[SKRIVA] Rec: Asimov - The Foundations.../Gunn
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx, sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
- Date: Thu, 20 Mar 2008 19:05:17 +0100 (CET)
Isaac Asimov - The Foundations of Science Fiction, av James Gunn (Oxford
University Press, 1982)
Alla som känner mig, vet att jag alltid hållit The Good Doctor Isaac Asimov -
doktor i biokemi - högt. James Gunn är själv författare och även litterär
akademiker (professor i engelska) och har skrivit en av de längre analyserna av
Asimovs författarskap.
Hans bok har ett par problem. Dels är (var) Gunn kompis med Asimov, och har
kanske inte vågat ta ut svängarna riktigt ordentligt just därför. Dels ägnar
han sig aningen för mycket åt att bara referera handlingen i Asimovs sf-verk.
(Referatet av Pebble in the Sky tar flera sidor, men bekräftar mitt gamla
intryck av att det är en av Asimovs rörigaste berättelser. Gunns tes om att
handlingen representerar judarnas historia är dock intressant. Asimov var -
ateistisk - jude.) Ibland är det dock nödvändigt, för att reda ut vad som också
utgör en av Gunns teser. Asimov, menar Gunn, kommer till sin rätt främst när
han skriver en problemlösarhistoria.
Såväl Stiftelse-trilogin som robot-berättelserna (fr o m nu kallade bara
robotarna) är problemlösarhistorier. I Stiftelsens nio långnoveller
(stiftelsefortsättarromanerna kom efter Gunns bok; personligen finner jag dem
inte inte lika bra) handlar alla om lösandet av någon "seldonkris" som dyker
upp, och ytterst om frågan hur galaxcivilisationen skall överleva - samt var
tusan finns den Andra Stiftelsen? Robotarna handlar alla om någon konflikt
mellan robotlagarna, som är alltför välkända för att jag skall behöva upprepa
dem här. Jag tycker inte att det hade skadat om Gunn också tagit upp Asimovs
deckare (främst Black Widowers-novellerna) som också ligger inom
problemlösargebitet.
En uppfattning många nog delar, är att robotarna och den ursprungliga
Stiftelse-trilogin, hör till Asimovs absoluta topp. Det inkluderar de två
robotdeckarromanerna, där Asimov mer eller mindre ensam - föregångarna var iaf
få - uppfinner sf-deckaren. Därtill kan man nämna enskilda separata verk, såsom
långnovellerna "The Martian Way" och "Nightfall" (vid ett tillfälle framröstad
som tidernas främsta sf-novell) och romaner som The Gods Themselves... (vinnare
av både Hugo och Nebula) och Nemesis (en sen roman, ej i Gunns bok).
Många uppskattar nog också Asimovs anekdotiska och biografiska
novellkommentarer, förord och inledningar till F&SF-vetenskapsartiklarna.
Däremot har jag aldrig varit lika förtjust i Asimovs själva populärvetenskap,
som täcker praktiskt taget alla fält, inkl studier av Bibeln och Shakespeare,
förmodligen för att han nästan alltid bara säger sådant jag redan vet. En
typisk popvetar-artikel kan handla om hur Kol14-metoden fungerar eller hur
planeten Uranus upptäcktes, och det är inte nyheter direkt.
Läs gärna hans inte mindre än tre självbiografier! Asimov är rolig och
intressant när han berättar om sig själv. Däremot tror jag inte Asimov var en
lika stor egotistiker man kan få intryck av - det är mer en pose. Hans
referenser till sex - bland hans 500+ böcker finns t ex samlingar
snukslimerickar - är definitivt det. I hans självbiografier framgår tvärtom att
han var blyg och tafatt inför kvinnor.
Asimov framhålls ofta som en teknokrat, men han är förmodligen mer av
humanist. Trots naturvetenskaplig bakgrund i biokemi bekymrar han sig mer om
mänsklighetens utveckling och samhälle; sin aktiva vetenskapskarriär avbröt han
också relativt tidigt, redan på 50-talet. Hans "psykohistoria" från Stiftelsen
är exempel på sociologi på galaktisk nivå och hans robotar handlar om
människans förhållande till tekniken. Själv delar han in sf-genrens utveckling
i fyra faser: äventyrsinriktning (Gernsback, Amazing m m), vetenskapsinriktning
(Campbell, Astounding m m), sociologisk sf (Gold, F&SF, Galaxy m m), och
stilistisk inriktning (Nya Vågen m m), och enligt Gunn kände sig Asimov mest
hemma inom fas två, det sociologiska, och var direkt skeptisk mot den
stilistiska fasen.
Asimov fördjupar sig mer i ett helt samhälles utveckling, sällan i enskilda
berättelsepersoner. Han anklagas ofta för att använda staflagefigurer, men Gunn
påpekar att det är avsiktligt och frivilligt valt. För Asimov är personerna
aktörer som dramatiserar samhället eller utför problemlösandet som driver
handlingen. Det finns dock några böcker med betydligt djupare personskildring,
stundtals kring Susan Calvin i en del robotar (samt i "The Bicentennial Man"),
i The Gods Themselves... och inte minst de två robotdeckarna. I dessa hänger
själva handlingen på psykologiska hangups, i form av rädsla för att korsa öppna
ytor, respektive rädsla för att ha fysisk kontakt med andra - det kräver i alla
fall något av personfördjupning. För det mesta är dock själva samhället
huvudperson.
Asimov beskylls också för att "inte ha någon stil", ty hans enda ambition är
att skriva rent och klart. Men det har påpekats att även raka formuleringar och
avsaknad av krimskrams *också* är en stil. Kom ihåg att en av de största
stilisterna, Hemingway (sagt utan jämförelser i övrigt), nådde sina effekter
genom att skriva maximalt avskalat.
Personligen tycker jag ofta att det är en fördel om en författare inte
krånglar till det för mycket. Som läsare vill man *in i* berättelsen, inte
påtvingas att börja med något slags avkodningsarbete. Den bästa stilistiken är
den som kan förena det enkla med det eleganta.
I sitt biografiska och anekdotiska material har Asimov emellertid en djupt
personlig, avspänd, roande stil som få kan matcha, och det är synd att han
sällan använde *de* talangerna i sin skönlitteratur! Skillnaden är att han i
sådant material skriver om sig själv i jag-form, men skönlitteraturen skrev han
i tredje person. Asimov borde kanske ha skrivit mer skönlitteratur i jag-form?
Det kunde ha blivit strålande, att döma hur han i övrigt närmade sig det
berättarperspektivet.
Problemet är kanske att Asimov aldrig reflekterade så mycket över sitt
skrivande. Han var självlärd och bara skrev. Han älskade att skriva över allt
annat. Han var skeptisk till skrivarkurser, litteraturvetande och liknande. Att
medvetet göra stilistiska eller taktiska val i skrivandet, skulle aldrig falla
honom in. Asimov var en naturbegåvning, som började skriva på allvar i kanske
15-årsåldern och fick sina första noveller antagna före han fyllt 20. Det finns
ett talesätt om att man inte kan argumentera mot framgång. Den som tror sig
kunna lära Asimov något, bör fundera på vem som hade tjockast bankbok, störst
upplagor och vann läsaromröstningarna.
Med ett par undantag är Gunns bok sällan djupanalyserande. Robotarna går han
dock igenom rejält, liksom The Gods Themselves... och han jämför robotarna med
skandinaviska sagor eller grekiska legender. Värdet i de historierna ligger i
utforskandet av hur man kan reagera i en särskild värld (världen av robotar som
är människors redskap under de tre lagarna) utifrån en hel uppsättning
utgångspunkter. Värdet ligger i mångfalden av överväganden, menar Gunn, och
Asimov utforskar verkligen robotvärlden ur alla tänkbara vinklar.
The Gods Themselves... är något för Asimov så relativt ovanligt som "hard
sf". Som sagt sysslade han mer med samhälle än teknik. Det finns inget tekniskt
djupt i Stiftelsen (hyperrymd, atomkraft m m är stapelvara) och
"positronhjärnor" hos robotarna är bara ett ord (robotarna handlar istället om
beteenden och reaktioner), men i The Gods får vi både atomfysik och kosmologi.
Romanens premiss är att utvinna energi genom att utnyttja skillnader hos den
"starka" kärnkraften mellan olika universa - något som visar sig vanskligt. I
romanens mittenparti finns också detaljrikt utarbetade och genuint udda aliens
skildrade. Gunn utnämner dessa asimovaliens till några av sf-genrens mest
intressanta.
Med sin naturvetarbakgrund är det kanske synd att Asimov inte skrev mer
hardare hard sf. Han kunde säkerligen ha utforskat nya naturvetenskapsidéer i
litterär form, istället för att ägna den energin åt vetenskapliga fackböcker.
Tvärtom är Asimov vanligen enormt återhållsam i sina teknisk-vetenskapliga
spekulationer. Kom ihåg hur det i Stiftelsen kan gå hundratals, ja, tusentals
år utan att det sker någon teknisk utveckling. Tvärtom sker teknisk
tillbakagång - människan glömmer t ex atomkraftens funktion och gör den till
religion. Det är knappast trovärdigt att man hos Asimov knappt kan uppfinna en
atomdriven pennväsare på 500 år, medan vi i den verkliga världen gått från
Wrights segelduksplan till månfärder på sex decennier.
Hur skall man då sammanfatta Isaac Asimovs litterära arv? Stiftelsen och
robotarna kommer folk att läsa om 50 år, ja, 100 år. Hans ideer om robotik
inspirerar riktiga robotforskare - "Asimo" har en av de bästa humanoidformade
robotarna döpts till! Han är för evigt en av de Tre Stora (de andra två är
Heinlein och Clarke). Han har inspirerat flera generationer av författare och
sf-fans, medan hans populärvetenskap nog kommer att sjunka tillbaka.
Vetenskapen utvecklas ju ständigt.
Det intressanta är att hur mycket popvetenskap Asimov än skrev, hur mycket
deckare, limerickar eller annat som än passerade hans klapprande tangenter såg
han sig alltid först och främst som sf-författare. Det var sf som var Asimovs
första, stora kärlek när han knappt tio år gammal smög bakom disken till
pappans godisaffär med det senaste numret av Science Wonder Stories. Det var en
kärlek av rostfritt robotstål.
--Ahrvid
Ps. Nej, jag träffade aldrig Asimov (han flög inte, precis som Bradbury, och
besökte Europa ytterst sällan, då han tog båten över). Men jag fick ett brev av
honom en gång, kring en novell vi körde i Teknikmagasinet.
Pps. Se Asimov själv prata om sf:s "golden age" (Campbell-åren) på Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=pySVYz4GfzE&feature=related
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Asimov - The Foundations.../Gunn