Detta är en höjdare! Sitter länge i minnet.
Tora.
2020-11-11 18:02 skrev Ahrvid Engholm:
Tja, det var den sista av vinnarnovellerna. Som sagt, kommentera
gärna! Författarna uppskattar säkert synpunkter, positiva såväl som
negativa - konstruktiv kritik är alltid till hjälp! --AE
-----
Tretton dagar i underjorden
av Elin Frykholm
Det tog en stund innan jag mindes var jag var. Det tog ännu längre tid
innan jag mindes vem jag var. Jag har såklart vaknat ur stasis-sömn
förut, man är alltid stel och yr i början. Men den här gången var det
annorlunda. Mitt huvud var som en orkan, ljuset brände i ögonen och
hela kroppen värkte. På något sätt tog jag mig samman, blundade och
andades djupa andetag. När jag öppnade ögonen igen kändes huvudet
bättre och jag kunde börja fokusera på min omgivning. Jag var i en
stasis-pod, det var helt klart. Den hade aktiverats och öppnats.
Rummet såg ut som stasis-rum brukar se ut. Det var inte mycket mer
plats än att stasis-poddarna och en kontrollpanel får plats.
Jag vet inte hur länge jag låg kvar i podden. Det svagt surrande
ljudet av apparater och fläktar var det enda som hördes. Jag kunde
inte direkt se att något var fel, ändå var känslan av att något
katastrofalt hänt så stark att jag var tvungen att blunda en stund
till. Till slut kände jag mig redo att resa mig upp. Kroppen var stel
och min balans ostadig. Jag tog ett par steg bort och vände ryggen mot
väggen. Framför mig hade jag de fem stasis-poddarna i en pentagonform
mitt i rummet. Lite längre bort till vänster lyste kontrollpanelens
knappar och displayer. Men om någon väckt mig, varför var ingen här?
Ingen hade tagit mina vitalparametrar. Känslan av att något var fel
blev ännu starkare.
Jag insåg att tystnaden var det som skrämde mig mest. Sakta, med ena
handen som stöd mot väggen började jag gå runt stasis-poddarna. För
varje ansikte bakom rutan kom de tillbaka till mig. Hela
stjärngruppen… nedsövda i poddarna. Varför, när eller var kunde jag
inte komma på just då. Det var som om hjärnan fortfarande var i sömn.
Jag gick fram till varje pod. Jag tryckte på de släckta knapparna,
hamrade med knytnäven mot rutorna, sade tyst deras namn, ett efter
ett. Jag gick bort till kontrollpanelen och fick bekräftat det jag
redan förstått: alla poddarna utom min hade gått sönder. De var döda.
Alla i stjärngruppen, utom jag.
Jag stod och stirrade på kontrollpanelen en lång stund utan att veta
vad jag skulle ta mig till. Jag testade att aktivera poddarna igen,
men ingenting hände. Jag gick tillbaka till varje pod, testade varje
knapp, slet till och med upp locket till en av poddarna. Där låg A.
Jag rörde försiktigt vid hans ansikte, kunde fortfarande inte förstå
att han var död. Jag undrade hur länge de kunde ha varit döda. Varken
lukt eller utseende tydde på att det kunde ha varit särskilt länge.
Det måste ha varit i aktiveringsfasen, tänkte jag och gick tillbaka
till kontrollpanelen. Men jag har aldrig varit någon tekniker och jag
kunde heller inte uttyda mer från felrapporten än att de på något sätt
gått sönder när de aktiverades.
Av vem? dök frågan upp igen. Vem aktiverade poddarna? Om det var någon
av de utbildade, forskarna eller rent av arbetarna – var är de?
Så här i efterhand känns det konstigt att jag inte förrän nu höjde
blicken och såg mig ordentligt omkring. Tre stora fönster tar upp tre
av de fem väggarna i stasis-rummet. Det var mörkt utanför, bara de
svaga nattljusen lyste upp korridoren utanför, men ljuset inne i
stasis-rummet var så starkt att det var svårt att se något utanför.
Men jag såg dem. Först såg de ut som en enda massa. De stod så stilla
att jag för ett ögonblick hann undra om det verkligen var något
levande eller bara en stor hög med bråte. Men jag gick fram till
fönstret och såg på dem. Det var mörkt på andra sidan glaset, men
ljuset från stasis-rummet fick deras ögon att glimma. Jag räknade till
sju par ögon, och visst var det sju individer. De varierade något i
höjd och bredd, och hade delvis lika, men delvis olika klädesplagg på
sig. Det förvånade mig att de var så passiva, framför allt nu när jag
lagt märke till dem. Säkert måste minst en av dem varit inne i
stasis-rummet för att aktivera poddarna. Därefter måste de ha skyndat
sig ut för att betrakta det hela på avstånd.
Jag letade i minnet. Liknade de här varelserna något vi sett på den
här planeten? Genom fönstret kunde jag ana att flera av dem bar på
något. Verktyg? Vapen? Jag gick fram till dörren och öppnade den. Jag
blev stående i dörröppningen och när ingen av varelserna rörde sig
bestämde jag mig för att gå tillbaka in i rummet igen. Utifall att de
var rädda, och potentiellt farliga, var det bättre att de fick närma
sig mig i ljuset, och inte jag dem i mörkret.
Över det svaga surret i rummet kunde jag nu höra svaga ljud från
varelserna. Det rörde sig på andra sidan fönstret. De bestämde nog
tillsammans vad de skulle göra. Mitt huvud värkte fortfarande och jag
var inte mig själv ännu, men jag kunde inte minnas något intelligent
liv på den här planeten, inga varelser som skulle ha kunnat
kommunicera med varandra som de här nu så tydligt gjorde.
De rörde sig tillsammans som en stor klump och dök upp i
dörröppningen. Stasis-rummet är ingen bra plats för ett
förstagångsmöte mellan två olika arter från olika världar, men just nu
var det det enda tillgängliga. Jag försökte stå så långt bort som
möjligt för att inte verka skrämmande, men ändå nära nog så att de
skulle kunna se mig ordentligt. Varelserna kom in och tog märkliga,
ryckiga steg åt sidan för att sprida ut sig mot väggen.
Jag har ännu inte kunnat bestämma mig för vad jag ska kalla dem. De är
kortare än jag, vilket verkar kunna förklara deras osäkerhet kring
mig. Jag tror inte att de är vana att behöva se upp på någon som möter
deras blick. Deras yttersta kroppsskikt har en helt annan kvalitet än
mitt eget, men det är en kvalitet jag känner igen från andra varelser
på andra planeter. Den är väldigt mjuk och mycket sårbar. Detta kan
förklara deras klädsel. De verkar vilja skydda varenda del av kroppen
förutom ansiktet.
Jag stod helt stilla och väntade på att de skulle ta det första
initiativet. En av dem gjorde det till slut. Hon (jag har nu förstått
att det finns honor och hanar bland dem) tog ett steg framåt och
yttrade något samtidigt som hon gestikulerade med sina armar. Jag
ryckte till vid det märkliga ljudet. Det jag hört från dem tidigare
hade mer låtit som viskningar. Hennes röst var klar som en bjällra.
Det lät inte hotfullt, men jag hade ju ingen aning om vad hon sa.
Så här i ljuset kunde jag betrakta deras ansikten mycket noggrannare.
Trots att jag aldrig sett dessa varelser förut blev det snabbt tydligt
hur utryckfulla deras ansikten är. Honan som stod framför mig hade ett
öppet och nästan välkomnande utryck, medan flera av de andra
utstrålade spändhet, nervositet och rädsla.
Jag sänkte mitt huvud försiktigt mot henne och det verkade tas emot
positivt. Hon drog bort klädesplagget på sin ena hand och sträckte den
fram emot mig, som om hon ville ta på mig. Flera av de andra gav ifrån
sig märkliga rop och verkade tycka att detta inte var en acceptabel
gest från hennes sida. Jag tror att hon yttrade något lugnande till
dem innan hon åter vände sig mot mig.
Dessa varelser verkar ha ett visst ansiktsuttryck som ska utstråla
lugn och vänlighet. Det ser väldigt märkligt ut i mina ögon och jag
var osäker på hur jag skulle tolka det nu. Hennes ögon sa mig dock att
hon ville väl. Jag visste inte vad jag skulle göra med hennes
utsträckta hand. Den var tom, så hon ville uppenbarligen inte ge mig
någonting. Inte heller sträcktes handen fram för att ta tag i mig. Att
hon tagit bort det skyddande klädesplagget måste ju ändå betyda något,
tänkte jag. Hon visar sig sårbar och vill säkert att jag också ska
göra det.
Jag sträckte fram min egen hand i höjd med hennes. Hennes hand var
mindre än min, fingrarna kortare, men slanka. Hon såg mycket
förväntansfull ut. Mycket långsamt och med ständiga ögonkast mot mitt
ansikte förde hon sin hand mot min tills våra fingrar rörde vid
varandra. Hon började andas häftigt, säkert tagen av situationen.
Något verkade också släppa hos de övriga. En spänning i rummet
klingade av och flera av dem andades ljudligt ut. De vågade sig också
på att gå närmare. Alla stirrade på våra händer.
Tanken på infektioner och sjukdomar slog mig, men just då var jag lika
tagen av stunden som de verkade vara. Dessutom hade vi redan andats
samma luft ett tag utan att det påverkat mig. Min hud reagerade inte
heller vid beröringen, så jag tror att jag är säker.
Därefter rusade många tankar in i mitt huvud. Med tanke på kläder,
verktyg och det faktum att de lyckats ta sig hit och aktivera poddarna
måste dessa varelser tillhöra en intelligent civilisation. Hur
intelligent återstår att se. Men deras osäkerhet kring mig tyder på
att de inte stött på varelser från andra planeter förut. De har
uppenbarligen inget protokoll att följa.
Deras fascination av mig har gjort mig lugnare. De verkar vilja
studera mig i första hand. Nu sitter de alla runt mig och ser
uppmärksamt på medan jag skriver ner detta. Jag vet ännu inte om något
i stationen fungerar fortfarande – förutom min stasis-podd då – så jag
vet inte om jag har någon möjlighet att dokumentera något digitalt.
Jag hittade ett skrivdon och något att skriva på bland varelsernas
saker. De stirrar så storögt på mig att jag får lust att skratta. Men
jag är så otroligt trött. Jag måste få vila innan jag gör något mer.
Dag 2. Jag var så trött att jag gick och lade mig i stasis-podden
igen. Jag ville inte, orkade inte, gå och se efter om sovsalarna är
intakta. Men det var med en känsla av obehag som jag lade mig i
podden. Sist jag lade mig där så… Ja, vadå? Minnet är fortfarande
suddigt.
När jag vaknade stod en av varelserna vid dörren. De har uppenbarligen
turats om att hålla vakt. Inget konstigt med det. Men han såg rätt
nervös ut när jag vaknade. Jag fortsätter att röra mig väldigt
långsamt för att inte skärra dem. Jag tror att det har gått en dag
sedan jag vaknade sist. Därför har jag döpt detta inlägg till ”Dag 2”.
Jag måste försöka hålla reda på någonting, nu när allt bara känns som
ett ingenting.
Det slog mig att jag inte har någon som helst aning om hur lång tid
som gått. Vi såg inte tillstymmelse till intelligent liv sist, det är
jag säker på. Tanken är svindlande.
Jag hade tänkt observera varelserna idag, men på deras agenda tycktes
endast stå en sak: studera mig. Eftersom de bara stod där och stirrade
på mig bestämde jag mig för att utforska resten av stationen. Igår var
jag bara i stasis-rummet, i korridoren och allrummet där varelserna
har slagit läger. De är sju stycken, tre verkar vara av hon-kön och
fyra är av han-kön. Det tycks mig en liten grupp och jag undrar om det
finns flera grupper i närheten. De ger definitivt intryck av att vara
ute på en expedition. Medan de följer efter mig nedtecknar de saker på
sina skrivark och använder någon sorts apparat som jag ännu inte vet
funktionen av. De viskar mycket till varandra, vilket är lite
märkligt. Jag förstår ju ändå inte vad de säger. Kanske är de rädda
att reta upp mig.
När jag började röra mig genom stationen kände jag ett pirr i kroppen.
Stationen är så spöklik, mörk och tyst. Men pirret var nog också en
känsla av hopp. Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå att jag
är den enda kvar av stjärngruppen, men kanske har någon annan
överlevt? Någon av arbetarna, någon av forskarna? Kanske en i alla
fall, en enda. Men forskarnas stasis-rum var dött. Inte bara fick jag
inte kontrollpanelerna att fungera, det är dessutom uppenbart att
poddarna slutade att fungera för länge sedan. Det finns inte längre
något kvar i dem att väcka. Jag kollade arbetarrummet också. Samma
sak. Jag vet ju att systemet är gjort så att stjärnrummet prioriteras,
men varför fungerade bara min podd?
Ju mer jag studerar varelsernas ansikten desto mer inser jag hur
uttrycksfulla de är. De förstår att jag går omkring och upptäcker alla
döda. Deras blanka ögon ser medlidsamt på mig. Den ena, den av honkön
som rörde vid min hand igår, tog ett steg fram och sa någonting där i
arbetarnas stasis-rum. Jag tror att hon beklagade. Det är så märkligt.
Det som en gång var mitt hem och min arbetsplats är nu en ruin som
någon annan utforskar. Och jag, är jag också en relik, ett fossil som
de grävt fram ur underjorden?
Jag tänkte tanken förut: Om det nu gått så lång tid att en helt ny art
av intelligenta varelser utvecklats, är det inte märkligt att det
dröjt så länge innan de hittade vår station? Nog måste de väl ha
spritt sig över hela sin planet och utforskat varenda vrå? Men nu vet
jag svaret. Allt ovan jord är täckt av is. Jag ville ta en titt på
arbetarbostäderna, våra mätstationer, odlingarna, ja, allt däruppe
bara för att få se hur det ser ut, och dessutom få lite frisk luft,
men det gick inte. Jag gick till den stora porten, men den gick inte
att rubba. Först då insåg jag hur frustrerad jag var. Att porten inte
gick att öppna var droppen. Jag ville skrika åt de patetiska
varelserna som bara stod där i ett hörn och stirrade på mig. Ett par
djupa andetag var allt som behövdes för att lugna ner mig. Två av
varelserna bär på något som jag misstänker är någon form av
skjutvapen. De ser rätt primitiva ut, men innan jag vet vad de
använder för typ av a
mmunition och hur den påverkar mig måste jag hålla mig lugn och inte
skrämma dem.
Så slog det mig att varelserna ju måste ha tagit sig in på något sätt.
Den troligaste förklaringen, insåg jag, måste vara att de kom genom en
av tunnelgångarna, säkert den som är högst belägen. Jag begav mig
genast bort emot den med varelserna tätt bakom mig. Genom korridoren
såg jag mycket riktigt spår från varelserna. Dammet är uppröjt och de
har satt upp lampor. Det förvånar mig att jag inte lade märke till
detta tidigare. Jag är inte mig själv ännu, fortfarande rör jag mig
som i ett töcken. Lamporna kastade ljus på någon sorts mossliknande
växt som växte på väggarna och som jag inte kände igen. Ju närmare
utgången jag kom desto nervösare verkade varelserna bli. De talade
hetsigt med varandra, men behöll samma avstånd till mig och vidtog
inga åtgärder.
Återigen stod jag inför en port som inte gick att rubba. Frustrationen
fick mig att försöka ändå och till slut fick jag upp den en aning. Men
inget ljus sipprade in genom springan, utan något annat. Snö. Vi är
igensnöade. Det var ingen idé att försöka mer. Jag drog igen porten
igen.
Dagen tycks lida mot sitt slut. Något positivt är att jag hittat ett
litet lager av konserverad mat som mirakulöst verkar ha överlevt. Jag
känner mig lite stärkt efter att ha ätit den. Varelserna lagar sin mat
över öppen eld. De erbjuder mig att smaka, men jag avböjer. De verkar
vara mer avslappnade nu. De talar lugnare med varandra, fokuserar
ibland på annat än på mig. Jag blir mer och mer övertygad om att de är
här i forskningssyfte. De måste ha hittat stationen, gått in och sedan
blivit insnöade.
Jag satt och stirrade in i elden ett tag, en paus ifrån skrivandet. Då
närmade sig honan igen, hon som verkar vara modigast, eller i alla
fall mest fascinerad av mig. Hon pekade på sig själv och upprepade ett
ord. Det måste vara hennes namn eller titel. Jag gjorde mitt bästa för
att upprepa ljuden hon gav ifrån sig. Detta skapade stor uppståndelse.
Plötsligt flyttade de sig alla närmare. En efter en presenterade de
sig. Jag tror att jag lyckades säga deras namn ganska bra. De såg
glada ut. Så började den modiga peka på mig. De kommer aldrig att
kunna uttala mitt namn, tänkte jag, och inte känner jag för att lära
dem det heller. Min titel är också för lång och komplicerad, så jag
pekade på mig själv och sa bara: C.
De lyckades upprepa det ganska bra.
Dag 3. Jag måste ha fler svar. Det var min första tanke när jag
vaknade. Varelserna sov fortfarande, förutom en som höll vakt, men jag
var pigg. Jag reste mig upp och gick direkt till kontrollrummet.
Vakten följde efter. Varför jag inte gått till kontrollrummet tidigare
vet jag inte. Jag har inte varit mig själv sedan jag vaknade ur
stasis-sömnen, men jag börjar återfå mina krafter. Minnet gäckar mig
dock fortfarande. Vad hände egentligen? Varför sövde vi oss? Varför
fanns det ingen kvar i stationen som kunde underhålla allt?
Och kanske den mest brännande frågan: Hur lång tid har gått?
Kontrollrummet såg lika dött ut som resten av stationen, men jag satte
mig vid panelen och började undersöka. Om det funnits energi till att
hålla min podd vid liv kanske det finns energi kvar någon annanstans
också.
Kontrollrummet är ju det högst prioriterade rummet och mycket riktigt
blinkade det till här och var på kontrollpanelen. Men den var inte
igång på det sätt som jag hade förväntat mig. De vanliga kontrollerna
fungerade inte.
Till slut kom jag på det: nödläget. Om det blinkar måste det finnas
energi, säkert är det någon solpanel som sitter tillräckligt högt ovan
snön för att fortfarande fungera, och om den energin kan aktiveras
till nödläget… Det fungerade. Men lättnaden jag kände över att kunna
ta del av den mest grundläggande informationen om stationen – statusen
– byttes snart ut till uppgivenhet. Egentligen bekräftade bara
informationen det jag redan visste.
Allt är nere. Allt är dött. Alla är döda. Energin har gått till
kontrollrummet, stjärngruppens stasis-poddar och så… Något som jag
inte undersökt ännu. Jag har inte vågat gå dit. Men om informationen
på kontrollpanelen stämmer så… Ja.
Allt måste ha varit dött länge. Mycket länge. Att stasis-poddarna
hållit oss vid liv måste vara ett mirakel. Det är otroligt.
Jag tryckte på den stora knappen mitt på kontrollpanelen. Nödrop
skickat. Men när jag lade handen på den stora knappen, den som kräver
hela handflatan och ordentligt med kraft för att över huvud taget
kunna tryckas ned, väcktes något i mig. Ett minne. Har jag stått här i
kontrollrummet och tryckt på denna knapp förut? Skickade vi ut ett
nödrop? Jag vände mig om och såg på varelsen som hållit sig stilla vid
sidan om kontrollpanelen medan jag arbetat.
Om vi skickade ett nödrop, varför kom ingen?
Jag stirrade på panelen, på den pulserande pricken som visade att
nödropet höll på att sändas ut i rymden. Hem. Hemma. Vad gör de hemma
nu? Varför har de glömt bort oss här? Skuggorna i mitt minne gäckar
mig. Svaren finns där någonstans i mörkret.
Dag 4. Sömnen verkar ha en god inverkan på mig. Idag vaknade jag också
med en tanke så självklar att jag inte kan förstå att jag inte kommit
på det tidigare. Jag gick tillbaka till stasis-rummet för
stjärngruppen. Min podd surrade fortfarande svagt, den var ännu igång.
Och mycket riktigt hittade jag vad jag sökte: mina sparade
anteckningar. Kontrollpanelen för stasis-poddarna i det rummet
fungerar ju fortfarande så jag kopplade in minnet däri och började
läsa.
Var är alla när man behöver dem? Så brukade jag tänka. Jag var otålig.
Även nu kommer jag på mig själv med att tänka att jag behöver en viss
arbetare eller forskare eller utbildad. Jag säger nästan ordern rakt
ut. Som när jag var i kontrollrummet: Tekniker, hit! När jag såg den
där märkliga mossväxten i korridoren: Skicka hit en botaniker! Och
porten som är igensnöad: Arbetare, tack! När jag nu läste igenom mina
anteckningar tänkte jag att jag behövde en dokumenterare. Mina
anteckningar är inte tillräckligt utförliga, inte tillräckligt
detaljerade. Men dokumenterarna ligga döda i sina poddar, det som de
en gång nedtecknade ligger förlorat på något minne som troligtvis inte
går att restaurera (inte utan en tekniker i alla fall!) och det som
jag tänkte att de skulle dokumentera tillhör en förfluten tid.
Hur som helst. Helt värdelösa är mina anteckningar inte, långt ifrån.
Medan jag läste dem kom minnet tillbaka mer och mer.
Planeten var benämnd som GX458. Den låg i skugga, men det beslutades
att vi skulle åka ändå. Vi åkte längre bort än någon före oss. Vi hade
inte sett några tecken på en intelligent civilisation och detta
bekräftades när vi kom fram. Men här fanns ett rikt djur- och växtliv
som vi genast började studera. Huvuddelen av stationen anlades under
jord, som brukligt är. Ovan jord byggdes verkstäder, arbetshus och
jordbruksbyggnader. Expeditioner skickades ut som installerade mätare,
men vi fick problem med att de stora djuren på planeten förstörde
mätstationerna. Bättre byggmaterial behövdes, men det hade vi inget.
Ju längre fram i anteckningarna desto mer oro uttrycker jag för att vi
inte får kontakt med hemplaneten. Våra meddelanden gick inte fram.
Gick de fram fick vi i alla fall inga svar. I den sista anteckningen
har jag skrivit att astronomerna begärt ett möte akut med
stjärngruppen. Sedan har jag inte skrivit mer. Jag är ingen skribent,
det var inte
min uppgift att dokumentera händelserna på stationen. Jag antecknade
för sällan. Men jag minns mötet ändå. Det tog ett tag för astronomerna
att få oss att inse att inte bara stationen var i fara utan själva
våra liv. Vi hade inte resurser nog. Jag minns hur ursinnig D var, han
kunde inte tygla sina känslor. Men hans lugn hade ändå inte kunnat
rädda oss.
Varelserna håller hårt på sina rutiner. Varje kväll äter de
tillsammans runt en brasa. De talar lite högre nu än tidigare, de har
nog vant sig vid mig nu. Ibland ger de ifrån sig ett kluckande ljud
som jag tror signalerar glädje. De påminner mig om arbetarna.
Jag tänker på nödsignalen som jag skickade där borta i kontrollrummet.
Vi skickade en nödsignal innan katastrofen också. Om ingen kom då,
varför skulle någon komma nu? Är jag den enda kvar av min sort här på
denna planet, eller är jag den enda kvar i hela universum? Om jag
lyckas lära mig varelsernas språk skulle jag kunna tala med dem och
försöka ta reda på hur länge jag har varit här. Det är något annat jag
funderar över också. Influensen. Fungerar den ännu? Vad fick
varelserna att aktivera min podd? Hur visste de vad de skulle göra?
Dag 5. Vid varelsernas första mål mat för dagen överraskade jag dem
med att tala. Jag gestikulerade också ganska mycket för att försöka få
dem att förstå att jag vill kommunicera. Den modiga blev gladast och
började genast peka på saker och säga vad de heter på deras språk.
Deras sätt att tala är mycket ovant för min mun och strupe, men jag
gör mitt bästa. Jag ska fortsätta att skicka ut en nödsignal om dagen,
jag måste försöka i alla fall, men i övrigt ska jag fokusera på att
lära mig varelsernas språk den kommande tiden.
Jag gjorde någonting mer idag också. När jag var vid kontrollpanelen
noterade jag ju någonting mer, ett till rum som fortfarande är igång.
Ett av de prioriterade rummen. När varelserna var upptagna med att
laga mat och sköta sin hygien lyckades jag smita iväg från dem utan
att de märkte. Jag gick till rummet.
Varför kan jag inte skriva ut vilken rum det är? Mina händer darrar
när jag skriver detta. Det är tur att A inte är här och ser mig.
Medlemmar ur stjärngruppen ska inte vara så känslosamma. Nåväl. Det är
ändå ingen här som ser mig.
Rummet fungerar. Till viss del i alla fall. Jag var tvungen att skynda
mig, men så vitt jag kunde förstå av panelerna lever tre stycken.
Någonting vände inom mig. Det finns en framtid.
På väg tillbaka till allrummet möttes jag av tre av varelserna som
uppenbarligen letade efter mig. Jag försökte ge sken av att bara ha
promenerat runt. De kommer inte att hitta rummet. Dörren är släckt och
anonym och kan bara öppnas med mitt handavtryck. De är säkra där inne.
Dag 6. Jag har lärt mig varelsernas namn nu, men eftersom deras namn
inte har någon betydelse för mig kallar jag dem här för enkelhetens
skull för: Modig, Tystnad, Skriva, Hacka, Äta, Vakt och Misstänksam.
Modig, Tystnad och Skriva är de som är mest engagerade i mig och min
inlärning. Hacka verkar undersöka sten, mineral och apparater mycket.
Trots att de har strikta restriktioner vad gäller maten tycks Äta
alltid tugga på något. Både Vakt och Misstänksam tycks ha till
huvuduppgift att skydda hela expeditionen. De är alltid beväpnade.
Misstänksam måste jag hålla ögonen på. Han släpper mig aldrig med
blicken så fort vi är i närheten av varandra. Han talar hätskt med de
andra ibland, säkert om mig. Han verkar skälla på mina tre språklärare
och jag gissar att han inte tycker om att de lär mig deras språk. Vid
ett tillfälle idag verkade han bli riktigt upprörd och gick våldsamt
emot mig. De andra blev mycket upprörda och oroliga och lyckades lugna
ner honom. Jag vet inte vad som fick honom så plötsligt arg.
Är jag svag? Har influensen lämnat mig?
Något som jag noterat nu när jag studerar varelsernas språk det är att
de tycks tala olika språk. De har ett språk som de alltid använder
gemensamt och det är detta språk de försöker lära mig. Men Äta och
Hacka har ett eget språk som de talar med varandra, Modig och Vakt har
ytterligare ett språk. Det måste betyda att de kommer från olika delar
av planeten. Ändå har de givit sig av på en gemensam expedition. Är
det ett samarbete mellan nationer? Alla frågor jag har gör mig
frustrerad. Men mina språkstudier går framåt. Synd bara att varelserna
blir trötta så fort. Ännu en dag har gått och de måste sova igen.
Dag 7. Jag är verkligen imponerad över varelsernas samarbetsförmåga.
Trots att de inte alltid är överens kommer de alltid fram till
kompromisser. Ingen verkar vara någon riktig ledare, utan de tycks
bestämma saker tillsammans. De pratar mycket med varandra så fort
något ska göras. Märkligt.
Det märks att Modig och Tystnad blir trötta på min undervisning
ibland. De är mycket engagerade, men behöver pauser för att orka med.
Jag blir mer och mer otålig, men måste hålla mig lugn. Varje dag är
ett steg framåt.
Dag 8. Innan varelserna vaknade idag gick jag igenom mina anteckningar
igen. Förra gången skummade jag igenom för att hitta viktig
information, nu läste jag mer ordentligt. I anteckningarna beskriver
jag min besvikelse över planeten. Vi hade inte trott på något
intelligent liv, ändå var det det jag hoppades på. A var ju
expeditionsledare, och jag trodde inte att de skulle skicka honom på
något så osäkert. En stjärngrupp på fem behövs inte för ett sådant här
uppdrag. Låt forskarna göra det de ska med hjälp av lite arbetare och
några soldater som kan skydda. Jag ville vidare, vidare till någon
annan planet, vidare till ett viktigare uppdrag. Vad skulle vi göra
här? Men inget svar kom när vi skickade frågor hem.
Arbetet fortsatte ändå här. Och jag blev på något märkligt sätt fäst
vid den här planeten. Jag hade aldrig känt något liknande tidigare.
Kanske var det just för att vi i stjärngruppen inte hade så mycket att
göra. Jag satt ofta ute och observerade dagarnas olika färger och
betraktade solens upp- och nedgång. Nu ler jag vid tanken på att det
var jag som kom på vardagsnamnet på planeten. Annars brukar det ju
vara någon av forskarna som kommer på något utifrån någon aspekt av
planetens djur- eller växtliv, eller någon annat utmärkande. Men när
jag satt där och såg ut mot horisonten så kände jag det. Sarall.
Sarall fick planeten heta.
Jag ska börja kalla varelserna för saraler istället. Om de nu är
härskarna över Sarall förtjänar de det namnet.
Modig och Tystnad var mycket uppspelta vid kvällsmålet. De bad de
övriga att ställa enkla frågor till mig. Jag lyckades besvara de
flesta. Jag börjar få grepp om språket – jag ska nog kalla det för
saraliska – och har även börjat studera skriften. De är mycket
imponerade över hur fort jag lär mig. Kanske förstår de att jag är en
Sol, om de nu har något motsvarande hos sig. Jag vore inte jag om jag
inte kunde lära mig snabbt. Det är i hela mitt väsen. Född Sten, men
uppgraderad till Sol.
Den enda som aldrig verkar glad vad gäller någonting som har med mig
att göra är Misstänksam. Efter min lilla språkliga uppvisning blev han
arg. Han började ställa en massa frågor till mig med höjd röst, men
det gick för fort för att jag skulle ha en chans att förstå. Jag antar
att det var frågor om vem jag är, var jag kommer ifrån, vad den här
stationen var till för och så vidare. Det är bara naturligt att de
vill veta det, men det märks att Misstänksam är rädd. Äta och Hacka
blev osäkra efter bråket. De är osäkra. Jag höll mig bara stilla och
tyst. När saralerna hade lugnat ner sig sa jag den mening som jag övat
allra mest på.
Jag är en vän.
Misstänksam protesterade, jag tror att han sa att det var uppenbart
att det bara var en mening som jag övat in, men Modig försvarade mig.
Du borde vara rädd, ville jag säga till Misstänksam då. Du borde vara
rädd.
Dag 9. Saralerna har strikta rutiner. Det är så man klarar sig under
en expedition, framför allt om man blivit instängd på obestämd tid. De
äter sina mål, fem om dagen, och håller ordning på sin utrustning i
denna sorgliga ruin till station. Ett av förråden har de gjort till
toalett, men stanken därinne är nästintill outhärdlig nu. De pratar om
att välja ut en ny plats att uträtta sina behov på, men de verkar
osäkra. Jag tror att de är oroliga för att göra mig upprörd, om de
skulle välja någon plats som har betydelse för mig. Mig gör det
ingenting var de uträttar sina behov, bara de låter kontrollrummet
vara, och det andra rummet. Det förvånar mig dock hur ofta de måste
göra ifrån sig. Deras kroppar tycks inte kunna utnyttja maten bra,
eller så är det maten som är primitiv.
Vakt och Misstänksam är de två som tycks ha svårast för vistelsen här.
De undersöker ofta portarna, framför allt den de kom in genom, för att
se om de går att öppna. De är rastlösa och vill härifrån. Det verkar
inte som att de har några tydliga uppgifter i expeditionen. Är de
någon sorts arbetare eller kanske förare eller navigatörer? De andra
sysselsätter sig med att kartlägga stationen, de gör anteckningar och
avbildningar av rum, maskiner och apparater. De frågar mig mycket nu
också, men jag vill inte ge dem alltför många svar. Jag låtsas att jag
inte förstår riktigt så mycket som jag gör. Skriva frågade mig idag om
min skrift, men jag försökte förklara att den är för komplicerad och
att den inte går att jämföra med deras. Hon verkade nöja sig, tänker
nog att jag kommer kunna förklara det senare när jag kan språket
bättre.
Dag 10. Idag frågade jag saralerna varför de är här. Jag försökte ge
sken av att inte riktigt förstå allt de berättade, men det mesta
förstod jag. Detta är en av Saralls poler, som är täckt av is året om.
Resten av planeten är utforskad, men ännu vet man bara lite om vad som
gömmer sig under isen vid denna pol. Dessa sju saraler är en del av en
större expedition. Den expeditionen håller till nära havet, inte långt
härifrån. Tydligen fångade en sorts mätapparat upp en signal från vår
station. De var oense om hur signalen skulle tolkas och hur de skulle
agera. Denna lilla grupp gav sig av mot de andras vilja för att
undersöka saken. De hittade porten som de lyckades öppna. De gick inte
långt in i stationen innan de ville vända för att rapportera till de
andra, men då hade porten stängts och de misstänker att snö och is
fallit från en isklippa som höjer sig ovanför porten. Så de fortsatte
in. De har inte lyckats kontakta huvudgruppen eftersom de
ras kommunikationsapparater inte har någon täckning här under jorden.
Jag frågade hur de hittade mig och hur de lyckades aktivera podden.
Föga förvånande svarade Modig att det var hon som aktiverat podden.
Hon vet inte hur, säger hon. Hon bara tryckte på några knappar.
Modig har svårt att ta blicken ifrån mig. När jag ser in i hennes ögon
ser jag den, influensen.
Jag berättade för saralerna kortfattat om hur Saram såg ut när vi kom
hit. De såg på varandra med stora ögon. Så viskade Tystnad till mig
att tiden jag talar om var för mycket länge sedan. Mycket länge sedan.
Jag frågade vad de kallar sin planet, jag hade inte riktigt uppfattat
det tidigare. Jag fick be dem upprepa, för jag förstod inte först vad
de menade. De tycks bara kalla planeten för ”jord”. Kanske är jorden
det käraste de har.
Dag 11. Jag har fått låna ett par böcker av Tystnad. De är knappast
lättlästa, men det går ganska bra att läsa dem ändå. Saralerna är
mycket imponerade av att jag har lärt mig språket så snabbt. De säger
att det tar dem många år att lära sig ett språk bra, om de inte fått
med sig det från början när de var små. Jag frågade om det inte finns
Solar hos dem; bättre, intelligentare saraler, som lär sig snabbare,
men de verkade inte förstå vad jag menade. De talar om utbildning och
att vem som helst kan utbilda sig, men att inte alla gör det. De
verkar inte göra skillnad på varandra på det sättet. Däremot består
Sarall tydligen av många olika nationer, som jag misstänkte. Några få
språk är dominerande, och det språk som de har lärt mig kan man
tydligen använda över nästan hela planeten och bli förstådd.
Jag skulle vilja klassificera in saralerna på civilisationsskalan, men
jag har inte koll på alla kriterier. En antropolog behöver jag, men
ingen finns ju kvar. Inget svar ännu från hem heller, trots mina
nödsignaler.
Jag har börjat visa saralerna lite av tekniken som finns här. Jag
visade dem hela stationen idag och berättade om varje rum. Jag
berättade inte särskilt detaljerat, men de verkade nöjda ändå. Jag
undvek det där rummet och några andra som också är släckta. De frågade
inte om de rummen.
Misstänksam ville dock hela tiden veta mer. Han verkar hela tiden tro
att jag döljer något, att jag inte berättar allt, och det stämmer ju.
Jag är övertygad om att influensen fungerar – idag lagade Äta mat
speciellt för mig, och Tystnad gav mig en present – men Misstänksam
verkar nästan immun. När Skriva frågade mig idag om de fick studera
mitt sätt att röra mig svarade jag därför ja. Jag tänkte att
Misstänksam skulle bli mindre misstänksam, men det fungerade inte.
Istället fick jag stå ut med att bli utstirrad medan jag gick, sprang
och kröp fram och tillbaka i stationens allrum. De antecknade, ritade
av och har apparater för att fånga både stilla och rörliga bilder. Det
kändes minst sagt förnedrande, men jag noterade ändå att de inte var
hundra procent fokuserade på sin uppgift, som om de glömt bort varför
de gjorde det. Misstänksam var den som studerade mig noggrannast och
han dokumenterade ingenting.
På kvällen satt jag en stund inne i kontrollrummet igen. Intet svar.
Modig satt med mig. När jag beskrev Sarall för saralerna, hur planeten
såg ut när vi kom hit, tyckte de att det lät som en tid som var för
sextio miljoner Sarall-år sedan. Modig sa något mer då, hon sa att den
tidsåldern fick ett abrupt slut då en meteorit slog ner på planeten.
Då stämmer det, tänkte jag, men min röst var för svag för att yttra
orden. Det är så lång tid. Alldeles för lång tid.
Av alla olika typer av arbetare som jag har saknat hittills trodde jag
aldrig att jag skulle sakna en Skildrare. Jag sitter här och stirrar
på kontrollpanelen. Sextio miljoner år. Men vi skulle ju vara för
evigt. Zalit – den eviga. Kan det verkligen vara möjligt att jag är
den enda som är kvar? C, nummer tre i stjärngruppen för en expedition
till GX548, hennes andra utomplanetära expedition, är den enda
överlevande av zaliterna. Om det bara funnits en Skildrare här skulle
den ha kunnat skriva ner mina känslor. Jag känner en massa, det rör
sig inom mig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka dem. Vem ska
skriva min berättelse? Vem ska sätta punkt för zaliterna? Denna
taffliga skrift utan annat syfte än att försöka förstå vad som händer
är det enda jag lyckas prestera. Men kanske spelar det ingen roll om
det ändå inte finns någon som kan läsa den.
Nu börjar jag i alla fall nästan låta sentimental som en Skildrare.
Utan Utbildade får jag försöka göra så gott jag kan. Arbetare har jag
i alla fall. Om jag ska tro dessa sju saraler så finns det miljontals
fler.
Jag måste också sluta tänka på dåtiden. Jag är här, här och nu.
Dag 12. Jag gick upp tidigt på morgonen och satte mig vid
kontrollpanelen i kontrollrummet. Vakt var med mig. Han stod bara tyst
och betraktande.
Jag skulle precis skicka iväg nödsignalen då jag hörde någon ropa
stopp. Det var Misstänksam som kom stormande in i rummet med alla de
andra efter sig. Han vill inte att jag ska skicka fler signaler. Tänk
om det dyker upp en hel armé av såna som jag och tar över hela
planeten. Alla de andra tog mig i försvar. Hur skulle han känna själv
om han var ensam i världen, frågade de. Skulle han inte vilja få
kontakt med jorden? Så hände det som jag väntat på i flera dagar nu.
Misstänksam höjde sitt skjutvapen mot mig och sa att detta måste få
ett slut. Ni är hjärntvättade, sa han till de andra. Det går inte att
tala med er.
Han hann inte säga mer förrän de övermannade honom. Ett skott
avlossades. Det var Vakt. Han sköt Misstänksam rakt i huvudet.
Tumultet var över innan det ens hade hunnit börja. De blev stående en
kort stund då de bara betraktade den döda. Därefter vände sig Äta mot
mig och frågade om de kunde lägga honom i ett av förråden. Jag svarade
ja.
På kvällen bad jag saralerna berätta mer om deras planets historia,
främst sedan deras egen art gjorde entré. Historien liknar den på
andra planeter. Olika nationer, krig, fred, konflikter, samarbeten,
ondska, vänskap. Trots att det bara finns en enda intelligent art på
planeten har de inte gått samman ännu. De har gjort vissa rymdfärder,
men inte långt alls och de har aldrig kommit i kontakt med någon
utomplanetär varelse. Jag är den första.
Medan de berättade betraktade jag dem en och en. Influensen är stark.
Jag behöver inte oroa mig. Dessa saraler lyder under mig nu och kommer
att göra allt för att hjälpa mig. Modig är den mest hängivna, men de
andra är inte långt efter. Det måste ha varit Modigs mottaglighet för
influensen som gjorde att hon kunde aktivera podden. Att den kan
fungera så starkt trots alla Sarall-år.
Jag har givit upp hoppet om att få svar från Zalit.
De talar om att vädret börjar bli mildare. Imorgon ska de börja
försöka forcera porten där uppe.
Dag 13. Saralerna packar ihop sina saker. Den övre porten är öppen.
Jag trodde först inte att de skulle bli klara idag, men alla hjälptes
åt, till och med Skriva som knappt verkar ha en enda muskel i kroppen.
De hackade, skyfflade och skrapade bort is och snö och lyckade skapa
en gång upp till ytan.
Medan de arbetade gick jag in i barnkammaren. En Troende, Troende hit!
ville jag ropa. Med en Troende vid min sida hade det blivit mer
speciellt, även om det såklart fungerar även utan. En Troende hade
stått bredvid mig och talat om hur allt har en mening. Det var
meningen att just jag och bara jag skulle överleva. Det var meningen
att kontrollrummet skulle fungera så pass att jag kunde skicka ut en
nödsignal och inte få något svar så att jag skulle förstå att jag är
den enda kvar. Det var meningen att tillräckligt många anteckningar
fanns bevarade för att mitt minne skulle vakna. Och det var meningen,
hörde jag den icke-existerande Troende säga till mig där i
barnkammaren, att tre små ägg skulle överleva, att de skulle gå att
befrukta och placeras i mig. Det var meningen att jag, som föddes i en
lägre grad och därmed har mina reproduktiva organ kvar, skulle bära
dessa tre ägg. Jag och de ska bli starten på något nytt.
Vi har kommit upp till ytan nu. Saralerna gläds, och jag också. Det är
ett kallt blått ljus som får snön att sticka i ögonen. Det mesta av
vår koloni är fortfarande begravd under snön, kanske finns det inte
ens några spår kvar av byggnaderna och odlingarna. Men jag ser de
solpaneler som fortfarande fungerar sticka upp ur snön högre upp.
Vakt, Hacka och Äta ser till det fordon som de reste hit med. Skriva
kontaktar huvudgruppen. Vi har någon med oss, berättar hon. Någon som
ni ska få träffa. Saralen som svarar i den sprakiga
kommunikationsapparaten låter förvånad, men inte rädd eller skeptisk.
Jag tar ett djupt andetag och andas in den friska Saral-luften som jag
nu minns så väl. Influensen blir bara starkare ju fler som drabbas av
den. Kanske har den rentav redan nått huvudgruppen.
Innan vi ska ge oss av hittar jag Tyst och Modig stående vid
huvudporten. Snön har smält bort så mycket att nästan hela porten är
synlig. Framför porten ligger många kroppar. Det är arbetare som
försökt ta sig in när katastrofen skedde. Att influensen inte
fungerade på våra egna var ett problem som ofta diskuterades. Jag
förundras över att de bevarats så länge. Det är bara skalen kvar av
dem, det hårda höljet som blir över när allt annat ruttnat bort.
Tystnad och Modig frågar om dessa arbetare inte var viktiga nog att
skyddas inne i stationen. Jag förklarar att de hade ett arbete att
utföra här ute och att de övergav det arbetet för att försöka gömma
sig. Då nickar Tystnad och Modig och vi går därifrån.
Hacka, som är den som kör, förklarar att vägen till huvudgruppen går
genom svår terräng, men att vi borde vara framme i god tid innan det
blir mörkt. Jag frågar hur många huvudgruppen består av och får svaret
tjugo. Sex plus tjugo. Det är en bra start. Och många fler lär det
hinna bli innan de tre är färdiga att kläckas.
Nu sitter vi i det skrangliga fordonet på väg mot huvudgruppen och jag
tänker att jag trots allt är mycket tacksam för de här sex saralerna.
De väckte mig från de döda. Och de gav mig tid, tillräckligt mycket
tid för att minnas vem jag är.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy
news/Gå med i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx subj: subscribe) &
Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C
Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik
framtidsmiljö"/Läs även i Novellmästar-antologier som Alla tiders
brott & fancyclopedin Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!
(DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927276&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).