Tja, det var den sista av vinnarnovellerna. Som sagt, kommentera gärna!
Författarna uppskattar säkert synpunkter, positiva såväl som negativa -
konstruktiv kritik är alltid till hjälp! --AE
-----
Tretton dagar i underjorden
av Elin Frykholm
Det tog en stund innan jag mindes var jag var. Det tog ännu längre tid innan
jag mindes vem jag var. Jag har såklart vaknat ur stasis-sömn förut, man är
alltid stel och yr i början. Men den här gången var det annorlunda. Mitt huvud
var som en orkan, ljuset brände i ögonen och hela kroppen värkte. På något sätt
tog jag mig samman, blundade och andades djupa andetag. När jag öppnade ögonen
igen kändes huvudet bättre och jag kunde börja fokusera på min omgivning. Jag
var i en stasis-pod, det var helt klart. Den hade aktiverats och öppnats.
Rummet såg ut som stasis-rum brukar se ut. Det var inte mycket mer plats än att
stasis-poddarna och en kontrollpanel får plats.
Jag vet inte hur länge jag låg kvar i podden. Det svagt surrande ljudet av
apparater och fläktar var det enda som hördes. Jag kunde inte direkt se att
något var fel, ändå var känslan av att något katastrofalt hänt så stark att jag
var tvungen att blunda en stund till. Till slut kände jag mig redo att resa mig
upp. Kroppen var stel och min balans ostadig. Jag tog ett par steg bort och
vände ryggen mot väggen. Framför mig hade jag de fem stasis-poddarna i en
pentagonform mitt i rummet. Lite längre bort till vänster lyste
kontrollpanelens knappar och displayer. Men om någon väckt mig, varför var
ingen här? Ingen hade tagit mina vitalparametrar. Känslan av att något var fel
blev ännu starkare.
Jag insåg att tystnaden var det som skrämde mig mest. Sakta, med ena handen som
stöd mot väggen började jag gå runt stasis-poddarna. För varje ansikte bakom
rutan kom de tillbaka till mig. Hela stjärngruppen… nedsövda i poddarna.
Varför, när eller var kunde jag inte komma på just då. Det var som om hjärnan
fortfarande var i sömn.
Jag gick fram till varje pod. Jag tryckte på de släckta knapparna, hamrade med
knytnäven mot rutorna, sade tyst deras namn, ett efter ett. Jag gick bort till
kontrollpanelen och fick bekräftat det jag redan förstått: alla poddarna utom
min hade gått sönder. De var döda. Alla i stjärngruppen, utom jag.
Jag stod och stirrade på kontrollpanelen en lång stund utan att veta vad jag
skulle ta mig till. Jag testade att aktivera poddarna igen, men ingenting
hände. Jag gick tillbaka till varje pod, testade varje knapp, slet till och med
upp locket till en av poddarna. Där låg A. Jag rörde försiktigt vid hans
ansikte, kunde fortfarande inte förstå att han var död. Jag undrade hur länge
de kunde ha varit döda. Varken lukt eller utseende tydde på att det kunde ha
varit särskilt länge. Det måste ha varit i aktiveringsfasen, tänkte jag och
gick tillbaka till kontrollpanelen. Men jag har aldrig varit någon tekniker och
jag kunde heller inte uttyda mer från felrapporten än att de på något sätt gått
sönder när de aktiverades.
Av vem? dök frågan upp igen. Vem aktiverade poddarna? Om det var någon av de
utbildade, forskarna eller rent av arbetarna – var är de?
Så här i efterhand känns det konstigt att jag inte förrän nu höjde blicken och
såg mig ordentligt omkring. Tre stora fönster tar upp tre av de fem väggarna i
stasis-rummet. Det var mörkt utanför, bara de svaga nattljusen lyste upp
korridoren utanför, men ljuset inne i stasis-rummet var så starkt att det var
svårt att se något utanför.
Men jag såg dem. Först såg de ut som en enda massa. De stod så stilla att jag
för ett ögonblick hann undra om det verkligen var något levande eller bara en
stor hög med bråte. Men jag gick fram till fönstret och såg på dem. Det var
mörkt på andra sidan glaset, men ljuset från stasis-rummet fick deras ögon att
glimma. Jag räknade till sju par ögon, och visst var det sju individer. De
varierade något i höjd och bredd, och hade delvis lika, men delvis olika
klädesplagg på sig. Det förvånade mig att de var så passiva, framför allt nu
när jag lagt märke till dem. Säkert måste minst en av dem varit inne i
stasis-rummet för att aktivera poddarna. Därefter måste de ha skyndat sig ut
för att betrakta det hela på avstånd.
Jag letade i minnet. Liknade de här varelserna något vi sett på den här
planeten? Genom fönstret kunde jag ana att flera av dem bar på något. Verktyg?
Vapen? Jag gick fram till dörren och öppnade den. Jag blev stående i
dörröppningen och när ingen av varelserna rörde sig bestämde jag mig för att gå
tillbaka in i rummet igen. Utifall att de var rädda, och potentiellt farliga,
var det bättre att de fick närma sig mig i ljuset, och inte jag dem i mörkret.
Över det svaga surret i rummet kunde jag nu höra svaga ljud från varelserna.
Det rörde sig på andra sidan fönstret. De bestämde nog tillsammans vad de
skulle göra. Mitt huvud värkte fortfarande och jag var inte mig själv ännu, men
jag kunde inte minnas något intelligent liv på den här planeten, inga varelser
som skulle ha kunnat kommunicera med varandra som de här nu så tydligt gjorde.
De rörde sig tillsammans som en stor klump och dök upp i dörröppningen.
Stasis-rummet är ingen bra plats för ett förstagångsmöte mellan två olika arter
från olika världar, men just nu var det det enda tillgängliga. Jag försökte stå
så långt bort som möjligt för att inte verka skrämmande, men ändå nära nog så
att de skulle kunna se mig ordentligt. Varelserna kom in och tog märkliga,
ryckiga steg åt sidan för att sprida ut sig mot väggen.
Jag har ännu inte kunnat bestämma mig för vad jag ska kalla dem. De är kortare
än jag, vilket verkar kunna förklara deras osäkerhet kring mig. Jag tror inte
att de är vana att behöva se upp på någon som möter deras blick. Deras yttersta
kroppsskikt har en helt annan kvalitet än mitt eget, men det är en kvalitet jag
känner igen från andra varelser på andra planeter. Den är väldigt mjuk och
mycket sårbar. Detta kan förklara deras klädsel. De verkar vilja skydda varenda
del av kroppen förutom ansiktet.
Jag stod helt stilla och väntade på att de skulle ta det första initiativet. En
av dem gjorde det till slut. Hon (jag har nu förstått att det finns honor och
hanar bland dem) tog ett steg framåt och yttrade något samtidigt som hon
gestikulerade med sina armar. Jag ryckte till vid det märkliga ljudet. Det jag
hört från dem tidigare hade mer låtit som viskningar. Hennes röst var klar som
en bjällra. Det lät inte hotfullt, men jag hade ju ingen aning om vad hon sa.
Så här i ljuset kunde jag betrakta deras ansikten mycket noggrannare. Trots att
jag aldrig sett dessa varelser förut blev det snabbt tydligt hur utryckfulla
deras ansikten är. Honan som stod framför mig hade ett öppet och nästan
välkomnande utryck, medan flera av de andra utstrålade spändhet, nervositet och
rädsla.
Jag sänkte mitt huvud försiktigt mot henne och det verkade tas emot positivt.
Hon drog bort klädesplagget på sin ena hand och sträckte den fram emot mig, som
om hon ville ta på mig. Flera av de andra gav ifrån sig märkliga rop och
verkade tycka att detta inte var en acceptabel gest från hennes sida. Jag tror
att hon yttrade något lugnande till dem innan hon åter vände sig mot mig.
Dessa varelser verkar ha ett visst ansiktsuttryck som ska utstråla lugn och
vänlighet. Det ser väldigt märkligt ut i mina ögon och jag var osäker på hur
jag skulle tolka det nu. Hennes ögon sa mig dock att hon ville väl. Jag visste
inte vad jag skulle göra med hennes utsträckta hand. Den var tom, så hon ville
uppenbarligen inte ge mig någonting. Inte heller sträcktes handen fram för att
ta tag i mig. Att hon tagit bort det skyddande klädesplagget måste ju ändå
betyda något, tänkte jag. Hon visar sig sårbar och vill säkert att jag också
ska göra det.
Jag sträckte fram min egen hand i höjd med hennes. Hennes hand var mindre än
min, fingrarna kortare, men slanka. Hon såg mycket förväntansfull ut. Mycket
långsamt och med ständiga ögonkast mot mitt ansikte förde hon sin hand mot min
tills våra fingrar rörde vid varandra. Hon började andas häftigt, säkert tagen
av situationen. Något verkade också släppa hos de övriga. En spänning i rummet
klingade av och flera av dem andades ljudligt ut. De vågade sig också på att gå
närmare. Alla stirrade på våra händer.
Tanken på infektioner och sjukdomar slog mig, men just då var jag lika tagen av
stunden som de verkade vara. Dessutom hade vi redan andats samma luft ett tag
utan att det påverkat mig. Min hud reagerade inte heller vid beröringen, så jag
tror att jag är säker.
Därefter rusade många tankar in i mitt huvud. Med tanke på kläder, verktyg och
det faktum att de lyckats ta sig hit och aktivera poddarna måste dessa varelser
tillhöra en intelligent civilisation. Hur intelligent återstår att se. Men
deras osäkerhet kring mig tyder på att de inte stött på varelser från andra
planeter förut. De har uppenbarligen inget protokoll att följa.
Deras fascination av mig har gjort mig lugnare. De verkar vilja studera mig i
första hand. Nu sitter de alla runt mig och ser uppmärksamt på medan jag
skriver ner detta. Jag vet ännu inte om något i stationen fungerar fortfarande
– förutom min stasis-podd då – så jag vet inte om jag har någon möjlighet att
dokumentera något digitalt. Jag hittade ett skrivdon och något att skriva på
bland varelsernas saker. De stirrar så storögt på mig att jag får lust att
skratta. Men jag är så otroligt trött. Jag måste få vila innan jag gör något
mer.
Dag 2. Jag var så trött att jag gick och lade mig i stasis-podden igen. Jag
ville inte, orkade inte, gå och se efter om sovsalarna är intakta. Men det var
med en känsla av obehag som jag lade mig i podden. Sist jag lade mig där så…
Ja, vadå? Minnet är fortfarande suddigt.
När jag vaknade stod en av varelserna vid dörren. De har uppenbarligen turats
om att hålla vakt. Inget konstigt med det. Men han såg rätt nervös ut när jag
vaknade. Jag fortsätter att röra mig väldigt långsamt för att inte skärra dem.
Jag tror att det har gått en dag sedan jag vaknade sist. Därför har jag döpt
detta inlägg till ”Dag 2”. Jag måste försöka hålla reda på någonting, nu när
allt bara känns som ett ingenting.
Det slog mig att jag inte har någon som helst aning om hur lång tid som gått.
Vi såg inte tillstymmelse till intelligent liv sist, det är jag säker på.
Tanken är svindlande.
Jag hade tänkt observera varelserna idag, men på deras agenda tycktes endast
stå en sak: studera mig. Eftersom de bara stod där och stirrade på mig bestämde
jag mig för att utforska resten av stationen. Igår var jag bara i
stasis-rummet, i korridoren och allrummet där varelserna har slagit läger. De
är sju stycken, tre verkar vara av hon-kön och fyra är av han-kön. Det tycks
mig en liten grupp och jag undrar om det finns flera grupper i närheten. De ger
definitivt intryck av att vara ute på en expedition. Medan de följer efter mig
nedtecknar de saker på sina skrivark och använder någon sorts apparat som jag
ännu inte vet funktionen av. De viskar mycket till varandra, vilket är lite
märkligt. Jag förstår ju ändå inte vad de säger. Kanske är de rädda att reta
upp mig.
När jag började röra mig genom stationen kände jag ett pirr i kroppen.
Stationen är så spöklik, mörk och tyst. Men pirret var nog också en känsla av
hopp. Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå att jag är den enda kvar av
stjärngruppen, men kanske har någon annan överlevt? Någon av arbetarna, någon
av forskarna? Kanske en i alla fall, en enda. Men forskarnas stasis-rum var
dött. Inte bara fick jag inte kontrollpanelerna att fungera, det är dessutom
uppenbart att poddarna slutade att fungera för länge sedan. Det finns inte
längre något kvar i dem att väcka. Jag kollade arbetarrummet också. Samma sak.
Jag vet ju att systemet är gjort så att stjärnrummet prioriteras, men varför
fungerade bara min podd?
Ju mer jag studerar varelsernas ansikten desto mer inser jag hur uttrycksfulla
de är. De förstår att jag går omkring och upptäcker alla döda. Deras blanka
ögon ser medlidsamt på mig. Den ena, den av honkön som rörde vid min hand igår,
tog ett steg fram och sa någonting där i arbetarnas stasis-rum. Jag tror att
hon beklagade. Det är så märkligt. Det som en gång var mitt hem och min
arbetsplats är nu en ruin som någon annan utforskar. Och jag, är jag också en
relik, ett fossil som de grävt fram ur underjorden?
Jag tänkte tanken förut: Om det nu gått så lång tid att en helt ny art av
intelligenta varelser utvecklats, är det inte märkligt att det dröjt så länge
innan de hittade vår station? Nog måste de väl ha spritt sig över hela sin
planet och utforskat varenda vrå? Men nu vet jag svaret. Allt ovan jord är
täckt av is. Jag ville ta en titt på arbetarbostäderna, våra mätstationer,
odlingarna, ja, allt däruppe bara för att få se hur det ser ut, och dessutom få
lite frisk luft, men det gick inte. Jag gick till den stora porten, men den
gick inte att rubba. Först då insåg jag hur frustrerad jag var. Att porten inte
gick att öppna var droppen. Jag ville skrika åt de patetiska varelserna som
bara stod där i ett hörn och stirrade på mig. Ett par djupa andetag var allt
som behövdes för att lugna ner mig. Två av varelserna bär på något som jag
misstänker är någon form av skjutvapen. De ser rätt primitiva ut, men innan jag
vet vad de använder för typ av ammunition och hur den påverkar mig måste jag
hålla mig lugn och inte skrämma dem.
Så slog det mig att varelserna ju måste ha tagit sig in på något sätt. Den
troligaste förklaringen, insåg jag, måste vara att de kom genom en av
tunnelgångarna, säkert den som är högst belägen. Jag begav mig genast bort emot
den med varelserna tätt bakom mig. Genom korridoren såg jag mycket riktigt spår
från varelserna. Dammet är uppröjt och de har satt upp lampor. Det förvånar mig
att jag inte lade märke till detta tidigare. Jag är inte mig själv ännu,
fortfarande rör jag mig som i ett töcken. Lamporna kastade ljus på någon sorts
mossliknande växt som växte på väggarna och som jag inte kände igen. Ju närmare
utgången jag kom desto nervösare verkade varelserna bli. De talade hetsigt med
varandra, men behöll samma avstånd till mig och vidtog inga åtgärder.
Återigen stod jag inför en port som inte gick att rubba. Frustrationen fick mig
att försöka ändå och till slut fick jag upp den en aning. Men inget ljus
sipprade in genom springan, utan något annat. Snö. Vi är igensnöade. Det var
ingen idé att försöka mer. Jag drog igen porten igen.
Dagen tycks lida mot sitt slut. Något positivt är att jag hittat ett litet
lager av konserverad mat som mirakulöst verkar ha överlevt. Jag känner mig lite
stärkt efter att ha ätit den. Varelserna lagar sin mat över öppen eld. De
erbjuder mig att smaka, men jag avböjer. De verkar vara mer avslappnade nu. De
talar lugnare med varandra, fokuserar ibland på annat än på mig. Jag blir mer
och mer övertygad om att de är här i forskningssyfte. De måste ha hittat
stationen, gått in och sedan blivit insnöade.
Jag satt och stirrade in i elden ett tag, en paus ifrån skrivandet. Då närmade
sig honan igen, hon som verkar vara modigast, eller i alla fall mest fascinerad
av mig. Hon pekade på sig själv och upprepade ett ord. Det måste vara hennes
namn eller titel. Jag gjorde mitt bästa för att upprepa ljuden hon gav ifrån
sig. Detta skapade stor uppståndelse. Plötsligt flyttade de sig alla närmare.
En efter en presenterade de sig. Jag tror att jag lyckades säga deras namn
ganska bra. De såg glada ut. Så började den modiga peka på mig. De kommer
aldrig att kunna uttala mitt namn, tänkte jag, och inte känner jag för att lära
dem det heller. Min titel är också för lång och komplicerad, så jag pekade på
mig själv och sa bara: C.
De lyckades upprepa det ganska bra.
Dag 3. Jag måste ha fler svar. Det var min första tanke när jag vaknade.
Varelserna sov fortfarande, förutom en som höll vakt, men jag var pigg. Jag
reste mig upp och gick direkt till kontrollrummet. Vakten följde efter. Varför
jag inte gått till kontrollrummet tidigare vet jag inte. Jag har inte varit mig
själv sedan jag vaknade ur stasis-sömnen, men jag börjar återfå mina krafter.
Minnet gäckar mig dock fortfarande. Vad hände egentligen? Varför sövde vi oss?
Varför fanns det ingen kvar i stationen som kunde underhålla allt?
Och kanske den mest brännande frågan: Hur lång tid har gått?
Kontrollrummet såg lika dött ut som resten av stationen, men jag satte mig vid
panelen och började undersöka. Om det funnits energi till att hålla min podd
vid liv kanske det finns energi kvar någon annanstans också.
Kontrollrummet är ju det högst prioriterade rummet och mycket riktigt blinkade
det till här och var på kontrollpanelen. Men den var inte igång på det sätt som
jag hade förväntat mig. De vanliga kontrollerna fungerade inte.
Till slut kom jag på det: nödläget. Om det blinkar måste det finnas energi,
säkert är det någon solpanel som sitter tillräckligt högt ovan snön för att
fortfarande fungera, och om den energin kan aktiveras till nödläget… Det
fungerade. Men lättnaden jag kände över att kunna ta del av den mest
grundläggande informationen om stationen – statusen – byttes snart ut till
uppgivenhet. Egentligen bekräftade bara informationen det jag redan visste.
Allt är nere. Allt är dött. Alla är döda. Energin har gått till kontrollrummet,
stjärngruppens stasis-poddar och så… Något som jag inte undersökt ännu. Jag har
inte vågat gå dit. Men om informationen på kontrollpanelen stämmer så… Ja.
Allt måste ha varit dött länge. Mycket länge. Att stasis-poddarna hållit oss
vid liv måste vara ett mirakel. Det är otroligt.
Jag tryckte på den stora knappen mitt på kontrollpanelen. Nödrop skickat. Men
när jag lade handen på den stora knappen, den som kräver hela handflatan och
ordentligt med kraft för att över huvud taget kunna tryckas ned, väcktes något
i mig. Ett minne. Har jag stått här i kontrollrummet och tryckt på denna knapp
förut? Skickade vi ut ett nödrop? Jag vände mig om och såg på varelsen som
hållit sig stilla vid sidan om kontrollpanelen medan jag arbetat.
Om vi skickade ett nödrop, varför kom ingen?
Jag stirrade på panelen, på den pulserande pricken som visade att nödropet höll
på att sändas ut i rymden. Hem. Hemma. Vad gör de hemma nu? Varför har de glömt
bort oss här? Skuggorna i mitt minne gäckar mig. Svaren finns där någonstans i
mörkret.
Dag 4. Sömnen verkar ha en god inverkan på mig. Idag vaknade jag också med en
tanke så självklar att jag inte kan förstå att jag inte kommit på det tidigare.
Jag gick tillbaka till stasis-rummet för stjärngruppen. Min podd surrade
fortfarande svagt, den var ännu igång. Och mycket riktigt hittade jag vad jag
sökte: mina sparade anteckningar. Kontrollpanelen för stasis-poddarna i det
rummet fungerar ju fortfarande så jag kopplade in minnet däri och började läsa.
Var är alla när man behöver dem? Så brukade jag tänka. Jag var otålig. Även nu
kommer jag på mig själv med att tänka att jag behöver en viss arbetare eller
forskare eller utbildad. Jag säger nästan ordern rakt ut. Som när jag var i
kontrollrummet: Tekniker, hit! När jag såg den där märkliga mossväxten i
korridoren: Skicka hit en botaniker! Och porten som är igensnöad: Arbetare,
tack! När jag nu läste igenom mina anteckningar tänkte jag att jag behövde en
dokumenterare. Mina anteckningar är inte tillräckligt utförliga, inte
tillräckligt detaljerade. Men dokumenterarna ligga döda i sina poddar, det som
de en gång nedtecknade ligger förlorat på något minne som troligtvis inte går
att restaurera (inte utan en tekniker i alla fall!) och det som jag tänkte att
de skulle dokumentera tillhör en förfluten tid.
Hur som helst. Helt värdelösa är mina anteckningar inte, långt ifrån. Medan jag
läste dem kom minnet tillbaka mer och mer.
Planeten var benämnd som GX458. Den låg i skugga, men det beslutades att vi
skulle åka ändå. Vi åkte längre bort än någon före oss. Vi hade inte sett några
tecken på en intelligent civilisation och detta bekräftades när vi kom fram.
Men här fanns ett rikt djur- och växtliv som vi genast började studera.
Huvuddelen av stationen anlades under jord, som brukligt är. Ovan jord byggdes
verkstäder, arbetshus och jordbruksbyggnader. Expeditioner skickades ut som
installerade mätare, men vi fick problem med att de stora djuren på planeten
förstörde mätstationerna. Bättre byggmaterial behövdes, men det hade vi inget.
Ju längre fram i anteckningarna desto mer oro uttrycker jag för att vi inte får
kontakt med hemplaneten. Våra meddelanden gick inte fram. Gick de fram fick vi
i alla fall inga svar. I den sista anteckningen har jag skrivit att
astronomerna begärt ett möte akut med stjärngruppen. Sedan har jag inte skrivit
mer. Jag är ingen skribent, det var inte min uppgift att dokumentera
händelserna på stationen. Jag antecknade för sällan. Men jag minns mötet ändå.
Det tog ett tag för astronomerna att få oss att inse att inte bara stationen
var i fara utan själva våra liv. Vi hade inte resurser nog. Jag minns hur
ursinnig D var, han kunde inte tygla sina känslor. Men hans lugn hade ändå inte
kunnat rädda oss.
Varelserna håller hårt på sina rutiner. Varje kväll äter de tillsammans runt en
brasa. De talar lite högre nu än tidigare, de har nog vant sig vid mig nu.
Ibland ger de ifrån sig ett kluckande ljud som jag tror signalerar glädje. De
påminner mig om arbetarna.
Jag tänker på nödsignalen som jag skickade där borta i kontrollrummet. Vi
skickade en nödsignal innan katastrofen också. Om ingen kom då, varför skulle
någon komma nu? Är jag den enda kvar av min sort här på denna planet, eller är
jag den enda kvar i hela universum? Om jag lyckas lära mig varelsernas språk
skulle jag kunna tala med dem och försöka ta reda på hur länge jag har varit
här. Det är något annat jag funderar över också. Influensen. Fungerar den ännu?
Vad fick varelserna att aktivera min podd? Hur visste de vad de skulle göra?
Dag 5. Vid varelsernas första mål mat för dagen överraskade jag dem med att
tala. Jag gestikulerade också ganska mycket för att försöka få dem att förstå
att jag vill kommunicera. Den modiga blev gladast och började genast peka på
saker och säga vad de heter på deras språk. Deras sätt att tala är mycket ovant
för min mun och strupe, men jag gör mitt bästa. Jag ska fortsätta att skicka ut
en nödsignal om dagen, jag måste försöka i alla fall, men i övrigt ska jag
fokusera på att lära mig varelsernas språk den kommande tiden.
Jag gjorde någonting mer idag också. När jag var vid kontrollpanelen noterade
jag ju någonting mer, ett till rum som fortfarande är igång. Ett av de
prioriterade rummen. När varelserna var upptagna med att laga mat och sköta sin
hygien lyckades jag smita iväg från dem utan att de märkte. Jag gick till
rummet.
Varför kan jag inte skriva ut vilken rum det är? Mina händer darrar när jag
skriver detta. Det är tur att A inte är här och ser mig. Medlemmar ur
stjärngruppen ska inte vara så känslosamma. Nåväl. Det är ändå ingen här som
ser mig.
Rummet fungerar. Till viss del i alla fall. Jag var tvungen att skynda mig, men
så vitt jag kunde förstå av panelerna lever tre stycken. Någonting vände inom
mig. Det finns en framtid.
På väg tillbaka till allrummet möttes jag av tre av varelserna som
uppenbarligen letade efter mig. Jag försökte ge sken av att bara ha promenerat
runt. De kommer inte att hitta rummet. Dörren är släckt och anonym och kan bara
öppnas med mitt handavtryck. De är säkra där inne.
Dag 6. Jag har lärt mig varelsernas namn nu, men eftersom deras namn inte har
någon betydelse för mig kallar jag dem här för enkelhetens skull för: Modig,
Tystnad, Skriva, Hacka, Äta, Vakt och Misstänksam. Modig, Tystnad och Skriva är
de som är mest engagerade i mig och min inlärning. Hacka verkar undersöka sten,
mineral och apparater mycket. Trots att de har strikta restriktioner vad gäller
maten tycks Äta alltid tugga på något. Både Vakt och Misstänksam tycks ha till
huvuduppgift att skydda hela expeditionen. De är alltid beväpnade. Misstänksam
måste jag hålla ögonen på. Han släpper mig aldrig med blicken så fort vi är i
närheten av varandra. Han talar hätskt med de andra ibland, säkert om mig. Han
verkar skälla på mina tre språklärare och jag gissar att han inte tycker om att
de lär mig deras språk. Vid ett tillfälle idag verkade han bli riktigt upprörd
och gick våldsamt emot mig. De andra blev mycket upprörda och oroliga och
lyckades lugna ner honom. Jag vet inte vad som fick honom så plötsligt arg.
Är jag svag? Har influensen lämnat mig?
Något som jag noterat nu när jag studerar varelsernas språk det är att de tycks
tala olika språk. De har ett språk som de alltid använder gemensamt och det är
detta språk de försöker lära mig. Men Äta och Hacka har ett eget språk som de
talar med varandra, Modig och Vakt har ytterligare ett språk. Det måste betyda
att de kommer från olika delar av planeten. Ändå har de givit sig av på en
gemensam expedition. Är det ett samarbete mellan nationer? Alla frågor jag har
gör mig frustrerad. Men mina språkstudier går framåt. Synd bara att varelserna
blir trötta så fort. Ännu en dag har gått och de måste sova igen.
Dag 7. Jag är verkligen imponerad över varelsernas samarbetsförmåga. Trots att
de inte alltid är överens kommer de alltid fram till kompromisser. Ingen verkar
vara någon riktig ledare, utan de tycks bestämma saker tillsammans. De pratar
mycket med varandra så fort något ska göras. Märkligt.
Det märks att Modig och Tystnad blir trötta på min undervisning ibland. De är
mycket engagerade, men behöver pauser för att orka med. Jag blir mer och mer
otålig, men måste hålla mig lugn. Varje dag är ett steg framåt.
Dag 8. Innan varelserna vaknade idag gick jag igenom mina anteckningar igen.
Förra gången skummade jag igenom för att hitta viktig information, nu läste jag
mer ordentligt. I anteckningarna beskriver jag min besvikelse över planeten. Vi
hade inte trott på något intelligent liv, ändå var det det jag hoppades på. A
var ju expeditionsledare, och jag trodde inte att de skulle skicka honom på
något så osäkert. En stjärngrupp på fem behövs inte för ett sådant här uppdrag.
Låt forskarna göra det de ska med hjälp av lite arbetare och några soldater som
kan skydda. Jag ville vidare, vidare till någon annan planet, vidare till ett
viktigare uppdrag. Vad skulle vi göra här? Men inget svar kom när vi skickade
frågor hem.
Arbetet fortsatte ändå här. Och jag blev på något märkligt sätt fäst vid den
här planeten. Jag hade aldrig känt något liknande tidigare. Kanske var det just
för att vi i stjärngruppen inte hade så mycket att göra. Jag satt ofta ute och
observerade dagarnas olika färger och betraktade solens upp- och nedgång. Nu
ler jag vid tanken på att det var jag som kom på vardagsnamnet på planeten.
Annars brukar det ju vara någon av forskarna som kommer på något utifrån någon
aspekt av planetens djur- eller växtliv, eller någon annat utmärkande. Men när
jag satt där och såg ut mot horisonten så kände jag det. Sarall. Sarall fick
planeten heta.
Jag ska börja kalla varelserna för saraler istället. Om de nu är härskarna över
Sarall förtjänar de det namnet.
Modig och Tystnad var mycket uppspelta vid kvällsmålet. De bad de övriga att
ställa enkla frågor till mig. Jag lyckades besvara de flesta. Jag börjar få
grepp om språket – jag ska nog kalla det för saraliska – och har även börjat
studera skriften. De är mycket imponerade över hur fort jag lär mig. Kanske
förstår de att jag är en Sol, om de nu har något motsvarande hos sig. Jag vore
inte jag om jag inte kunde lära mig snabbt. Det är i hela mitt väsen. Född
Sten, men uppgraderad till Sol.
Den enda som aldrig verkar glad vad gäller någonting som har med mig att göra
är Misstänksam. Efter min lilla språkliga uppvisning blev han arg. Han började
ställa en massa frågor till mig med höjd röst, men det gick för fort för att
jag skulle ha en chans att förstå. Jag antar att det var frågor om vem jag är,
var jag kommer ifrån, vad den här stationen var till för och så vidare. Det är
bara naturligt att de vill veta det, men det märks att Misstänksam är rädd. Äta
och Hacka blev osäkra efter bråket. De är osäkra. Jag höll mig bara stilla och
tyst. När saralerna hade lugnat ner sig sa jag den mening som jag övat allra
mest på.
Jag är en vän.
Misstänksam protesterade, jag tror att han sa att det var uppenbart att det
bara var en mening som jag övat in, men Modig försvarade mig.
Du borde vara rädd, ville jag säga till Misstänksam då. Du borde vara rädd.
Dag 9. Saralerna har strikta rutiner. Det är så man klarar sig under en
expedition, framför allt om man blivit instängd på obestämd tid. De äter sina
mål, fem om dagen, och håller ordning på sin utrustning i denna sorgliga ruin
till station. Ett av förråden har de gjort till toalett, men stanken därinne är
nästintill outhärdlig nu. De pratar om att välja ut en ny plats att uträtta
sina behov på, men de verkar osäkra. Jag tror att de är oroliga för att göra
mig upprörd, om de skulle välja någon plats som har betydelse för mig. Mig gör
det ingenting var de uträttar sina behov, bara de låter kontrollrummet vara,
och det andra rummet. Det förvånar mig dock hur ofta de måste göra ifrån sig.
Deras kroppar tycks inte kunna utnyttja maten bra, eller så är det maten som är
primitiv.
Vakt och Misstänksam är de två som tycks ha svårast för vistelsen här. De
undersöker ofta portarna, framför allt den de kom in genom, för att se om de
går att öppna. De är rastlösa och vill härifrån. Det verkar inte som att de har
några tydliga uppgifter i expeditionen. Är de någon sorts arbetare eller kanske
förare eller navigatörer? De andra sysselsätter sig med att kartlägga
stationen, de gör anteckningar och avbildningar av rum, maskiner och apparater.
De frågar mig mycket nu också, men jag vill inte ge dem alltför många svar. Jag
låtsas att jag inte förstår riktigt så mycket som jag gör. Skriva frågade mig
idag om min skrift, men jag försökte förklara att den är för komplicerad och
att den inte går att jämföra med deras. Hon verkade nöja sig, tänker nog att
jag kommer kunna förklara det senare när jag kan språket bättre.
Dag 10. Idag frågade jag saralerna varför de är här. Jag försökte ge sken av
att inte riktigt förstå allt de berättade, men det mesta förstod jag. Detta är
en av Saralls poler, som är täckt av is året om. Resten av planeten är
utforskad, men ännu vet man bara lite om vad som gömmer sig under isen vid
denna pol. Dessa sju saraler är en del av en större expedition. Den
expeditionen håller till nära havet, inte långt härifrån. Tydligen fångade en
sorts mätapparat upp en signal från vår station. De var oense om hur signalen
skulle tolkas och hur de skulle agera. Denna lilla grupp gav sig av mot de
andras vilja för att undersöka saken. De hittade porten som de lyckades öppna.
De gick inte långt in i stationen innan de ville vända för att rapportera till
de andra, men då hade porten stängts och de misstänker att snö och is fallit
från en isklippa som höjer sig ovanför porten. Så de fortsatte in. De har inte
lyckats kontakta huvudgruppen eftersom deras kommunikationsapparater inte har
någon täckning här under jorden.
Jag frågade hur de hittade mig och hur de lyckades aktivera podden. Föga
förvånande svarade Modig att det var hon som aktiverat podden. Hon vet inte
hur, säger hon. Hon bara tryckte på några knappar.
Modig har svårt att ta blicken ifrån mig. När jag ser in i hennes ögon ser jag
den, influensen.
Jag berättade för saralerna kortfattat om hur Saram såg ut när vi kom hit. De
såg på varandra med stora ögon. Så viskade Tystnad till mig att tiden jag talar
om var för mycket länge sedan. Mycket länge sedan.
Jag frågade vad de kallar sin planet, jag hade inte riktigt uppfattat det
tidigare. Jag fick be dem upprepa, för jag förstod inte först vad de menade. De
tycks bara kalla planeten för ”jord”. Kanske är jorden det käraste de har.
Dag 11. Jag har fått låna ett par böcker av Tystnad. De är knappast lättlästa,
men det går ganska bra att läsa dem ändå. Saralerna är mycket imponerade av att
jag har lärt mig språket så snabbt. De säger att det tar dem många år att lära
sig ett språk bra, om de inte fått med sig det från början när de var små. Jag
frågade om det inte finns Solar hos dem; bättre, intelligentare saraler, som
lär sig snabbare, men de verkade inte förstå vad jag menade. De talar om
utbildning och att vem som helst kan utbilda sig, men att inte alla gör det. De
verkar inte göra skillnad på varandra på det sättet. Däremot består Sarall
tydligen av många olika nationer, som jag misstänkte. Några få språk är
dominerande, och det språk som de har lärt mig kan man tydligen använda över
nästan hela planeten och bli förstådd.
Jag skulle vilja klassificera in saralerna på civilisationsskalan, men jag har
inte koll på alla kriterier. En antropolog behöver jag, men ingen finns ju
kvar. Inget svar ännu från hem heller, trots mina nödsignaler.
Jag har börjat visa saralerna lite av tekniken som finns här. Jag visade dem
hela stationen idag och berättade om varje rum. Jag berättade inte särskilt
detaljerat, men de verkade nöjda ändå. Jag undvek det där rummet och några
andra som också är släckta. De frågade inte om de rummen.
Misstänksam ville dock hela tiden veta mer. Han verkar hela tiden tro att jag
döljer något, att jag inte berättar allt, och det stämmer ju. Jag är övertygad
om att influensen fungerar – idag lagade Äta mat speciellt för mig, och Tystnad
gav mig en present – men Misstänksam verkar nästan immun. När Skriva frågade
mig idag om de fick studera mitt sätt att röra mig svarade jag därför ja. Jag
tänkte att Misstänksam skulle bli mindre misstänksam, men det fungerade inte.
Istället fick jag stå ut med att bli utstirrad medan jag gick, sprang och kröp
fram och tillbaka i stationens allrum. De antecknade, ritade av och har
apparater för att fånga både stilla och rörliga bilder. Det kändes minst sagt
förnedrande, men jag noterade ändå att de inte var hundra procent fokuserade på
sin uppgift, som om de glömt bort varför de gjorde det. Misstänksam var den som
studerade mig noggrannast och han dokumenterade ingenting.
På kvällen satt jag en stund inne i kontrollrummet igen. Intet svar. Modig satt
med mig. När jag beskrev Sarall för saralerna, hur planeten såg ut när vi kom
hit, tyckte de att det lät som en tid som var för sextio miljoner Sarall-år
sedan. Modig sa något mer då, hon sa att den tidsåldern fick ett abrupt slut då
en meteorit slog ner på planeten. Då stämmer det, tänkte jag, men min röst var
för svag för att yttra orden. Det är så lång tid. Alldeles för lång tid.
Av alla olika typer av arbetare som jag har saknat hittills trodde jag aldrig
att jag skulle sakna en Skildrare. Jag sitter här och stirrar på
kontrollpanelen. Sextio miljoner år. Men vi skulle ju vara för evigt. Zalit –
den eviga. Kan det verkligen vara möjligt att jag är den enda som är kvar? C,
nummer tre i stjärngruppen för en expedition till GX548, hennes andra
utomplanetära expedition, är den enda överlevande av zaliterna. Om det bara
funnits en Skildrare här skulle den ha kunnat skriva ner mina känslor. Jag
känner en massa, det rör sig inom mig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka
dem. Vem ska skriva min berättelse? Vem ska sätta punkt för zaliterna? Denna
taffliga skrift utan annat syfte än att försöka förstå vad som händer är det
enda jag lyckas prestera. Men kanske spelar det ingen roll om det ändå inte
finns någon som kan läsa den.
Nu börjar jag i alla fall nästan låta sentimental som en Skildrare. Utan
Utbildade får jag försöka göra så gott jag kan. Arbetare har jag i alla fall.
Om jag ska tro dessa sju saraler så finns det miljontals fler.
Jag måste också sluta tänka på dåtiden. Jag är här, här och nu.
Dag 12. Jag gick upp tidigt på morgonen och satte mig vid kontrollpanelen i
kontrollrummet. Vakt var med mig. Han stod bara tyst och betraktande.
Jag skulle precis skicka iväg nödsignalen då jag hörde någon ropa stopp. Det
var Misstänksam som kom stormande in i rummet med alla de andra efter sig. Han
vill inte att jag ska skicka fler signaler. Tänk om det dyker upp en hel armé
av såna som jag och tar över hela planeten. Alla de andra tog mig i försvar.
Hur skulle han känna själv om han var ensam i världen, frågade de. Skulle han
inte vilja få kontakt med jorden? Så hände det som jag väntat på i flera dagar
nu. Misstänksam höjde sitt skjutvapen mot mig och sa att detta måste få ett
slut. Ni är hjärntvättade, sa han till de andra. Det går inte att tala med er.
Han hann inte säga mer förrän de övermannade honom. Ett skott avlossades. Det
var Vakt. Han sköt Misstänksam rakt i huvudet. Tumultet var över innan det ens
hade hunnit börja. De blev stående en kort stund då de bara betraktade den
döda. Därefter vände sig Äta mot mig och frågade om de kunde lägga honom i ett
av förråden. Jag svarade ja.
På kvällen bad jag saralerna berätta mer om deras planets historia, främst
sedan deras egen art gjorde entré. Historien liknar den på andra planeter.
Olika nationer, krig, fred, konflikter, samarbeten, ondska, vänskap. Trots att
det bara finns en enda intelligent art på planeten har de inte gått samman
ännu. De har gjort vissa rymdfärder, men inte långt alls och de har aldrig
kommit i kontakt med någon utomplanetär varelse. Jag är den första.
Medan de berättade betraktade jag dem en och en. Influensen är stark. Jag
behöver inte oroa mig. Dessa saraler lyder under mig nu och kommer att göra
allt för att hjälpa mig. Modig är den mest hängivna, men de andra är inte långt
efter. Det måste ha varit Modigs mottaglighet för influensen som gjorde att hon
kunde aktivera podden. Att den kan fungera så starkt trots alla Sarall-år.
Jag har givit upp hoppet om att få svar från Zalit.
De talar om att vädret börjar bli mildare. Imorgon ska de börja försöka forcera
porten där uppe.
Dag 13. Saralerna packar ihop sina saker. Den övre porten är öppen. Jag trodde
först inte att de skulle bli klara idag, men alla hjälptes åt, till och med
Skriva som knappt verkar ha en enda muskel i kroppen. De hackade, skyfflade och
skrapade bort is och snö och lyckade skapa en gång upp till ytan.
Medan de arbetade gick jag in i barnkammaren. En Troende, Troende hit! ville
jag ropa. Med en Troende vid min sida hade det blivit mer speciellt, även om
det såklart fungerar även utan. En Troende hade stått bredvid mig och talat om
hur allt har en mening. Det var meningen att just jag och bara jag skulle
överleva. Det var meningen att kontrollrummet skulle fungera så pass att jag
kunde skicka ut en nödsignal och inte få något svar så att jag skulle förstå
att jag är den enda kvar. Det var meningen att tillräckligt många anteckningar
fanns bevarade för att mitt minne skulle vakna. Och det var meningen, hörde jag
den icke-existerande Troende säga till mig där i barnkammaren, att tre små ägg
skulle överleva, att de skulle gå att befrukta och placeras i mig. Det var
meningen att jag, som föddes i en lägre grad och därmed har mina reproduktiva
organ kvar, skulle bära dessa tre ägg. Jag och de ska bli starten på något nytt.
Vi har kommit upp till ytan nu. Saralerna gläds, och jag också. Det är ett
kallt blått ljus som får snön att sticka i ögonen. Det mesta av vår koloni är
fortfarande begravd under snön, kanske finns det inte ens några spår kvar av
byggnaderna och odlingarna. Men jag ser de solpaneler som fortfarande fungerar
sticka upp ur snön högre upp.
Vakt, Hacka och Äta ser till det fordon som de reste hit med. Skriva kontaktar
huvudgruppen. Vi har någon med oss, berättar hon. Någon som ni ska få träffa.
Saralen som svarar i den sprakiga kommunikationsapparaten låter förvånad, men
inte rädd eller skeptisk. Jag tar ett djupt andetag och andas in den friska
Saral-luften som jag nu minns så väl. Influensen blir bara starkare ju fler som
drabbas av den. Kanske har den rentav redan nått huvudgruppen.
Innan vi ska ge oss av hittar jag Tyst och Modig stående vid huvudporten. Snön
har smält bort så mycket att nästan hela porten är synlig. Framför porten
ligger många kroppar. Det är arbetare som försökt ta sig in när katastrofen
skedde. Att influensen inte fungerade på våra egna var ett problem som ofta
diskuterades. Jag förundras över att de bevarats så länge. Det är bara skalen
kvar av dem, det hårda höljet som blir över när allt annat ruttnat bort.
Tystnad och Modig frågar om dessa arbetare inte var viktiga nog att skyddas
inne i stationen. Jag förklarar att de hade ett arbete att utföra här ute och
att de övergav det arbetet för att försöka gömma sig. Då nickar Tystnad och
Modig och vi går därifrån.
Hacka, som är den som kör, förklarar att vägen till huvudgruppen går genom svår
terräng, men att vi borde vara framme i god tid innan det blir mörkt. Jag
frågar hur många huvudgruppen består av och får svaret tjugo. Sex plus tjugo.
Det är en bra start. Och många fler lär det hinna bli innan de tre är färdiga
att kläckas.
Nu sitter vi i det skrangliga fordonet på väg mot huvudgruppen och jag tänker
att jag trots allt är mycket tacksam för de här sex saralerna. De väckte mig
från de döda. Och de gav mig tid, tillräckligt mycket tid för att minnas vem
jag är.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927276&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).