[SKRIVA] Rec: Ordets makt och vanmakt/J Guillou
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>, <sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx>, <novellmastarna@xxxxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sun, 28 Feb 2010 17:27:26 +0100
Jag har alltid fascinerats av Jan Guillou. Och jag är nog inte ensam.
Jag började läsa honom när han i skiftet 70/80-tal kolumniserade Stockholms
studenttidning Gaudeamus. Det var på den tiden det enda jobb han enligt egen
uppgift hade kvar då han var svartlistad och bojkottad av alla, inklusive av
FIB/Kulturfront, som han ändå hjälpt till en av modern historias större
avslöjare i form av IB-skandalen. Har läst alla Hamilton-böcker, men bara en
Arn-bok (de är mycket sämre) och läser hans kolumner i Aftonbladet. Och läste
allt om förra höstens KGB-skandal, där Guillou under fem års tid visade sig ha
fraterniserat med den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Det är en episod som får halvdussinet rader i hans skrivarmemoarer Ordets
makt och vanmakt (Piratförlaget 2009).
Utmärkt stilist, men opålitlig
Guillou är en av Sveriges bästa skribenter. Han är en utmärkt stilist. Den
som säger annat begriper inte vad stilistik är. (Uttryck som "platt
journalistprosa", "billiga agentromaner" m m brukar användas.) Han har stenhård
koll på orden. Uttrycker sig ofta kort och kärnfullt, kan ibland svänga ut i
långa, snirkliga resonemang och inre monologer - men det blir alltid intressant
och to the point. Han har förstås sina egenheter. Ser ni en text med över
genomsnittet av fyllnadsord som "alltså", "så långt", "dessvärre" m fl är
guilloufaktorn hög.
Men det är inte för att jag sällan håller med den f d KGB-agenten i hans
omvärldsanalys som jag säger att han också är slarvig, opålitlig och
skroderande. Det är för att han *är* opålitlig. Låt mig anföra t ex:
1) KGB-skandalen, förstås. Där han slingrade sig och fnös men lämnade alla
ytterst förbryllade över vad tusan han sysslat med under 40-talet mutmöten i
ett halvt decennium.
2) IB-affären där han lyckades göra sig till ovän med sin kompanjon Peter
Bratt, för att deras hågkomster av händelserna skiljer sig markant. Bratt
anklagade han för att "gola" (skvallra för polisen), men det visade sig att det
var Guillou som golade som en tupp i hönsgården såsom rapportör till Säpo,
vilket hans memoarer förtiger.
3) Solbacka, som han skildrar i romanen Ondskan, där t o m hans mor gick ut
och förklarade att det Jan påstod inte hade hänt. Andra inblandade har också
rest frågetecken.
4) Och så en massa småsaker. Jag är förstås inte insatt i allt skumt kring
underrättelsetjänster, den gamla tokvänstern, internatskolor o dyl. Men i många
småsaker där jag dock vet en del, hittar jag gång på gång generande fel i
Guillous fakta. Han förser den europeiska medeltiden med tomater. Han låter
ubåtar dundra på 300 meters djup med syretörstiga dieselmotorer. Han kallar
amerikanska flottans piloter för "navigatörer" (ett besynnerligt hörfel på
*aviatörer*). Inte tusan blev marinens rekryter korpraler efter bara tre
månader. Osv.
Om Jan Guillou lämnat en sakuppgift, föreslår jag att man kollar den både en
och två gånger innan man tar den ad notam.
En taktik han har är halmgubbbyggeri. Han återger alltid motståndares
argument i egen förvriden version och då blott de sämsta argumenten. På så vis
bygger han en halmgubbe som han sedan ivrigt angriper. Det är en ohederlig
argumentationsmetod, men Guillou argumenterar sällan hederligt. Det lärde han
sig redan på 70-talet i debatterna med Per Ahlmark. Han fyller också gärna på
med rutinmässiga glåpord, såsom "bombhögern", "Sveriges malligaste
morgontidning" och liknande.
Slipar gamla knivar
I Ordets makt och vanmakt sysslar han mycket med att ta heder och ära av alla
sina gamla kontrahenter. Jag tror dem han hoppar på skulle ge helt andra
upplysningar om sakläget än hr Guillou. Men man kan undra varför han känner att
han prompt *måste* sitta och ge igen för 30-40 år gamla ostar?
Guillou är Sveriges mest framgångsrike författare i modern tid. Han har
vunnit journalistpriser, har välfyllda bankkonton, har lett PEN-klubben och
sitter högt på en peidestal. Är det nödvändigt att sitta och racka ned på någon
förvirrad gammal kommunistkompis som han retade sig på under 70-talet? I vissa
fall tycker jag det blir direkt obehagligt. Denne lågtida vinepikuré och tratt
för ihälld KGB-vodka slungar plötsligt ur sig anklagelser om andras alkoholism
eller bögeri, t ex.
Det verkar som om Guillou har ett enormt självhävdelsebehov. Han vill inte
bara vinna. Han vill dansa på sina motståndares gravar och pissa på dem. Men
han verkar naivt omedveten om att det har mycket att göra med hans förmåga att
skaffa sig ovänner. Folk blir fullt naturligt sura över argumentativa tjuvtrick
och verbal förföljelse.
Guillou har en hjälte, som alltid bär på en laddad formulering, och höjer sig
över alla andra: Jan Guillou.
70-talets dårpippivänster
I den här boken är kanske det roligaste alla hans skildringar och kommentarer
om hur det gick till i tokvänstern på 70-talet. Det intressanta är att Guillou
själv var en del av dessa dårpippisekter (medlemsbokbärande i SKP t ex) och
även om han raljerar över mycket, får man ett intryck av att han försöker dölja
att han själv var lika tokig.
Hans metod för att dölja sin egen tokighet är slug. Hans skildringar består
av långa inre monologer av den sentida Guillou, där han låtsas analysera hur
han tänkte för 30-40 år sedan.
Naturligtvis har han glömt sina riktiga tankar och motiv ett halvt liv
tillbaka, utan det handlar om ett efterhandsbagatelliserande där han
retrospektivt framställer sig som en av få förnuftiga i ett hav av dårar.
Exempelvis Gudrun Schyman får på tasken för att skrämma gamla damer. Jan Stolpe
borras i sank för ett av alla tiders sämsta journalistmanifest som i sin tur
skulle ha sänkt FIB/K. Överallt hölls "stormöten" där tokdårar talade om
"klasskamp", Mao, politisk korrekthet och annat inom nomenklaturans nomenklatur
(och hela tiden kontrollerade SKP stormötets styrelse och bestämde i alla fall).
Det är retrospektiva anslaget gör - förutom exemplen 1-4 ovan, rörande
slingringar, halvsanningar och av felminnen skapade lögner - att jag betraktar
sanningshalten i det han säger som något utspädd. Han kan omöjligen minnas sina
egna resonemang så långt tillbaka. Och hans arkiv verkar mest bestå av gamla
tidningsklipp och recensioner. Han refererar aldrig till minnesstöd från brev,
gamla mötesprotokoll o dyl (det har han nog slängt). Då brev el dyl dyker upp
är det sådant som förekommit i förundersökningar i hans spionaffärer, vilka han
alltså grävt fram i efterhand från offentliga källor. Hans skildringar skriker:
efterhandskonstruktion!
FIK/A och FIB/K
Det är dock inte av ointresse att få läsa om den mycket unge Guillou som
skulle skriva tunga och djupa franska romaner men istället hamnade på
FIB/Aktuellt. På FIB/A hade den mycket unge Guillou ännu inte funnit få så
många knivar att slipa och skaffat sig fiender som han måste använda knivarna
på. (Men hans analys av tidningens senare karriär är fel. Den drev inte fram
porren, men hakade på sedan sedlighetssårande material avkriminaliserats 1969.
Under 70-talet låg man ofta över 300 000 ex/vecka, enligt gamle medarbetaren
Björn H som senare var på Teknikmagasinet. Det som sänkte den tidningsgenren
var ökad mediakonkurrens, framför allt från video som gick först i porrvågen.)
Kring IB-affären skall jag inte uppehålla mig alltför länge (den tar dock
mycket plats i boken). Det är naturligtvis en av modern tids största skandaler,
i klass med Wennerströms spioneri, Ebbe Carlsson-affären och kanske enstaka
andra. (Och naturligtvis håller jag med om att det är för djäkligt att man hade
en hemlig, åsiktsregistrerande underrättelsetjänst styrd av sossarna. Bra gjort
att ge dem på moppo, Bratt och Guillou!) FIB/K har publicerat en massa material
om detta på nätet, som kan studeras på:
http://fib.se/fib_1/IB/index2.html
Pudlar och balla terrorister
Jan Guillou har en märklig tendens att göra halvpudlar. Det kan handla om hur
han på ett tvetydigt sätt tar "avstånd" från palestinska terrorhandlingar
(vilket valsade runt en tid bland hans motståndare på 70-talet och Jan G
beskriver som att han trampade runt i ett dragspel), men man får känslan av att
han innerst inne inte gör det. Under tiden på FIK/A traskade han t ex omkring
med palestinska terrorister i bergen i Libanon beväpnad med kpist, och jag tror
han egentligen tyckte att det var ganska ballt och rätt.
Han talar om sin bok om det på 70-talet påstått progressiva Irak, men hävdar
hela tiden hur sanna hans hagiografiskt anstukna epistlar var just då. Han
gjorde en urusel intervju med Björn Borg efter div kokainaffärer, som han
avrättades för på Publicistklubben, men hävdar att han i efterhand inte kan se
några fel på intervjun. (Jag såg den och slogs genast av hur okaraktäristiskt
underdånig Guillou var. Han pressade inte intervjuobjektet för fem öre på hur
mycket kokain denne egentligen använt.)
"Ein Halber Hund Kann Nicht Pinkeln" tänker man. Jag tror att KGB-skandalen
kommer nära själva kärnan i Guillous tankevärld på i alla fall 70-talet. I
förra höstens TV-intervjuer log han förläget och viftade med handen ungefär som
en kroggäst som vill få undan ett dåligt vin. Men jag tror att skälet till att
han var ute och söp med KGB månad efter månad i fem år var att han faktiskt
sympatiserade med dem.
I ord hävdar han att sovjetkommunismen var en stor fiende, men han har ju
själv skrivit boken om att Fiendens Fiende blir ens vän. Och den stora fienden
var ju "USA-imperialismen"! Så KGB blev ändock något bra. De var trots allt
kommunister, precis som Janne G, och det kunde vara bra att ha upparbetat
KGB-kontakterna Den Dag Revolutionen Kom (vilket alla rättrogna kommunister
inte ansåg skulle dröja så länge, och Guillou var rättrogen). Att han inte i
praktiken sålde ut några försvarsanläggningar, bergrum, vapensystem m m till
KGB berodde närmast på den försmädliga detaljen att han, stackarn, inte hade
tillgång till sådan information att saluföra.
Nyttig idiot
KGB-affären var troligen mer sinister än Guillou vill medge. Han var inte
bara "nyttig idiot" som inflytelseagent. Han var redo att sälja ut -
dårpippivänstern hatade ju "det borgerliga samhället" - men hade försmädligt
nog inget varulager. Så var ju mentaliteten i hans kretsar på den tiden och den
enorma tidsutdräkten i hans förbindelser säger att det var mer än social
samvaro. Och varför skulle KGB fortsätta kontakterna så länge om man inte ansåg
att man skulle få nytta av idioten?
Vad han i senare upplagor kommer att säga om dessa besynnerliga
underhandlingar - han har lovat att skriva till ett kapitel - kan bli
intressant. "Intressant" är ett ord som innehåller "sant", men jag är inte
säker på att allt Guillou har att säga om saken innehåller vad som är sant.
Det låter som om jag är kritsk till Ordets makt och vanmakt. Det är jag vad
gäller sakinnehållet, som på många kanter och flera vinklar syns
efterhandskonstruerat, minnespåbättrat, slirande, onödigt hämndlystet och
självgott. Men det hindrar inte att boken är rasande intressant, fascinerande
som självstudium av en högprofilerad person - och välskriven.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Ordets makt och vanmakt/J Guillou - Ahrvid Engholm