Rec: Kioskdjungeln/The Pulp Jungle, av Frank Gruber
En sen kväll för många år sedan, och väl inpå natten, satt jag och läste Bertil
Falks översättning av den i Sverige ännu outgivna Kioskdjungeln (The Pulp
Jungle) av Frank Gruber. Jag var på besök nere i Västra Alstad och råkade hitta
pärmen i en av Bertils hyllor. Jag blev omedelbart gripen av Grubers märkliga,
mustiga doumentärhistoria. Och jag har nu nyligen haft chansen att läsa om
Grubers skildring.
(Den borde absolut ges ut och nå en svensk publik. Det är en färgstark,
rolig, fascinerande, lärorik redogörelse för en bortglömd del av
litteraturhistorien! En färdig översättning finns ju.)
Frank Gruber (1904-1969) var på sin tid en av de flitigaste s k
pulpförfattarna. Från tidigt 1930-tal till mitten av 1940-talet skrev han
massvis med äventyrsromaner och ännu fler noveller. Därefter gick han till film
och TV och skrev manus till västerns, deckarserier m m.
New Yorks pulpvärld
Innan Gruber började skriva för pulpmagasinen fick han smak för "hackwriting"
genom att skriva allt möjligt för diverse lantbruksblad och
söndagsskoletidningar. Under depressionens värsta år klarade han sig genom att
bli redaktör för några sådana småblaskor, men han började mer och mer skriva
noveller som han skickade in till pulpmagasinen. 1934 gjorde han slag i saken.
Han lämnade sin fru - de hade nyligen gift sig och äktenskapet var inte alls
olyckligt, såvitt jag förstår - hos svärmor och drog till New York med en
resväska kläder, 60 dollar på fickan och en skrivmaskin under armen.
Ordet "pulp" betyder (här) pappersmassa och syftar på pulpmagasinens billiga
s k pulppapper. Det pappret hasde inte efterbehandlades för att reducera
pappersmassans lignin, bindemedlet i trämassa som om det inte reduceras med
kemiska metoder löser ut syra som med tiden gör papper gult och skört.
De första billighetsmagasinen, s k penny dreadfuls, uppstod i Storbritannien
i mitten av 1800-talet, tack vare nya, industriella metoder för att tillverka
papper, snabba rotationspressar och bättre distribution med de nya järnvägarna.
Massproducerade billighetstidskrifter kom snart till USA och kallades då
pulpmagasin eller "the pulps" (dyrare blaskor på beständigare, vit och glatt
papper kallades "the slicks"). Argosy, startad 1882, utpekas ofta som det
första pulpmagasinet.
Nick Carter och hyckleriet
Billighetsmagasinen kom snart också till Sverige och gav på 1910-talet upphov
till den infekterade s k Nick Carter-debatten. Ulf Boethius har skrivit en bok
om saken, När Nick Carter drevs på flykten (1991), och debatten om
"slasklitteraturen" höll i sig länge. När Sverige hade pappersransonering (inte
pga pappersbrist i vårt skogrika land, utan för att reservera papper till
export) skrev 62 författare 1947 ett ilsket upprop om att stoppa den förfärliga
"kolorerade veckopressen". Bertil Falk har uppmärksammat saken i flera
artiklar. Se bl a:
https://www.tidningenkulturen.se/arkiv/132-oevriga-artiklar/debatt/kultur/19738-250-ar-av-okultiverad-kulturdebatt
https://tidningenkulturen.se/arkiv/132-oevriga-artiklar/debatt/kultur/17856-ett-foersvarstal-foer-novellen
Bertil noterar att uppropet, som var milt sagt problematiskt ur
tryckfrihetsaspekter, hade många författare som själva skrev i de förhatliga
blaskorna.
Pulpfloran
Men åter till USA. Under 1900-talets första halva blommade floran av
pulpmagasin ut å det vildaste. Det fanns snart hundratals! Det var allmänna
äventyrsmagasin, kvinnoblaskor med romantik, deckartidskrifter, flygäventyr,
västerns, sport, sjöbragder, krig, allt möjligt - och från 1926 också science
fiction då "råttan" Gerndbsck startade Amazing Stories ("råttan" kallad då han
betalade litet, motvilligt eller inte alls).
Gruber skrev främst deckare och västernhistorier, men också en del science
fiction och allt möjligt annat. I sin författardagbok noterar han att han
1932-34 skrev 174 noveller (och annat) varav 107 kunde krängas för totalt 805
dollar. Men av det hade 1/3 gått till porton. Att kunna leverera manusen själv
via footnet och slippa dyra porton var troligen ett viktigt skäl att slutligen
flytta till The Big Apple där de flesta pulpförlagen låg. Gruber kunde i början
av karrären få ett oich samma manus refuserade över 20 gånger, så det gick åt
många frimärken.
2/3 av 805 dollar är ca 540, vilket under en 24-månadersperiod blir 22.5
dollar/månad. Han hyrde ett billigt hotellrum på 44:e Gatan för 10 dollar/vecka
och gick alltså med gravt underskott. Ibland låg han så mycket som sex veckor
efter med hotellrumshyran. Han skriver mycket om sin fattigdom i den tidiga
pulpkarriären och det är obegripligt att han klarade sig.
6 öre ordet
Honoraret var normalt 1 cent/ord, dvs ungefär 1 öre/tecken (dollarn låg då på
omkring 5-6 kr), men 0,5 öre/ord var inte ovanligt. Gruber kunde skriva för så
litet som 1/7 cent/ord. Några priser i New York på 1930-talet: lunch 45-50
cent, middag 75 cent, skor 3.50 dollar, kostym 20 dollar, tunnelbanan 5 cent,
film 35 cent fram till kl 18 (kvällstid 55 cent), en stor öl 10 cent. Och ja,
pulpmagasinen kostade 10-25 cent/styck (det senare var vanligast).
Upplagorna för the pulps låg på 50 000 till över en miljon ex för de
populäraste. Enligt Gruber fanns det 1934 150 pulpmagasin, normalt på 128
sidor, med 60 000 ord (300 000 tkn) text (resten var annonser och
illustrationer). Han räknar ut att pulppressens textbehov var 195 miljoner
ord/år och att det fanns 300 pulpförfattare bara i New York och i hela USA
kanske 1000 pulpförfattare (inräknat många som skrev på deltid), vilka skulle
dela på ca 2 milj dollar i honorar per år. Teoretiskt blir det 2000 dollar
år/författare - men då tog de populäraste författarna största delenl av kakan!
De tjänade 2-3 cent/ord, ibland så mycket som 5 cent/ord. De flesta
pulpförattare var mer ett litterärt trasproletariat.
Tomatsoppa
Under sina tidiga år var Gruber knappast särskilt framgångsrik. Han svalt
ofta. En räddning blev att sno åt sig "tomatsoppa". På en viss diner med
diskservering kunde man ta hett vatten till kaffe eller te gratis. Bredvid
fanns gratis kex. Han tog vattnet i en stor kopp och en näve kex sedan gick han
till ett bord i ett hörn där det stod ketchup framme. Ned med ketchup i vattnet
och smula i skorporna: tomatsoppa! Ibland åt Gruber denna läckra anrättning fem
gånger om dagen, medan han väntade på en novellcheck på några få usla dollar.
Gruber gick med i pulpförfattarnas klubb, American Fiction Guild, som hade
möten på en krog varje vecka. Där mötte han bl a Walter Gibson, en av De Stora
känd för The Shadow, Lester Dent som också "had made it" med Doc Savage,
Norvell Page med The Spider, J Arthur Burks som skröt med att han kunde tjäna
400 dollar i veckan. Han mötte även L Ron Hubbard som imponerade föga på Gruber
med sina mytomaniska skrönor, Leo Marguelis som var en välkänd sf-redaktör,
Edmond Hamilton (berömd för Kapten Frank, i den svenska pulpen JVM/VÄ) och en
Steve Fisher som blev hans bästa vän.
Poeterna på plankorna
Ett underligt sällskap han kom i kontakt med var "Poeterna i Greenwich
Village" En dag råkade han av en slump hamna i en kal källarlokal på 7 x 10
meter där Poeterna möttes. De satt på plankor som hade sträckts mellan tunnor
och läste dikter för varandra och såg sig som "the Village Vanguard". Där
ingick bl a Harry Kemp som blev känd för boken Tramping on LIfe som skildrar
greenwichpoeterna. Flera av poeterna levde på att varje kväll gå runt på
krogarna och högt deklamera dikter mot dricks. De kunde få 5 cent här och 5
cent där, på en kväl kanske 40-50 cent.
Gruber kom så småningom i smöret. En kväll ringde en redaktör för en av de
större pulpmagasinen och var desperat. Han behövde 5500 ord (ca 35 000 tkn)
till kl 9 nästa morgon och det var midnatt. Gruber knackade ihop en osannolik
historia om en amerikansk underrättelseagent som också var stavhoppare.
Fientliga bombplan hotade att angripa från en söderhavsö. Agenten fick tag i
viktig information om planerna men fångades av lede fi. Varpå han flydde genom
att nyttja sina stavhoppsförmågor över ett tagtrådsstängsel...
Kom sig upp i smörety
Novellen blev klar i tid, levererades kl 9 på morgonen 14 december 1934 och
Gruber fick extra bonus. Detta var hans genombrott. Ordet spreds om att han var
pålitlig och bra och allt färre av hans historier refuserades, samtidigt som
han allt oftare gick se de där 2-3 centen/ord trilla in.
Han hade bara tjänat 400 dollar under 1934, men hävdar att han 1935 kom upp i
makalösa 10 000 dollar tack vare genombrottet. Samma år blev han rent av
ordförande i New York-avdelningen av The Fiction Guild. He had made it! Han
plockade hem hustrun från svärmor och hyrde en större lägenhet för 67
dollar/månad. Senare hyrde de ett hus på Long Island för hisnande 270
dollar/månad.
Han och de andra pulpförfattarna skrev snabbt. En långnovell på en dag var
ingenting. En roman på 4-5 dagar var närmast ett krav om man skulle ha mat på
bordet.
Sådana tillverkas inte längre
Vi får höra historien om hackwritern George Bruce. Författarna ordnade ofta
fester för varandra där värden stod för billig gin. Bruce hade en sådan fest en
dag i mitten av 1930-talet. 30-talet gäster hade samlats i hans lilla hotellrum
eller lägenhet. Vid 22-tiden ursäktade han sig och sade att han hade 12 000
ordf (drygt 70 000 tkn) att skriva till nästa morgon. Gästerna trodde att det
var en hint om att festen var slut.
Men icke! Bruce satte sig i ett hörn och började knacka på skrivmaskinen med
våldsamt frenesi, utan att bry sig om festen som pågick runtomkring i full
styrka, Fyra timmar senare drog han sista manuspappret ur maskinen, tog en
drink och anslöt sig till partyt...
"Sådana förattare tillverkas inte längre", är Grubers solemna kommentar.
Böcker och film
Mot slutet av 1930-talet började pocketböcker också dyka upp. För det kunde
man få 100-250 dollar i engångsbelopp, men mer om den sålde bra, Grubers första
roman i bokform The French Key (finns på svenska som Mord och gamla mynt) blev
en stor framgång och sålde snabbt i 30-50 000 ex. Författaren fick 1 cent extra
per ex över en viss upplaga och Gruber fick snart ut allt mer i bokform, för
vilket han tjänade furstligt. The French Key översattes i flera länder,
trycktes om i många upplagor, hamnade i bokklubbar (500 dollar till!) och sålde
till slut omkring en halv miljon ex. För en inbunden bok (hardcver) kunde en
författare tjäna 7-800 dollar och köpte Hollywood en filmoption kunde man få in
2000 dollar.
Enligt egen uppgift har Gruber haft 150 böcker publicerade i 24 länder (inkl
Sverige) med en total upplaga på 90 miljoner ex. Hans produktion under
pulptiden var över 60 romaner, 400 noveller och 150 verk av annat slag
(artiklar m m). Senare i Hollywood skrev han 65 filmmanus och 100 TV-manus. Han
skapade tre framgångsrika TV-serier, bl a västernserien "Wells Fargo", Bland
hans största bokframgångar har vi romanerna om Den Levande Encyclopedin Oliver
Quade som löste brott, privatcdeckaren Simon Lash och de kringresande rufflarna
Fletcher och Cragg som alltid snubblade över mysterier.
Anekdoter
Gruber har många intressanta anekdoter. Här några:
Vi har t ex redaktören för Astounding Stories of Super-Science, F Orlin
Tremaine, som hade en märklig metod för att hantera manusinströmningen. Han
granskade alla manus själv och började överst i "the slush pile", som
manushögen kallades. Så läste han tills han tyckte han hade tilräckligt med
manus för att fylla nästa nummer. Sedan vände han på högen och läste från den
nya toppen! Det betydde att manus som hade oturen att ligga mitt i sällan fick
chansen.
Han berättar om hur han senare, när han jobbade i och för Hollywood, mötte
den legendariske Max Brand, pseudonym fölr Frederick Faust. Denne skrev 6-8
milj ord/år (i längt motsvarande omkring tre Sagan om Ringen-trilogier!) trots
att han drack som en borstbindare - 2 liter whisky om dagen, enligt Gruber.
Brand blev senare krigskorrespondent under WWII och stupade olyckligtvis i
Italien.
Vi får höra om hur Gruber bjöd in en snacksalig tysk, Fritz Duguesne, att
tala på ett av Fiction Guilds veckomöten. Denne var mer eller mindre öppen med
att han samlade info åt Hitlertyskland (USA var neutralt vid tiden) och alltså
var en sorts spion. Efter Pearl Harbor greps greps dock den snacksalige prompt.
Gruber gjorde sig en tid till ovän med sf-folk genom att vinna ett vad. Han
hade sagt att science fiction-folket var väldigt egenartat och han kunde känna
igen en sf-författare på utseendet. Han fick veta att Edmond Hamilton of
Captain Future Fame skulle besöka New York och Fiction Guilds veckomöte och man
slog vad om 10 dollar att Gruber inte skulle kunna peka ut honom (de hade
aldrig träffats). Gruber kunde dock snabbt peka ut Hamilton (som hade
"bocktänder" enligt honom) och vann vadet. 10 dollar var rätt mycket, så
mot-vadarna blev en smula purkna.
Check med ny täckning
Att återsända en check oinlöst kan vara lönsamt. Gruber hade sålt en artikel
till en tidning men fick inte betalt. Efter att ha skrivit och stött på fick
han dock sin betalning (det var ca 30 dollar) bara för att tre månader senare
få en check till, för samma artikel! Att han sände tillbaka den andra checken
gav honom extra plus. Han fick senare besök av redaktören och lönsamma
skrivuppdrag.
Under senare delen av 1930-talet började Gruber tjäna bra, som sagt. Romaner
i bokform gav mer och ävern filmkontrakt trillade in (även om de flesta
filmoptioner inte utnyttjades). Han skrev nu allt mindre för pulpmagasinen och
på 1940-talet flyttade han till Kalifornien och började skriva filmmanus
(senare TV-manus) och gör manusbearbetning.
Mot slutet av denna kanonkuliga bok delar Gruber med sig av sina "bergsäkra"
11 tips för en säljande novell. De lyder
http://www.thrillingdetective.com/trivia/triv307.html
11 bergsäkra skrivråd
1. HJÄLTEN måste vara färgstark. Han måste ha ett färgstarkt yrke och vara en
färgstark person. I allmänhet har jag (Gruber) följt hypotesen att en vanlig
polisman eller detektiv inte är färgstark Tänk bara ett ögonblick på
deckargenrens störste detektiv - Sherlock Hiolmes - och du kommer snart att
begripa vad jag menar med färgstark.
2. TEMA Detta är för mig det viktigaste i en deckarhistorias intrig. Med
tema menar jag ämnesområde, vad historien handlar om utöver, och mer än så, det
FAKTISKA MORDET. För att illustrera:
Death and the Main handlar om tuppfäktning. Jag ger en hyggligt insatt
beskrivning av hur tuppar som hetsas föds upp, hur de slåss, etc. Det är
kunskap den genomsnittlige läsaren saknar och som jag inte kände till, innan
jag läste på i ämnet för att kunna skriva historien.
Min bok The Lock & Key handlade om låssmeder. En frikostig guide i att
tillverka lås och nycklar slängdes in i mordintrigen. Jag visste inte ett iota
om lås och nycklar innan jag gjorde min research i ämnet. Men jag vet inget mer
än det som står i boken
Om du lästy Dorothy Sayers' utmärkta engelska deckare märker du att ämnen
hanteras superbt i The Nine Tailers, läsaren får veta allt om kyrkklockor, hur
klockringning sker, etc. I Murder Must Advertise diskuterar fröken Sayers
reklambranschen ur alla sina aspekter.
3. SKURKEN. Det är bara att erkänna att hjälten i deckare är rena stålmannen.
Skurken måste därför vara en super-Stålman och ha många underhuggare. Oddsen
måste ALLTID vara dåliga för hjälten.
4. BAKGRUND. Historien måste utspelas mot en färgstark och ovanlig bakgrund.
Gatorna i en storstad är inte nödvändigtvis tillräckligt färgstarka, men du kan
göra dem till det.
5. MORDMETOD. Här bör det "ovanliga" återigen övervägas. Skjutande, knivhugg
etc är acceptabelt, men omständigheterna runtomkring måste vara "ovanliga".
6. MOTIV. Det finns faktiskt bara två mordmotiv - hat och girighert, men det
finns många underavdelminngar till detta och motivet bör vara så ovanligt som
möjligt.
7. LEDTRÅD. Någonstans måste det finnas en ledtråd för den vakne läsaren.
Visst, man kan försöka lura läsaren, men ledtråden måste finnas där om läsaren
skulle vilja gå tillbaka och kolla upp dig när han läst klart.
8. TRICK. I den stora finalen, när allt verkar förlorat, när hjälten
omöjligen kan segra, måste han greppa segern från den förmodade förlustens
käftar. Genom något slags trick...och här är ordet "ovanligt" användbart.
9. ACTION. Historien måste ha fart och rörelse. Den får inte bestå av prat,
prat, prat, om en knapp som saknas, oev.
10. KLIMAX. En stor, sprakande klimax är nödvändigt. Något ovanligt.
11. KÄNSLOR. Hjälten måste vara oersonligen inblandad på någlot sätt. Han
måste utföra sin uppgifter botom och utöver pliktens kall. Eller, bortom blott
den ekonomiska ersättning han får.
Undferhållning är finemang
Jag vill gärna avsluta med att dra en liten lans för s k populärlitteratur.
Vad är det som säger att t ex Björn Ranelid eller Horace Engdahl äre så
fantastiskt värdefulla författare? Ranelid verkar genuint trist - innerst inne
i hans blommande ordsvador anas en vissen ytlighet. Varför skulle Stieg Larsson
eller andra underhållningsförfattare vara så hemska?
Att underhålla är ju fint!
Om man underhåller förbättrar man något och gör det starkare, som när man
underhåller ett hus. Att underhålla läsaren stärker denne. Läsaren tas till en
främmande plats under nya omständigheter och får uppleva tidigare oupplevda
händelser. Man får nya erfarenheter och blir en större människa. Har man
problem kan man för en stund glömma dem och blir förmodligen bättre på att
hantera vad-det-nu-är-som-tynger. Förströelse och att kunna koppla av är
uppbyggligt. Det är därför vi har lagstadgad semester. Det är därför det är bra
att ta en paus för att lösa ett problem. Militären skickar ut
underhållningsplutoner för att göra soldatera starkare och bättre.
Underhållning är underhåll!
Många stora, klassiska författare har varit "simpla" underhållare.
Shakespeare skrev sina pjäser för det enkla folket som fyllde The Globe
ungefär, ungefär som en nutida fotbollspublik. Alexander Dumas, Charles
Dickens, HG Wells m fl nådde stora upplagor och skrev för den "enkla" publiken.
Vilhelm Moberg skrev hundratals noveller för den "kolorerade veckopressen". Att
underhålla, vara populär, att lyckas nå ut till och tas emot av en stor publik
- är ett mått på kvalitet! Det är inte det enda måttet - det finns
underhållningsförfattare som skriver som krattor - men det är ett viktigt mått.
En författare måpste vara både bra och bred.
--Ahrvid Engholm
Mer att läsa:
https://en.wikipedia.org/wiki/Frank_Gruber
https://www.imdb.com/name/nm0344246/
http://www.sfwa.org/2010/11/guest-post-work-like-hell-lessons-from-the-pulp-jungle/
http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=Gruber,%20Frank
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA, för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och deltag i
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2018, info http://ahrvid.bravejournal.com / Om Ahrvids ;
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Nu
som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs ;
även AE i Novellmästarnas antologier http://www.novellmastarna.se/Oskuld.htm ;
och hans sf-fanhistoriska uppslagsverk Fandboken / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).