[SKRIVA] Twistend-novelltävlingen: Den omöjliga triangeln
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Tue, 9 Sep 2008 16:19:02 +0200 (CEST)
(Jag har ännu inte kommit på någon idé till en ny novell, men jag postar en
inte alltför gammal. Den här skrev jag i höstas förra året, men den är kanske
ännu aktuellarna nu. I Morgon drar CERN igång sin nya LHC-accelerator /Large
Hadron Accelerator/ för att hoppeligen upptäcka Higgs partikel.
F ö hör det till saken att jag inte behöver vinna någon biobiljett. Jag
föreslår att i den mån vinnaren inte vill eller kan ta emot biljetten till
filmen "Vampyrer", går den vidare till 2:an, eller sedan till 3:an. --AE)
Den omöjliga triangeln
- Jag tror inte mina ögon, sade chefen för acceleratordriften vid CERN.
En sådan geometri kan ju inte finnas i vår värld!
Professor Schmidt såg chockad ut. Men där låg den på skrivbordet: den
omöjliga triangeln.
- Vi fick en del konstiga resultat från partikeldetektorn betaC-12, sade
doktor Mallory. När vi öppnade och tittade efter fanns triangeln där. Den
hade tidigare ingått som en del av stödplattformen för instrumenten.
- Är det inte sådana där den holländske konstnären, vad hette
han...Escher, brukade rita. En triangel där varje hörn verkar vara vridet
jämfört med nästa hörn. En sådan geometrisk figur går bra att rita - men
den kan inte finnas i verkligheten.
- Kan rumtiden ha rubbats av våra experiment, undrade doktor Mallory.
CERN är världens ledande partikelfysiklaboratorium. I en jättelik
underjordisk acceleratorring, på gränsen mellan Schweiz och Frankrike,
puffar man upp atomernas minsta beståndsdelar till hastigheter nära
ljusets och låter dem krocka med varandra. På så vis kan man kartlägga
materiens innersta strukturer.
Man hade nyligen tagit extra kraftfull apparatur i bruk, en HAE - Hyper
Accelerator Extension - som ökade energiutvecklingen i experimenten.
Schmidt och Mallory hade övervakat de första körningarna bara några
timmar tidigare.
Det var en av Mallorys unga forskningsassistenter som hittat den
omöjliga triangeln. Nu satt de två projektledarna i ett litet underjordiskt
kontor intill den långa acceleratorkorridoren.
- Det finns ju spekulationer om extra dimensioner som är gömda inuti
supersträngarna, sade Schmidt. Tänk om våra experiment fick någon
eller några av dessa extre dimensioner att bryta sig loss ur materien...
- Jag förstår, sade Mallory. I vårt normala universum som har fyra
dimensioner, tre rumsdimensioner plus tiden som en egen dimension, kan
Eschers triangel inte existera. Men lägger man till dimensioner kan inget
hindra...
- Men, Mallory, hur kan det påverka bara ett enda föremål? Extra
dimensioner borde lägga sig i en lokal bubbla, om jag förstått teorierna
rätt, och påverka mycket mer i hela anläggningen.
- Det finns några beräkningar på nätet. Om jag bara kan...
Men Mallory fick inte igång Internet. Det blev bara felmeddelande 404
(inga sidor kunde hittas).
- Konstigt, sade Schmidt. Och då var det ändå CERN som uppfann det
där fördömda World Wide Web! Hm, telefonen är också död.
- HAE:n kanske levde rövare med ledningarna. Det är en helt ny,
oprövad teknik, som ni vet professorn. De fungerar säkert i
forskningscenrat uppe på marken. Låt oss gå dit. Jag behöver litet kaffe
och mackor.
- Jag skulle behöva en drink, en rejäl en, suckade Schmidt, och
betraktade klentroget den omöjliga triangeln.
När de klev ut i korridoren var det som om de inte riktigt kände igen sig.
Allt såg bekant ut, men ändå obekant.
- Närmaste utgång är väl till höger, sade Mallory.
- Nej, jag brukar gå ut på den franska sidan, till vänster, sade Schmidt.
Det är närmast.
- Jag måste ändå kontrollera om jag lagt pengar i parkeringsmätaren, så
jag går till höger. Vi syns på forskningscentrat om en kvart, professorn.
Mallory började gå. Fem minuter senare hade han fortfarande inte hittat
utgången. Han hade vikit av in i en sidogång, som kändes bekant, men
den hade lett till en ny, för honom tidigare obekant korridor. Tio minuter
senare måste Mallory erkänna att han gått helt vilse.
Och han mötte inte en själ att fråga efter vägen. Mallory bestämde sig för
att försöka återvända samma väg som han kommit. Han ökade på stegen.
Ytterligare omkring halvtimmen senare märkte han att hans
armbandsklocka hade stannat. Och Mallory hade ingen aning om var han
befann sig i det vimmel av gångar som hörde till CERN. Han försökte
ropa, men ingen svarade. Snabbtelefoner han fann på väggarna var döda.
Lysrören brummade dovt i taket. Det doftade lätt av ozon. Mallory kände
att han började tappa tidsuppfattningen. Han var törstig. Han tog litet
vatten på en liten toalett han stötte på - men ledningarna var felkopplade.
Varmvattenkranen gav kallt vatten, och vice versa.
Det kunde ha gått två timmar eller två dygn. Mallory hade ingen
möjlighet att veta. Hans ben värkte och han hade rivit upp sin kavaj på en
utstickande kant.
Tänk om professor Schmidt hade haft rätt, tänkte han. Våra experiment
hade förändrat rumtiden här på CERN. Vi hade hamnat i en lokal bubbla,
med gångar som bara gick runt runt, och ingen av dem ledde till utsidan.
Det kanske inte fanns någon utsida. CERN hade blivit ett eget universum,
en bubbla som slitits loss från jordens normala rumtid...
Vi har blivit infångade av vårt eget experiment, tänkte Mallory. Det blir
inget nobelpris för vår del! Stockholm ligger i ett annat universum. Och
de vackra schweiziska bergen som man kunde se från kontorsfönstret.
Vid den här tiden på åren kunde man se se mer låglänta lövträden börja
skifta färg, till en stilla gul eld som långsamt kröp uppför sluttningarna...
Bortom nästa krök mötte Mallory till slut professor Schmidt. Han såg
tagen ut och kom stapplande.
På väggen.
--Ahrvid Engholm
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Twistend-novelltävlingen: Den omöjliga triangeln