[SKRIVA] Stockholmsböcker och utopier
- From: Ahrvid <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Mon, 21 Apr 2014 01:58:31 +0200
Som framgått i ett par nyliga postningar (rörande Stockholm om 100 år och
borgerlig stadsplanering) är ämnet städer, inkl arkitektur, något som
intresserar mig högeligen. Det beror inte minst på de utopiperspektiv som
öppnas. Staden är liksom en miniversion av en komplett utopi.
Centralbyråkrater, politruker och planekonomer inbillar sig att de långt i
förväg vet hur Allt Skall Bli, och ritar sina kartor och beräknar sin
statistik. Och oftast går det åt pipan, med betongförorter som blir ghetton och
att överraskande finna att betongplattan som ersatte Sergels ateljé i
1700-talshuset inte alls uppskattas.
Jag lånade nyligen en bunt böcker om Stockholms historia, som jag tänkte
nämna några ord om.
MINA EGNA STOCKHOLMSPÄRLOR
Jan Bergmans Mina egna Stockholmspärlor (Norstedts 2005) har som främsta
företräde stockholmsbilder från 60/70-talet och den partiella självbiografi vi
får över hr Bergman (känd från TV:s "pärlor"-kortprogram med
journalfilmsklipp). Författaren växte upp nära Odenplan och skaffade tidigt en
kamera som han tog tusentals bilder med.
Det revs en del i trakten (inte lika mycket som i nästan totaldemolerade
City) och bilder av nu försvunna hus och miljöer är intressanta. Visste ni att
isgubbarna, som levererade is till icke-elektriska kylskåp, fanns kvar i staden
fram till skiftet 1969/70! Men en sak gör mig ofantligt trött på boken:
författarens eviga ältande om påstådd "misär", att hyresvärdar bara var skurkar
och byggbolag elaka "kapitalister".
Förklaringen kommer snart i de många självbiografiska inslagen. Bergman
anslöt sig tidigt till trotskijgrupper, gick i vietnamtåg, demonstrerade för
"miljön" - han närde sig alltså som en kommunist vid sin barm. Och när man
läser hur han i mellantonåren och under flera år sög i sig hasch som en
dammsugare förstår man kanske att han blev så virrig i skallen. När han så
liksom i förbigående nämner att han hade släkt i USA som de regelbundet besökte
blir slutsatsen komplett: här har vi den vanliga övre medelklassen som låtsas
vara radikala arbetare.
Bilderna är ofta fina, men författarens analys av Stockholms utveckling ger
jag inte mycket för.
STOCKHOLMARNAS 60-TAL
Stockholmarnas 60-tal (Trafiknostalgiska Förlaget, 2008) av Christer
Leijonhufvud är en historik, med en hel del bilder, över stadens historia
indelad i olika ämnen, som boende, cityrivandet, mat, fritid, ungdomen, skolan,
film, musik, litteratur, trafik, sport, brott m m. Det är en gedigen,
faktamässig genomgång med många intressanta detaljer.
Några axplock: Där fula arkitekthögskolan nu ligger, fanns tidigare ett
kvinnofängelse (visserligen bara använt som sådant en kort tid). Fram till 1963
var det 25% nöjesskatt på bio. 1960 fanns 101 biografer i Stockholm, 1969
"bara" 69 och antalet biobesök hade minskat med 60% - TV tog sin tribut.
Pigalle på Gröna Lund hade striptease-shower och krogen Ambassadeur engagerade
en tid nakenshowen från Molin Rouge (och under 70-talet kom ännu mer sådant,
och flera biografer gick över till att visa porrfilm för att ö h t överleva).
Radio Nord som låg utanför Stockkholms territorialvatten, med fartyget Bon
Jour, hade 600 000 lyssnare och två reklamspots på 30 sekunder kostade 4000 kr.
Stockholms första kinakrog öppnade under början av 60-talet, och den första
pizzerian blev Östergök 1968 - nu är de tusentals över hela landet. Stockholm
hade trådbussar fram till 1964. Först 1967 blev Stockholms Spårvägar omgjort
till Storstockholms Lokaltrafik, och då kunde en massa små bussbolag,
förortståg osv börja inkorporeras i SL (men SL:s lokaltåg, de blå med
italienska vagnar som alltid havererade på vintern, startade 1964). Det var
Evert Taube som gav namnet Sergels torg (då skulptören Sergels atelje, som
revs, legat invid).
Stockholm var fram till 1968 en egen statsjuridisk entitet som inte var en
del av Stockholms Län! Ungefär som ett Washington DC, med en Överståthållare i
toppen, motsvarande ungefär landshövding. Först 1968 fördes Stockholm och
Stockholms län ihop under en landshövding. Men författaren har fel om modsen.
De var inte sjaskigt klädda, för det är man inte i manchesterbyxor, parkas och
gärna kråsskjorta. Han blandar ihop dem med *hippies*! Stefan Jarls "Dom kallar
oss mods" handlar om hippies. (Huvudordet är "kallar", vilket syftar på att den
kalla omvärlden inte ens vet vad de skall kalla dem.)
Men boken är välfylld och har mycket intressant att förtälja.
HUVUDSTAD I OMVANDLING
Huvudstad i omvandling (Sveriges Radios förlag, 1999) av Thomas Hall, är den
matigaste boken i denna genomgång och skildrar Stockholms byggande och
planläggningshistorik från allra första början fram till nu. Det fanns troligen
ett kastell på stadsholmen (G:a Stan, a k a Staden mellan broarna) mycket
tidigt för att skydda mot baltiska sjörövares intrång i Mälaren, men normalt
brukar man anse att staden grundades av Birger Jarl i mitten av 1200-talet
(första belägget ett brev från 1252).
Snorre Sturlasson nämner både kastellet och stadsholmen i sina konungasagor.
I slutet av 900-talet kivades Olov Skötkonung och Norges Olav den helige som
seglat in med en flotta i Mälaren. Den förre försökte stänga in den senares i
sjön genom att försluta Norrström (kanske med den berömda stockspärrr, varifrån
Stockholm senare torde ha fått sitt namn) men kung Olav lät då *gräva* sig
igenom området där Slussen nu finns, kunde skicka sina flexibla vikingaskepp
genom rännan och undkom. Det torde visa att Södermalm och G:a Stan en gång haft
landförbindelse. Stadsholmen kallades f ö "Agnefit" - tänk om det namnet
behållits! ("Välkommen till Kgl Hufvudstaden Agnefit..."). Stockholm har gått
igenom fyra kraftiga utvecklingsskeden, lär vi oss i denna bok:
1. Först naturligtvis vid grundläggandet på 1200-talet. Birger Jarl började
bygga det som senare blev slottet Tre Kronor. Man började anlägga en stadsmur.
Man bjöd in munkar som anlade kloster. Man lockade dit borgare och hantverkare
och handelsmän. Staden hade ett utmärkt strategiskt läge, som lås till Mälaren
(som då ännu var i stort sett en östersjövik). Källor anger att Stockholm blev
den snabbast växande staden i svearnas rike och inom kort den största (innan
dess hade Sigtuna längre in i Mälaren varit ledande, ännu tidigare Birka).
2. Nästa kraftiga utvecklingsskede kom under 1600-talet. När Gustav II Adolf
stupat tvekade styresmännen att bjuda in utländska dignitärer till
begravningen, för man skämdes för den skraltiga, medeltida, kaotiska staden. Så
man beslutade om omfattande stadsplanering, sanering och utbyggnad. Gamla
skraltiga trähus ersattes med fina stenhus. Nya gator drogs, t ex Stora Nygatan
som blev "stor paradgata". Man byggde paradhusen längs skeppsbron, för rika
handelsmän och borgare (den s k skeppsbroadeln). Man började ta sig an
malmarna, i söder och norr. Några decennier senare var staden riktigt flott och
respektabel. (När Bellman besjöng Stockholm drygt 100 år senare hade den nog
hunnit börja flagna igen.)
3. Det tredje utvecklingsskedet kom under andra halvan av 1800-talet.
Industrialiseringen hade slagit igenom. På drygt 50 år växte Stockholm från 100
till 300 000 inv. Malmarna började bebyggas med hyreshus i stor mängd.
Tidigare var där mycket trädgårdar, nästan rena bondgårdar. Man lade upp
gatuplaner för det som idag är hela innerstaden, och trängde längre ut på
Kungsholmen och Östermalm. En berömd stadsplan var den s k Lindhagen-planen,
med bl a esplanader (som Karla- och Valhallavägen, samt Strandvägen).
4. Det fjärde skedet är förstås efter andra världskriget, från 50-talet och
framåt, med nya förstäder (Vällingby, Farsta, senare de riktigt fula
betongförorterna), rivning av stora delar av nedre Norrmalm ("City"), nya
motorleder, parkeringshus, glaspalats, köpcentra och gallerior, tunnelbana
förstås... You know the story. Starke Man för rivningsraseriet var
stadsfullmäktiges Hjalmar Mehr (s) som rakt inte tyckte att de gamla
1700-talshusen (en hel del av dem var iaf så gamla) var värda att bevaras.
Många missgrepp gjordes. Biltrafiken blev inte alls så stor som man trott, så
man fick dra ned antalet p-husplatser med 2/3. Hur mycket rev man för p-husen
som inte behövdes? Stället omkring där Gallerian nu ligger var under många år
ökänt som Riksgropen. Man hade rivit och grävt upp allt för att ett jättelikt
hotell skulle byggas av amerikanska intressenter - som dock drog sig ur, och
man stod med byxorna nere och fick inga andra att bygga där. Och Sergels
torg...sterilare och fulare ställe får man leta efter! Jag tycker nog att
Kulturhuset med sin stora glasfasad med tiden har inrättat sig väl, men miljön
i övrigt. Usch. Inte undra på att folk blir så förtvivlade att de bara vill
knarka på "Plattan".
KURIOSA - MED ALLT DU BEHÖVER VETA OM STOCKHOLM
Den sista boken jag tar upp är kanske skojigast: Kuriosa - med allt du
behöver veta om Stockholm (TNF, 2013), av Hans Harlén. Det är helt enkelt en
(med fina bilder också illustrerad) kuriosafaktasamling.
Även här en rad axplock: Stockholms skärgård har ca 24 000 öar, varav ca 500
är bebodda. Största ö är Kungsholmen, Södermalm är iofs större men räknas som
halvö (historiskt har Södermalm varit halvö, men nu räknas den som halvö då den
har slussar på två sidor). Landhöjningen i staden är ca 4 mm/år (vilket med
råge överträffar påstådd havsytehöjning - de som sitter och gör kartor över hur
staden skulle "översvämmas" är helt orealistiska tokdårar *FAKTA*). Största
naturliga höjd inom Stockholms stad är VIkingaberget i Vårberg på 77+ meter
(det finns tre höjder till på 75, 74 och 73 meter), men högsta konstgjorda höjd
är Högdalstoppen på 102 m. Stockholms tjockaste ek står på Djurgården, 650 år
gammal och 9,2 m i omkrets, men en Birger Jarls ek på Kungsholmen är äldre, ca
800 år. Stockholms medeltemperatur för hela året är + 6,6 grader. Högst
uppmätta temperatur var +36 grader 1811, och lägst -32 grader 1814.
Högsta byggnad är Kaknästornet på 155 meter (en fjutt internationellt
sett...) och högsta hus Scandic Victoria Tower Hotel i Kista på 117,5 meter
(föregångaren Kista Science Tower slås med 0,3 meter...). Dock var Kungstornen
vid Kungsgatan Europas högsta skyskrapor när de uppfördes 1924-25. Klara kyrka
har högsta kyrktornet på 105 meter. Stockholms äldsta byggnad är Bromma kyrka,
frå 1160-talet. Innerstadens äldsta byggnad är Storkyrkan (som också är
Stockholms domkyrka) från 1279. Det finns 11 slott i Stockholms stad. (Boken
anger "För att få kallas slott skall en herrgård ha ägts, bebotts eller skänkts
av en kunglig person", så nu vet ni det.) Stockholm har 93 ambassader (flest i
Norden; tvåan Köpenhamn har 65), och de första öppnades 1719 (Frankrike, Polen
och Österrrike-Ungern). Fram t o m WWII kallades ambassader oftast
"legationer", och ambassadören benämndes "minister". "Sveriges minister i
Berlin" var alltså vår ambassadör där.
Största stadsdel (i inv) är Södermalm med 102 000+ inv. Det föds nära 14
000 barn i Stockholm/år; tillväxten beror främst på inflyttning. Till ytan
störst är mitt gamla Hässelby. Gamla Stan hette officiellt Staden mellan
broarna till 1980. Stadsdelen Riddarholmen har exakt 0 invånare. Gränsen
Stockholm-Nacka är knepig. Den går nu utefter Saltsjöbanan, men det skall bli
en ny motorled i Henriksdalsberget som Stockholm vill ha på sin mark, medan
berget tillhör Nacka, så gränsen lär få dras snirklande inuti berget, och blir
möjligen Sveriges första tredimensionella kommungräns! Fram till 2005 räknades
Storstockholm som länet minus Norr- och Södertälje, Nykvarn och Nynäshamn, men
därefter räknas Storstockholm helt enkelt som själva länet.
Stockholms "nationaldag" är Eriksdagen 18 maj, efter stadens skyddshelgon S:t
Erik. Han var inget officiellt kanoniserat helgon men har funnits i stadens
vapen sedan 1370. I Stockholm utgår gatunummer från Slottet, med undantag för
återvändsgator där det är naturligt att nr 1 ligger ytterst. Udda nummer till
vänster, jämna till höger - men *i Göteborg gör man tvärtom*. Krogen Göteborg i
Hammarby Sjöstad har f ö 031- som telnr-prefix (hur man nu lyckats fixa det?).
20 restauranger i Stockholm har eller har haft Michelin-stjärnor. Det är
mycket vanligt att gator får "kategorinamn", särskilt i nya, samtidigt byggda
områden. Nordiska hjältesago-namn dominerar t ex i Nockeby. I Innerstaden finns
landskapsgatunamn på södra landskap söder om Slussen, på nordliga landskap norr
om dito (utom Smålandsgatan på Norrmalm, som inte är döpt efter Småland utan
efter en person). Stockholm har ca 4500 gator. Stadens nollpunkt för avstånd på
vägskyltar låg tidigare korsningen Västerlångg/Storkyrkobrinken men har sedan
flyttats till Gustaf Adolfs torg.
T-banetunneln vid Hornstull ligger inte på botten utan är en egen
undervattensbro ovanför sjöbotten. Längsta bro är Nya Lidingöbron, 997 m.
Längsta utomhustrappa är Söderbergs trappor på 144 steg (från Stadsgården upp
till Söder). Kungsträdgården är T-banestationen längst under havsytan, 29,3
meter. Stockholms flyghamn öppnade i Värtan 1919, med pontonplan som gick till
Tallinn, senare även linjer till Helsingfors, Åbo och Berlin - sista
hydroplanet från flyghamnen gick 1936. 1924-29 fanns en bensindriven spårvagn i
Stockholm, som gick till Frihamnen över Gärdet. Men eftersom det vid tiden var
officiell övningsplats för flygvapnet ville man inte tillåta luftledningar, så
spårvagnen måste bli bensindriven. Den första bensindrivna "omnibusen" gick i
Stockholm 1899, och den sista hästspårvagnen 1905.
1940 fanns 10 dagstidningar i Stockholm, mot sex nu. 1885 var Stockholm
världens telefontätaste stad, inte i relativa termer utan absolut - 4978
apparater, mot 4248 i Berlin och 4193 i London. Riktnumret 08 till Stockholm
kom först 1963 - innan dess var det 010 (från 1940, då automattelefonering med
riktnummer blev möjligt). Första biografen öppnades 1897, men den var inte
permanent. Första permanenta bion var Blanch's Biografteater 1904. Äldst ännu
verksam bio är Zita, startad 1913. Det hr funnits totalt 168 biografer i
innerstaden (förorterna har haft totalt 35). Stockholms stadsbibliotek + dess
internationella avdelning intill rymmer sammanlagt 900 000 böcker.
Senast en solförmörkelse kunde ses i Stockholm var 1715, och nästa gång blir
först 2927. 1715 hade dåvarande almanackor ingen upplysning om att
solförmörkelsen skulle komma, så den blev en chock för många! För att undvika
detta fick Kgl Vetenskapsakademien monopol på almanacksutgivning, vilket man
hade fram till 1973!
På kinesiska heter staden Sidegeermo (go figure!) och på japanska
Sutokkuhorumu (aningen mer begripligt). På latin är det Holmia (Stockholmia kan
också gå) och staden har ett grundämne uppkallat efter sig: holmnium. (En stor
mängd nya grundämnen upptäcktes i malm från Ytterby i Stockholms norra
skärgård: Yttrium, Erbium, Ytterbium, osv. Man led på brist på fantasi för
namngivning innan man drog till med Holmnium...).
1972 kom nuvarande bilskyltar, men innan dess hade bilar från Stockholm A i
reg-numret, och från Stockholms Län B. Men A tog slut och kompletterades med
först AA, som tog slut så det blev AB, så BA, och BB... Ordet MACK för
besinstation kommer från den första framgångsrika, svenska bensinpumpen
tillverkad i Midsommarkransen av firma Matthiasson, Andersson, Collin och Key,
vars initialer MACK stod på pumparna.
Det var Gustaf II Adolf som 1622 beslutade att införa inrikestullar för det
som såldes i städerna - bönder m fl som skulle sälja på marknaderna fick betala
en slant, en sorts skatt helt enkelt. (Diversifierad moms, ROT-avdrag på
löneskatter och annat finlir fanns inte; det är moderna påfund av
paragrafrytteriet i 1. Politruckbrigaden.) Stockholm omgavs av en 4 m hög
träpallisad genom vilken det gick 7 tullar (det fanns även två sjötullar).
Stadstullarna avskaffades 1811, men lever fortfarande kvar i begreppet "inom
tullarna". På Kungsholmen låg tullen invid Fridhemsplan och på Östermalm vid
Karlaplan; i övrigt fanns tullarna vid Hornstull, Skanstull, Norrtull,
Danvikstull och Roslagstull.
MEN UTOPISERANDET?
Ovanstående är förstås stockholmscentrerat (med tanke på böckerns titlar vore
något annat en smula publicistiskt udda...) men det finns förstås motsvarande
litteratur om staden, länet eller rent av orten där den vördade läsaren själv
nu bor. Ortshistoria verkar ha vuxit i populäritet i ungefär samma takt som
"stadsplanerarna" dragit fram och grävt sönder den gamla historien, och täckt
den med köpcentrum, parkeringsplatser och de gråa, fyrkantiga lamellhusen.
Det är samma tankebanor centralplanerare och utopiförfattare svävar i. I den
klassiska utopin kommer X till landet Y och möter Z som välvilligt tar läsaren
på en guidad, i detalj förklarande turistutflykt i det Perfekta Samhället. "Här
sitter alla medborgare nöjda och glada i gemensam matsal och slipper laga maten
själv. Barnen tas om hand av Daghemsstyrelsen och får lära sig Enbart Nyttiga
Ting, medan föräldrarna glatt leende arbetar på de statsägda åkrarna På
kvällarna samlas alla till Hälsosam Förströelse i Stora Centralteatern, med
program från Propaganda- och Sundhetsverket. Och..."
Så tänker centralplanerarna i verkliga världen också. De har för sig att de
"vet" var och hur alla vill äta, uppfostra sina barn och var de vill jobba och
spendera fritiden. De har förstås avgjort vad som är nyttigt och sunt, och det
skall köras ned i halsen på medborgaren, som förstås inte vet sitt eget bästa
och inte alls är lika "klok" som planekonomen. Avvikande önskemål är högst
ovälkomna. Allt detta lägger man in i stadsplanen. Matbutiker och restauranger
skall ligga där och där, och det skall vara så och så många daghem.
Nöjesetablissemang läggs där och där, och de måste förresten hållas efter så
att det inte blir för mycket nöje och skoj.
Och man tror att man kan förutsäga framtiden. Guiden hr Z i Utopialandet har
ingen aning om att det snart uppfinns skördetröskor så att alla inte behöver
skickas ut på fälten. Folk har olika egna strävanden och önskemål. Man ändrar
sina beteenden. Ny teknik och annan händelseutveckling kommer. I t ex Stockholm
felberäknade man trafiken och lade ned alla innerstadsspårvagnar, bara några år
innan oljeembargokrisen 1973 då bränslefordon blev dyrare i drift och
spårtrafik plötsligt mycket lönsam igen. De stolt planerade betongförorterna
blev knappast de Shangri-Las man tänkt sig och då drog man istället ned
drastiskt på byggandet som reaktion. Nu överraskas man yrvaket av stigande
bostadsbrist. (Även mindre kommuner i landsorten som för bara några år sedan
lät riva outhyrda lägenhetsområden, står nu inför bostadsbrist.)
Man villar hit och dit och har ingen susning om hur världen blir om bara
några år. Men planläggarna agerer som om man hade alla svar fixt och färdigt,
flera decennier i förväg. Plansamhället tenderar att enbart erbjuda
otillfredställande svar på frågor man knappt känner till. Den politiska men
falska drömmen om att människans liv kan planeras uppifrån i detalj av några
administratörer, är det vi kan studera såväl i klassisk utopisk litteratur som
i stadsplanering.
MEN HUR SKALL MAN GÖRA, DÅ?
Jag har förstås inte alla svar.
Men jag är övertygad om att saker blir bättre om man lägger mer makt hos
individen och medborgaren, och i verksamheter som under eget ansvar ligger
*nära* det som skall göras. Politiker har både vagt och svagt ansvar. De bollar
inte med egna pengar, utan andras, och "politiskt ansvar" betyder enbart risk
att förlora något val - varefter de sorgeligen tvingas avgå med fet pension
eller möjligen en välbetald landshövdingepost. En entreprenör som gör något och
tror på det är a) med all säkerhet välinsatt i verksamheten (annars skulle han
eller hon ha satsat på något annat) och b) riskerar egna pengar (varför man
överväger allt mycket noga så det blir bra).
En annan sak är att jag tycker att man rivit alldeles för mycket. När man rev
Stockholm City hävdades att det ändå var för dyrt att renovera, men många
hävdar att det är helt fel. Det är bara om man skall *lyxrenovera* det blir
dyrt -politikerna har varit mycket för just lyxrenovering. Att laga litet här
och där, måla om, sätta upp ny puts, dra in nya elledningar, byta värmesystem
etc är rimligen billigare än att bygga ett nytt hus från grunden. Visst, på en
del ställen var nog rivning bäst (kanske också om det behövdes för någon
särskilt viktig gatureglering), men huvudprincipen tycker jag skall vara att *i
första hand renovera*. Det var prestigeskäl bakom att man rev Stockholm City.
Man hade utopiska, storslagna idéer som till varje pris skulle genomföras.
Sedan tycker jag också - och det har jag nämnt tidigare - att man skall
*förtäta*, så nära stadscentrum som möjligt. Och inte kasta ut folk i lådor
utspridda i något f d grönsaksland på omständligt, dyrbart och tidsödande
resavstånd. Bygg skyskrapor, för böveln!
Stadsplanering skall förstås inte avskaffas helt. En del behövs. Men man bör
dra ned på ambitionerna, och göra upp med den här övermodiga vanföreställningen
att folk som sitter långt från verkligheten i sina elfenbenstorn och saknar
konkret personligt ansvar vet bäst. Det är dessutom så att politikerna ju har
väldigt mycket makt, så när de gör fel (och det gör de nästan hela tiden - nyss
rev man ett gammalt klocktorn i Stockholm och upptäckte nästan dag, fan, det
skulle ju inte rivas...) blir det *stora* fel. Medborgaren och hans alla
kompisar, som driver egna verksamheter, har kortare räckvidd, och gör de fel
blir det *små* fel. Som de dessutom personligen förlorar slantar på, varför de
blir klart benägna att göra rätt nästa gång. Politiker tenderar däremot att
bara tuffa på i samma villospår.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info
www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen:
http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra
historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som ljudbok:
http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id86081462 / Läs även AE i nya
E-antologin Sista resan http://www.welaforlag.se/ebok.htm#sistaresan /
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Stockholmsböcker och utopier - Ahrvid