[SKRIVA] Rec: Den larmande hopens dal/E Andersson
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx, sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
- Date: Tue, 9 Sep 2008 14:10:07 +0200 (CEST)
Den larmande hopens dal är Erik Anderssons senaste roman (och Erik är som
bekant gammal sf-fan).
Vi får möta journalistvikarien Ina Ljung som kommer till Västergötland och
tidningen Varas Värn. Handlingen består mest av att hon åker runt på olika
lokala möten och pratar med folk - ganska egensinniga västgötar, mest bönder -
och skriver små artiklar. Mycket av artiklarna och pratat handlar om
västgötska ortnamn, desss historik, indelningar i socknar och "bo", och
dylikt. Här och där interfolieras det med korta historiska kapitel, som jag
förmodar är från järnåldern, och ger små korta scener ur, som jag förmodar,
urhistoriskt västgötskt liv och leverna. Men vad dessa interfolierade kapitel
har för innebörd är mig högst dunkelt. det finns också interrfolierade kapitel
med HP:s drömmar.
Vad det hela går ut på får i alla fall jag aldrig klart för mig.
Antagligen vill författaren excellera i kunskap om västgötsk orts- och
kulturhistoria. Sist finns flera sidor med "källor", säkert 100-tals böcker om
just dessa ämnen. Erik verkar ha totalt grävt ned sig i Västgötaslätten! Min
vurm för detta ämnesområde är dock mer begränsad, och nöjet av Den larmande
hopens dal blir därmed begränsat i motsvarande grad.
Stilistiken är genomgående bra (med ett undantag - strax). Erik skriver
underfundigt och lättflytande. Men det händer liksom ingenting intressant! Jag
tycker att denna bok i hög grad illustrerar en truism jag gärna propagerar för:
det hjälper inte hur bra och fint man än skriver, om man inte har något att
berätta! Erik har inget att berätta, i alla fall inget som *leder* till något.
Det måste finnas en intrig, en gåta, ett problem, en konflikt. Istället för min
truism får vi Eriks turism i Västergötland. Det räcker inte.
Det finns en frö till en konflikt, men den leder - typiskt nog - inte till
något. Västgötabönderna är missnöjda för att de anser sig bortglömda av de
fördömda stockholmarna. Urbaniseringen har förstås utarmat landsbygden. Detta
leder *i en dröm* till att bönderna sätter igång en protestmarsch i sina
traktorer, men möts med dödligt våld av svensk militär. Det framgår att det var
en dröm: "Väckarklockan tjöt hysteriskt" börjar nästa kapitel. (Märkligt nog
fick en av de stora tidningarnas kultursidor denna drömsekvens till en inom
fiktionen verklig händelse, vilket visar att recensenten måtte ha slarvläst!)
Ingen påtaglig handling, bra stilistik, men för mycket västgötsk
ortnamnsknappologi. Och ett annat problem: Inga anföringsmarkeringar! Jag har
försökt läsa Ulf Lundell, men klarar bara inte av det. Han hoppar också över
att markera repliker med " eller - . Om man inte markerar anföring, förvandlas
texten till ett enda långt mumlande. Med sitt läsöga håller man utkik efter
anföringsmarkeringar, och läser repliker på ett särskilt sätt som skapar en
dynamik i läsningen. Det blir olidligt att läsa en replikväxling utan
anföringsmarkörer! Prova själva, så får ni se! (Ni kommer att finna att texten
mumlande, mer förvirrande.)
Varför kan inte dagens svenska författare hitta på rejäla *historier* att
berätta? En berättelse med riktning, där något händer, som leder fram till
något. Och anföringstecken, tack!
--Ahrvid
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts: