Jag kunde inte låta bli att göra ett försök, men jag skrev den här på ungefär en timme och har inte ens läst igenom den själv.. så ha överseende... :)
______________________________________________________________________ *Drottningen*Hon sträckte ut sig i sin fulla längd när hon vaknade, natten genom hade hon kurat ihop sig varje gång hon vaknade. Det var ofattbart, trots att hon förberetts till sitt nya kall i månader, så kunde hon inte fatta att hon denna dag skulle krönas.
Hon mindes sin företrädare Drottning Garmoge, som med sin tidlösa ålder aldrig verkat vara en dag äldre tills den dag hon dog. Genom att vara hennes efterträdare så hade Kitara fått vara en av de tolv som identifierat kroppen och intygat drottningens död. Det hade varit en skrämmande upplevelse, den tidigare undersköna och evigt unga Garmoge hade tett sig som ett livlöst skal i den enorma himmelssängen. Kroppen verkade bara bestå av tunna silkespapper som virats samman, ändå hade Kitara kunnat igenkänna dragen i den genomskinliga huden och se att det var den forna drottningen. Kitara mindes den stolta kvinnan, som i sin jättelika krona och drottningskrud alltid varit mäktig och stark, att se henne så liten och tunn och utan all skrud hade skrämt henne. Hon skulle ju trots allt ta vid där Garmoge slutade.
Kitara hade skolats i drottningens alla kunskaper utom de allra hemligaste, men dagens ceremoni kunde hon ända ut i benmärgen. Först skulle hon väckas av de tolv uppvaktande damerna, ännu hade de inte kommit, så Kitara väntade. Ett svagt knarrande i dörrens vred, hon slöt sina ögon och försökte lugna ner sitt hjärta som rusade iväg. Mjuka bara fötter tassade över det släta trägolvets polerade yta. En försiktig hand ruskade henne varligt och hon lät sina ögon slås upp. Leendet från den unga kvinnan fick henne förstå att hon inte lurat någon. Kvinnorna drog undan täcket och lät henne sätta sig upp. Med flinka händer drog de på henne de tempeltofflor som hon endast skulle bära idag. De drog på henne den svarta roben som endast var smyckad med drottningens mantra i sirligt silver. Skyndsamt så förde de henne till badet. Där roben och tofflorna togs av och fördes undan för att brännas, inget av de kläder hon ägt innan hon blev krönt skulle finnas kvar. Faktum var att inget hon någonsin ägt skulle finnas kvar, Kitara skulle enligt seden upphöra att finnas, kvar skulle endast Drottningen vara, med ett nytt tillnamn som hon skulle få under meditationen som tog vid efter badet.
Doften var tung inne i badkammaren. Rökelser spred en doftridå som kom att blandas med de oljor som kvinnorna masserade in henne med. Hon njöt i varje tum, hon var ren från topp till tå och kvinnornas fina händer hade nu jagat bort varje spänning i hennes nervösa kropp. De svepte in henne i en röd rob som var tunn som det vackraste spindelsilke. Ett ögonblick häpnade hon över att hon skulle gå till meditationsrummet endast iklädd detta, men hon visste samtidigt med sig att den dåraktige man som vågade lägga ögonen på henne på denna promenad skulle vara död innan hon fått kronan på sig. Det var samma anledning som gjorde att de tolv kvinnor som nu tog hand om henne för det första var oskulder, knappt kvinnor som hon själv och att dessa svurit att tjäna hennes Nåd drottningen till deras död. Deras liv hängde på att de skötte sina plikter denna dag.
Sex av de tolv eskorterade henne till meditationskammaren, promenaden var lång, genom långa kalla stenkorridorer som endast för detta tillfällets skull täckts med vackert målade vassmattor. Hennes bara fötter stack sig på vassrörens hårda kanter och hon var medveten som i ett töcken att hon lämnade ett blodigt spår på dem. Hon bet ihop sina läppar och härdade ut. Så nådde de kammardörren, de sex jungfrurna bugade djupt och lät henne ensam öppna dörren.
Kammarens centrum doldes av draperier i guld till vilka en kort ensam silkesmatta ledde. Rummet lystes upp av mängder av ljus som var satta på hyllor runt hela rummet, ingenstans kastades någon djupare skugga och ändå tedde sig draperiernas guldskuggor dölja vad som helst.
Kitara drog djupt efter andan, upprepade drottningens mantra för sig själv och skred försiktigt in i draperiets djupa skuggor. Hon omslöts genast av en känsla att kliva in i en mörk säng. Hon såg ett mjukt berg av kuddar som lätt skulle göra hennes meditation till en sovande sådan.
Hon lät sig själv knäböja på en av de stora kuddarna och sätta sig till rätta. Det var då hon blev medveten om att hon inte var ensam i kammaren. Hon snarare hörde än såg rörelsen. Ett svagt prasslande av siden och någonting lösgjorde sig ur högen med kuddar. Drottningens krona rörde sig långsamt mot henne, men det var något som var fel med den, den hade klor som den gick med. Kitara stirrade förhäxad på kronan, och det var i den stunden hon på något vis förstod varför Drottning Garmoge aldrig tagit av sig kronan. "Kronan" tog ett språng och landade på Kitaras huvud. Kitara skrik tystnade i ett gurglande ljud, när kronvarelsens klor klöste in i hennes strupe och en tentakel smög sig in i hålet.
När klockan slog tolv öppnade de tolv jungfruarna dörren och ut skred deras Drottning Kimoge i guld och Krona.
___________________________________________________________________________________ Eva Florén