men troligen inte, den är baserad på en bok och även omförfattarinnan lär ha antytt att det kunde finnas faktiska omständigheter bakom berättelsen så inte försvann någon justår 1900 vid klippan.När jag googlat runt fick jag veta att sista kapitlet ibokendär det fanns en förklaring till vad som hänt de försvunna togs bortpå förlagets förslag. Vilket bidrog till bokens succé. Och filmens. Den brukar räknas till kultklassikerna inom skräckfilm ävenom den eg inte är en renodlad skräckfilm mer "något ev obehagligt mycket märkligt är på väg att hända här"-film.Är det bra med historier med sk öppna slut?? Vad tycker ni? Man läser/tittar ju för man vill veta vad som hänt. Eller?Ofta är ju upplösningen i skräckfilmer en ren besvikelse i synnerhet i de sämre specialeffekternas tidevarv.Och blir det mer intressant med based on a true -story konceptet? I verkligheten finns ju de ouppklarade fallen, mysteriernaingen löst, de spårlöst försvunna. En av orsakerna till att deckare är så populärt tror jag är att alla hemskheter får sin förklaring, mördaren hittas alltid i Midsomer även om verklighetens poliser misslyckats i Stockholm t ex. Efter en berättelse med öppet slut får man fundera vidare själv, i mitt fall frustrerat, kanske inte författaren själv visste hur det skulle sluta. I Fay Weldons memoarer Auto de Fay berättarhon om hur hennes pappa körde fast ien deckarföljetong och bad läsarna om hjälp med slutet. Läsarnas slut var utmärkt, konkluderar Fay W. /MVH pia ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).