"Årets bästa deckardebut. Svenska Deckarakademin" utropar omslaget. "En högst
imponerande debut", sekonderar Dagens Nyheter.
Men sällan har jag blivit så besviken.
1793 lider av tre stora fel på en och samma gång. Boken är ofantligt och
onödigt pratig och full med utfyllnad. Intrigen är hopplös. Och den är så
överbelastad av dysterhet och lidande att det närmast blir parodiskt.
Oavbrutet klafsar huvudpersonerna genom genom träck och dynga i det sena
1700-talets Stockholm. Det är slagsmål på de otaliga krogar så att tänderna
ryker och blodet skvätter. Alla super oupphörligt sitt flödande brännvin för
att hamna i rännstenen. Folk är smutsiga, sjukliga, våldsamma, råa och
lusbitna. Stanken ligger tung över stan och tiggare möter en i varje gathörn.
Råttor och krymplingar kryssar mellan de mörka gränderna som osar av skit.
Det finns knappt ett enda stycke, en enda mening i 1793 som inte skriker ut
allt detta elände. Författaren har fått för sig att skriva ett enda långt
socialreportage, från en tid han blott upplevt via googling. Men han saknar den
poetiska touch och den humoristiska sarkasm som dåtidens överlägsne skildrare
behärskade, en viss CM Bellman. (Hela tiden hoppas man för övrigt att få möta
Bellman i handlingen, men denna lättnad i det dystopiska övermåttet förvägras
den av övertungsinnet förhärdade läsaren.)
Redan detta gör 1793 till en till en fruktansvärt trist läsning, men det
räcker inte. Intrigen är skit den också. Helt kort:
En noga styckad kropp -alla lemmar har amputerats - hittas i sjön Fatburen.
En Cecil Winge knuten till Stockholms poliskammare får uppdraget att utreda
brottet. Till sin hjälp anlitar han krigsveteranen Mickel Cardell, som förlorat
ena underarmen i Gustav III:s onödiga rysslandskrig. Winge är f ö sjuk i
lungsot och är nära döden. Transportmedlet till fyndplatsen utgör en första
ledtråd.
En dödssjuk och en krympling är alltså historiens Sherlock och Watson. Denna
recensent ser inget rimligt skäl till att anlita sådana huvudpersoner, såvida
inte syftet är att till det yttersta hamra in ett eländes elände. En enarmad
kompanjon har vissa begränsningar som en hårdför handyman. Och en dödssjuk
Holmes gör det svårare att klämma fram uppföljare. (Men undertecknad känner sig
iofs benägen att hoppa över en eventuell 1794-bok.)
Och så tillkommer pratigheten. Romanen har fyra avdelningar, varav två känns
helt onödiga. Personen som åstadkommit styckningen av offret skriver en
omotiverad (i alla fall svagt motiverad) sorts dagbok i brevform över sitt
naturligtvis dysterkvistiga liv. Som för att trycka ned allt lidande i halsen
på oss oskyldiga läsare skildras styckandet i utdragna detaljer, och apropå
hopplös intrig syns bakgrunden till att missdådaren hamnar i sin situation som
tämligen långsökt. Som om det inte var nog med blod och lemläsning redan här,
råkar huvudpersonerna en dag bli åskådare till en sällsport grym avrättning,
som naturligtvis också beskrivs i utdragen detaljrikedom.
En annan av de fyra avdelningarna berättar hur en flicka orättvist anklagas
för hor och lönskaläge och hamnar i närmast tortyr på ett så kallat spinnhus,
en omständighet som har väldigt litet med intrigen att göra. (Däremot ger det
författaren möjlighet att i ett efterord skryta med att han minsann gjort
research, enär han stött på en historisk spinnhusskildring.)
Hälften av 1973 kunde enkelt ha skurits bort för att förminska läsarens
lidande. Brottets lösning vilar på att att en ring och vissa dokument poppar
upp som gubben i lådan. Särskilt mycket deckarmässig deduktion erbjuds vi inte.
Och motivet till styckningen av offret (räckte det inte med att "bara" mörda
denne?) framstår som helt otillfredställande. Frågan om varför offret styckades
på detta vis är det enda spänningsmomentet, och svaret blir ett Jaha, Jasså.
Denna recensent anser att det är en författares plikt att skippa dökött och
att fundera fram en intrig, en handling som håller ihop. 1793 misslyckas
rejält. Hade Svenska Deckarakademien en blöt avslutningsfest när man kransade
denna bok med sitt debutantpris? Eller är det helt enkelt dagens tidsanda som
gör att hyllande står i proportion till utslungad dysterhet och pessmism?
Helt klart är att man kan ha väldigt olika åsikter om litteratur.
Undertecknads ovan deklarerade uppfattningar kontrasteras av lovord i blurbarna
på omslagspärmen från även exempelvis Leif GW Persson, GW:s deckarförfattande
dotter, Dick Harrison, Aftonbladet, m fl.
Hur man uppfattar litterära alster tycks kunna vara som, eh, Natt och Dag.
--Ahrvid
Omslag och mer om boken:
https://www.bonniersbokklubb.se/bocker/deckare--thrillers/1793-niklas-natt-och-dag/
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).