[SKRIVA] RE: [SKRIVA] Bortom Brahms - fortsättning
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sun, 4 Oct 2009 09:18:35 +0200
> From: spaeket@xxxxxxxxxxx
(Jag omger citerade avsnitt med>> och <<, såvida inte den regelrätta
kantciteringen med> råkat fungera.)
>> Förresten. Kan någon vänlig själ berätta för mig varför Mailen envisas med
>> att göra tomma rader mellan varje stycke? Så ser det inte ut i Word. Inte
>> heller när jag klistrar in det som ren text. Det är efter att jag har
>> skickat som det blir så där luftigt. Luft i all ära, en del effekter går
>> förlorade när mailprogrammet gör lite som det vill med layouten... *mutter*<<
Det är Hotmail som infört någon djävulskap. Man försöker överlista eller
secon-dguess användaren om hur han/hon skulle vilja att det ser ut (tror man).
Antagligen blir det så för att du skickar s k rich text (det kan man välja i en
Hotmail-meny). Jag skickar gärna s k plain text, och då tar idioterna på
Hotmail för sig att svälja alla mina styckeindrag.
Programvara skall låta användare få utforma sin text precis som han/hon
önskar, utan att göra antaganden om hur texten skall se ut!
Vad gäller kommentarerna kommer jag att kommentera litet lätt i början (där
jag redan gått igenom allt en gång), och så får vi se.
> ”Ja?” Rösten knappt mer än en viskning.
> ”Jo, vi pratades vid på telefon innan idag. Om annonsen?”
> ”Åh.” Kvinnan tog ett hasande steg baklänges. Inte mer än så.
Även om dialogen är bra, ser jag dock ett problem: vem talar? Vem säger vad?
Det blir inte tydligt.
>> Det var en faslig massa ord och siffror som hon inte helt förstod. Hon vred
>> på paketet igen.<<
Där har du ändrat, vad jag minns. Det är bra. Tydligen kommer det här att ha
viss betydelse senare i storyn. Man kan portionera ut den betydelsen litet
försiktigt vid flera tillfällen istället.
>> Lillen vaknade till just som hon krängde av sig jackan hemma i sin egen
>> hall. Det gjorde han alltid. Det var som om han inte kunde sova ordentligt
>> om han inte befann sig i något som rörde på sig. Det var väl också därför
>> han vaknade så ofta om nätterna. Majsan såg fram emot att få sova en hel
>> ostörd natt någon gång i framtiden. Som det var nu så fick hon stiga upp
>> ungefär var tredje timme, och amma varje gång. Hon hade hört talas om
>> bebisar som sov åtta timmar i sträck redan från åtta veckors ålder, och
>> visst hoppades hon, varje kväll när hon gick och lade sig, att lillen också
>> skulle börja med det snart. Kanske just den här natten! Men hon insåg också
>> att det inte fanns särskilt mycket hon kunde göra. Det var lillen som
>> bestämde. Hon anade att det där på sätt och vis skulle vara sant under
>> resten av hennes liv. Åtminstone i känslor räknat anade hon att han skulle
>> kommendera henne så länge hon levde.<<
Kanske ett litet väl långt stycke. Ett styckebyte mitt i kanske?
>> Skatteverket ville veta vad lillen skulle heta. Hon hade tre månader på sig
>> att anmäla ett namn. Efter det … Ja, vad skulle hända efter det, egentligen?
>> Delade man ut ett namn på måfå från statens sida? Det vore fruktsansvärt.
>> Hon ville bara så hemskt gärna att det skulle bli rätt. Alla de vanliga
>> namnen kändes fel. Tills vidare fick han heta lillen.<<
Är det så? Har du researchat namnärenden?
Finns något särskilt skäl till att HP velar i namnfrågan?
>> När hon hade bytt till torra amningskupor, och efter att ha kollat till
>> lillen i soffan tre gånger för att vara säker på att han inte kunde rulla
>> ner av misstag, om han nu skulle råka lära sig att vända sig från rygg till
>> mage just precis nu (hon lade sin huvudkudde från sängen nedanför honom på
>> golvet för att vara på den säkra sidan), så gick hon ut i hallen och
>> plockade upp babymonitorn från vagnen.<<
En litet väl lång mening! Med en parentes i dessutom.
> Fan också! Jag skulle ha kollat.
Vad skulle hon ha kollat?
>> En svag anstrykning av bitterhet kilade förbi i hennes bakhuvud. Hon
>> trampade på en golvplanka och råkade väcka honom en endaste gång under de
>> sjutton eller arton timmar om dygnet när han sov. Och hon bad honom om
>> ursäkt. Inte bad han om ursäkt en endaste av de gånger han väckte henne?
>> Inte ens de dygn då hon fick nöja sig med tre eller fyra timmars sömn hade
>> han ett förlåt åt henne. Lillen var, på spädbarnsvis, fullständigt egoistisk
>> och omedveten om sin mors störda vila. Han kisade upp mot henne med mörkt
>> glittrande ögon och bitterheten försvann. Kvar fanns bara tröttheten. Majsan
>> lyfte upp honom i famnen.<<
Det här är en longör som kunde strykas (även om det iofs är välskrivet).
>> I natt hade hon svurit åt honom en gång, när han vaknade och ville ha sin
>> napp för femte gången på två timmar, och visst var det också därifrån det
>> dåliga samvetet stammade.
På öppna förskolan, och på BVC, sade alla att det där var fullständigt
normalt. Hon hörde historier om mammor som fick gå ur barnets rum, in i ett
annat, och skrika ur sig all sin frustration, in i knutna nävar som trycktes
hårt, hårt mot munnen, innan de förmådde ta upp och trösta sin skrikande unge
för tionde gången under en och samma natt. Eller tjugonde. De mammorna kunde
hon förstå. Men hon kunde inte, och skulle aldrig kunna, förstå de mammor som
gick steget längre. De som skakade.
Shaken baby syndrome.
Själva orden fick hennes ögon att tåras. Tänk att det fanns mammor därute som
tappade kontrollen och skakade om sina gråtande spädbarn så att de fick
hjärnskador. Sådana små, sådana ömtåliga. Sådana som lillen. Hon grät en skvätt
på väg in till lillens rum. Han fortsatte tyst att plira upp på henne. Det var
inte mycket mer han kunde göra. Bitterheten i bakhuvudet hade försvunnit helt
och ersattes av en molande sorg. Det här var också normalt, sade man.
Blödigheten. Inte lätt att vara nybliven mamma. Särskilt inte, sade man och såg
medlidsamt på henne, utan att ha en pappa till knytet.<<
Litet mer longörer. Sådant här kanske känns psykologiskt viktigt att skriva,
men det stoppar upp historieberättandet. OM det är nödvändigt att berätta, kan
det inte sägas med färre ord.
>> Lillen såg nöjd ut och fokuserade med viss möda blicken på mobilen som
>> dinglade ovanför hans huvud. Majsan satte igång den. Mulliga stjärnor och en
>> måne i glittrigt silver och guld roterade långsamt till tonerna av Brahms
>> vaggvisa. Lillen hickade till. Det var hans gladaste uttryck och Majsans
>> hjärta värkte av längtan efter att få höra hans första skratt. Hon var säker
>> på att han skulle bli ett barn som skrattade mycket. Ett kärleksfullt barn.
>> Hon backade ett steg och satte på mottagardelen som hon hade i handen. Det
>> brusade högt och lillen ryckte till. Hon hittade volymkontrollen och sänkte
>> samtidigt som hon gick ut ur rummet. På skärmen utkämpade vita och svarta
>> myror ett intensivt krig. Hon tryckte på kanalväljaren tills den stod på den
>> första, precis som sändarens, och plötsligt hoppade skärmen till och visade
>> en bild. Majsan stod i vardagsrummet. Skärmen visade ett hörn av spjälsängen
>> och hon kunde höra mobilens melodi genom högtalaren. Någon bebis syntes inte
>> till. Hon ställde ifrån sig mottagaren på vardagsrumsbordet och gick
>> tillbaka in till lillen. Han såg ut att koncentrera sig mycket intensivt på
>> det som seglade fram ovanför hans huvud. Majsan lutade sig in i spjälsängen
>> och riktade med en utsträckt arm sändarens kameralins så gott hon kunde mot
>> sig själv. Lillen fick tag i hennes hår och kluckade förtjust när det
>> fastnade mellan hans små fingrar. Det gjorde lite ont, men var samtidigt så
>> sött, så sött. Hon skrattade och lösgjorde sig ur hans gripreflex.<<
Ett väldigt långt stycke igen! Något styckebyte mitt i, och litet nedkortande
kanske.
>Dricka den sittandes i lugn och ro?
En av mina käpphästar: -andes-formen är en grammatisk bastard.
-ende/ande-formen kallas presens particip. Med ett -s gör man ett verb passivt,
men presens particip är redan tämligen passivt! S:et tillför ingenting! Man kan
lika gärna - och faktiskt mycket hellre! - skriva "Dricka den sittande i lugn
och ro". Det som i brist på bättre får kallas presens particip passivum bör
undvikas.
>> På tv:n gick någon komediserie. Det var svårt för Majsan att hänga med i
>> intrigen. Amningsdemens, kallade man det här på BVC. Ett sätt för naturen
>> att se till att en nybliven mor enbart koncentrerade sig på sitt barn. I och
>> för sig en bra tanke, men också anledningen bakom att hon de senaste
>> veckorna hade hittat en kopp kaffe inställd i badrumsskåpet, sin mobil i
>> mikrovågsugnen och att hon flera gånger varje dag kom in i ett rum utan att
>> veta varför hon hade gått dit. Amningsdemens. Och sömnbrist. Hon hade lärt
>> sig många nya begrepp på sistone. Kärlek var ett av dem. Majsan hade
>> förvisso trott att det var en känsla hon begripit sig på ganska länge, men
>> det var bara att konstatera att likaväl som ingen hade kunnat förbereda
>> henne på hur trött hon skulle vara efter några veckor som nybliven mamma,
>> lika lite hade någon kunnat förklara den här känslan av allomfattande,
>> huvudförvridande och självutplånande kärlek. En känsla så stark att **
>> gjorde ont. Konstant. Men på ett skönt sätt. Majsan satt i en halvtimme till
>> och försökte hänga med i tv-seriens intrig, men sedan gick det inte längre.
>> Hon var tvungen att sova. Lillen skulle antagligen vakna vid elva och vilja
>> få sitt tidiga nattmål, men ett par timmar kunde hon kanske få. För att inte
>> väcka honom struntade Majsan i att lyfta över honom i spjälsängen och körde
>> bara in vagnen på hans rum.<<
Du är mycket för långa stycken... ("Det" bör in vid **. Det finns kanske fler
skrivfel i texten, som jag missat. Jag korrläser inte, utan försöker
uppfattarläsa.)
>> ”Sov gott, min lille ängel”, viskade hon, och stängde försiktigt dörren,
>> sedan lade hon sig på soffan under en filt.<<
Jag skulle skriva: "viskade hon, och sedan stängde hon dörren och lade sig..."
Här är problemet (enligt min uppfattning iaf): du gör "stängde" till ett
anföringsverb! Det är ungefär som om det står: "Bla bla, viskade och stängde
hon."
>>Babymonitorn stod på vardagsrumsbordet framför henne. Skärmen visade en tom
>>spjälsäng. En gröntonad, tom spjälsäng, och det såg lite kusligt ut. Den
>>gröna tonen kom givetvis av IR-lampan.<<
Nej, den gröna tonen i nattsikten kommer från att
bildåtergivningsutrustningen använder grön färg. IR-lampan i sig (om det är ett
sådant system) avger inget synligt ljus.
>> En kvart senare satte sig Majsan käpprak upp i soffan till ljudet av lillens
>> vrål. Hon hade aldrig hört något liknande. Han skrek utdraget och
>> panikartat. Mycket djupare ur lungorna än hon någonsin hade hört honom göra.
>> Filten föll till golvet när hon for upp och sprang till lillens rum. Något
>> måste ha hänt. Han brukade inte vakna med ett vrål. Han brukade gny, kalla,
>> kanske klaga lite. Inte vråla som om någon gjorde honom illa! Majsan slog
>> upp dörren så häftigt att den slog i väggen, och hon började trösta honom
>> redan på avstånd.
”Så ja, så ja, älskling. Mamma är…”
Lillen låg alldeles stilla i vagnen och andades djupt. Hans ögon var slutna.
Ögonlocken rörde sig en aning och hans ena hand ryckte litegrann till ljudet av
hennes röst. Men han sov djupt.<<
Faktum är att det är FÖRST HÄR som något intrigmässigt intressant dyker upp.
Något som får läsaren att undra: vad beror detta på? Vad skall hända?
Och det är litet väl sent i berättelsen.
Allt fram till detta har egentigen bara varit en beskrivning av en
vardagssituation, utan "hook" som gör att läsarens intresse väcks.
Nå, det kan bli intressant att veta vad som kommer ut ur den här historien!
I allmänhet välskrivet men med några små problem:
Tendens till för långa stycken. Några styckebyten och litet nedskärning
hjälper.
Dialog bör ha tydligare markering av vem som talar.
Enstaka grammatiska tveksamheter (tveksam syftning på verb i
sade-verbspostion, -endes).
Men det intressanta börjar alldeles för sent! Jag har ett förslag till att
lösa det problemet:
Man kunde stoppa in ett pseudo-problem, en pseudokonflikt, något som
egentligen är oväsentligt och visar sig kunna lösas ganska lätt ungefär i tid
för att babymonitorn börjar spöka. Då drar man fram läsaren till stället för
spökerierna börjar. HP kunde t ex ha tappat något viktigt och börja leta efter
det, och hittar det. Eller något problem som har att göra med den tydligen
frånvarande karlen i hennes liv - men så ringer han och problemet försvinner.
Eller man kunde göra något kring obeslutsamheten om namnfrågan för barnet,
kanske? Eller något annat.
Men att bara bjuda läsaren på ett köp av en babymonitor och en mammas trötta,
stressiga tankar inför skötsel av småbarn är litet segt.
Några tankar, i alla fall.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
Windows Live: Keep your friends up to date with what you do online.
http://www.microsoft.com/middleeast/windows/windowslive/see-it-in-action/social-network-basics.aspx?ocid=PID23461::T:WLMTAGL:ON:WL:en-xm:SI_SB_1:092010-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts: