Drottningen
av Tobias Robinson
"Äntligen kommer hon!"
Ropen hördes över hela hamnen.
"Är det verkligen hon?" sa någon skeptiker i folksamlingen som samlats på kajen.
"Jo, det måste det vara", var någon annan helt tvärsäker på.
Och visst var det hon! Slavarna slutade ro och hamnarbetarna hade knappt hunnit
göra fast den stora galären vid pollarna förrän landgången lades ut och hon,
hon själv, skred ner mot kajen. Vi som såg henne bara gapade. Vi hade ju hört
historier, men en del säger ju vad som helst så vad ska man tro på, och här kom
hon, ännu mer strålande än något vi hade hört. Lång, slank och graciös som
savannens mest tankfulla giraff – loj men ändå med en bestämdhet i stegen –
klev hon ner på kajens stenläggning. Silverklänningen fladdrade i vinden som
aldrig slutade blåsa där hav mötte land. Klänningen var skir och böljande,
dansande som dimstråk på havsytan en tidig höstkväll och var säkert värd en
årslön för en skicklig hantverkare, men vi glömde den genast. Dess silverglans
dög bara till lyfta fram henne själv desto mer. Hy svart som en sommarnatt och
med samma svaga skiftningar i det svarta av det röda som dröjt sig kvar från
skymningen. Vi gick alla ner på knä, hur kunde vi göra annat, vi grisskära och
rödfnasiga? Vi var grå, små möss som fått besök av norrskenet själv.
Valdemar klev långsamt fram, eller blev han föst dit av oss andra, och stod
strax framför Henne med silversvärdet framsträckt, silversvärdet som i rätt
händer kunde skära bort allt ont.
"Ers nåd", sa han med en tjock röst som knappt bar, "vi ber Er ödmjukast ta
emot denna symbol för Er höga plikt och vår gränslösa tillit till Er hjälp."
Hon tog emot svärdet, lyfte upp det och granskade svärdsbladet först från det
ena hållet, sen det andra. Hon slog ner ögonlocken och först då insåg vi hur
vita hennes ögonvitor var, som kiselstenar. Hon slog upp ögonen igen och pekade
med det svartfläckiga svärdet (kunde ingen ha putsat det?). På mig. *
#
Det hade gått två år sedan sjukdomen först drabbade vår stad. Vissa påstår att
det var drakarna som fört den med sig, andra att drakarna kom för att de
lockades av lukten av vår hjälplöshet. Drakarna var obehagliga, men sjukdomen
var ännu värre. Vissa överlevde, det gjorde de, men många fler ändå dog och
långsamt gick det. Först kom febern, sen kom bölderna och sen kom döden. Röken
från likbålen trängde in överallt: i stugorna, i templen, i senatsbyggnaden, i
affärerna och i våra näsor. I början tänkte vi på mat när vi kände lukten av
stekt kött, som vi så sällan hade råd med. Ingen erkände det men det vattnades
i munnen på oss alla. När våra dumma näsor äntligen förstod vad lukten betydde
slutade många av oss helt att äta kött. Förutom drakkött förstås, det vore
slöseri att låta det förfaras.
Jag hade lyckats slå ihjäl en drake som strök omkring vid likbålen och letade
efter likdelar som fortfarande var obrända. Även när de var döda var de
farliga. Svansen med de vassa piggarna kunde rycka till och slita upp en arm
eller ett ben. Jag hade bundit ihop alla fötterna och svansen, men det var ändå
farligt att ta ur inälvorna. De kunde helt plötsligt explodera om elden i buken
inte hade slocknat helt. Jag gick till Valdemar med den. Valdemar var den bäste
drakstyckaren och visste precis hur man skulle ta ur dem utan fara.
"Har du tid med denna?" frågade jag Valdemars breda rygg som stod bakom disken
i hans lilla slakteri. Valdemar stod och slipade eggen på en köttyxa och
verkade inte höra mig för det vassa ljudet av bryne mot stål.
"Har du tid med denna?"
Valdemar la ner köttyxan och vände sig om. Ansiktet gropigt och ärrigt av
kopporna som han hade överlevt som barn och kanske av en och annan pestböld.
Valdemar kunde inget ta kål på. Utan att säga något sträckte han fram höger
hand för att ta emot draken. Underarmen var rosa, hårlös och glansig där en
drake hade bränt honom svårt för ett år sedan. Valdemar visste hur man tog ur
en drake, men det hade kostat på att lära sig. Draken var ganska stor, säkert
tre fjärdedels famn lång och hade svarta fjäll, utom ovanför ögonen där de
bildade vit båge, vilket gjorde att den såg förvånad ut. Den kanske var
förvånad över att vara död.
"En till djävla skitdrake", sa Valdemar och blängde på den.
"Det är ju något att äta i alla fall."
"De duger knappt till människoföda, förbannade odjur, men jag äter dem ändå."
"Ja, det är ju något att äta i alla fall."
"Jag äter dem bara för att hämnas, djävla odjur. Men jag njuter inte av det,
det ska de veta, djävla odjur, de smakar lika illa som de ser ut."
När Valdemar var på det humöret gick det inte att resonera med honom. Så jag
teg.
"Jag har fått nog. Nog av drakar och deras sjukdomar och deras djävla eld. I
förrgår dog grannens Evelyn av pesten. Tretton år gammal. Drakdjävlar!"
"Drakdjävlar", sa jag lojalt. "Men det finns inget vi kan göra."
Valdemar tittade på mig, såg sig omkring som om det skulle kunna vara någon som
tjuvlyssnade på oss i hans lilla butik och såg på mig igen.
"Inte vi, men det finns någon som kan."
#
Vi skickade iväg säkert tio eller elva duvor som alla togs av drakarna som
ständigt kretsade över staden på utkik efter nya ruttnande kroppar. Sen kom
Valdemar kom på idén att stryka drakblod på vingarna på duvorna. Stanken
skrämde bort drakarna och nästan oss också. Vi var tvungna att släppa iväg
duvorna på nätterna, för det var inte bara drakarna som var lystna på duva.
Vakterna höll ständigt utkik efter sådant som kunde störa ordningen. Breven vi
hade skrivit skulle ha satt våra huvuden på pålar om vi hade blivit avslöjade.
Furst Casimir kunde ta illa vid sig. Det smärtar en furste att inte lyckas
skydda sitt folk, han älskar dem som sina egna barn och om han fick veta att
starkare krafter hade åkallats för att klara det som han misslyckats med såg
han noga till att dela den smärtan med dem som ifrågasatt honom.
Det var bara jag, Valdemar och fyra personer till som kände till planen och vi
sex blev färre för varje dag när pesten tog oss en efter en. Till slut var det
bara jag, Valdemar och Lazarus kvar av de ursprungliga konspiratörerna. Trots
det blev vi fler sammansvurna, dag för dag. Ryktet spreds. Överallt viskade vi
små, sjukbleka myror till varandra, tisslade och tasslade; Hon kan rädda oss,
Kan hon? Hon är släkt med gudarna, Är det sant? Hon fördriver demoner, Hon kan
styra vindarna, Hon bannlyser drakarna, Hon kan, Hon vet, Hon kommer rädda oss,
Hon, Hon, Hon.
Till slut började till och med soldaterna från stadsvakten ge oss menande
nickningar. När det väl kom en tufsig duva flygande med besked att Drottningen
var på väg kändes det som om hela staden var delaktig i komplotten, kanske till
och med furst Casimir själv, han ville väl inte heller bli sjuk, han ville väl
också bli räddad.
En mulen, vanlig torsdag rusade Valdemars systerdotter Esperanza genom staden
och skrek: Hon kommer, hon kommer! Alla rusade ner till hamnen. Långt borta vid
horisonten kunde vi se ett fartyg närma sig, roddarslavarnas åror gjorde vita
märken av skum vid fartygets sidor och genom måsarnas sång kunde vi höra
dunkandet av trumman som höll takten så att årtagen skulle bli jämna.
#
Drottningen pekade med det svartfläckiga svärdet. På mig.
"Du", sa Drottningen och jag kunde inte annat än lyda. Jag darrade fram till
Drottningen och föll på knä igen. Hon drog med svärdsspetsen längs hakan på
mig. Hon nickade och gick sedan förbi mig upp mot staden. Efter några steg
vände hon sig om och höjde på ena ögonbrynet. Jag stod kvar på knä tills
Valdemar knuffade till mig. Först då förstod jag. Jag kom på fötter och rusade
fram till Drottningen som hade börjat gå igen. Jag saktade in när jag var två
steg bakom och följde henne på det avståndet.
Drottningen gick uppför den branta vita gatan av kalksten som går från hamnen
upp till templet som ligger högst på kullen. Många stod längs gatan och såg på
oss. De trängdes och knuffades för att se bättre, men nästan ingen sa något.
Jag undrade om Valdemar var avundsjuk på att jag hade blivit utvald av
Drottningen. Över våra huvuden skränade drakarna. Det hade hänt att stadsbor
fått drakskit på sig. Om man fick det på armar eller ben var man ofta tvungen
att amputera. Fick man det i huvudet behövde man i alla fall inte bekymra sig
om pesten mer.
Drottningen gick in i templet och gick fram till det stora altaret av marmor
som stod längst in i rummet. Hon viftade med handen mot vakterna som gick ut
utan att ifrågasätta. Hon nickade mot altaret. Jag förstod inte vad hon menade.
Hon nickade mot altaret igen. Jag gick fram till altaret och satta mig på det.
Drottningen la handen mot mitt bröst och tryckte varsamt ner mig mot den kalla,
hårda stenbänken som luktade blod och härsket fett från alla de getter, får,
grisar och, ibland när inget annat hjälpte, människor som offrats på den.
#
Vi som inte var utvalda stod utanför templet och väntade. På vad visste vi
inte, men vi visste att det var här vi måste vara, här vi måste vänta, här vår
stads framtid skulle mejslas ut. Drottningen ensam gått in i templet, följd av
Baltsar, men det gick inte att säga att de gick in tillsammans. Drottningen går
inte tillsammans med en sån som Baltsar, som var en av oss, åtminstone hade han
varit det tills alldeles nyligen. Nu visste vi inte vad han var; Drottningens
gunstling eller ett lyckligt offer till gudarna för allas frälsning. Vi frågade
vakterna om vad som hade hänt, vad hade Hon sagt, vad hade de gjort, men
vakterna visste lika mycket som vi själva. En av vakterna kände trycket av våra
frågor och började ge oss svar trots att han inga hade att ge. Rykten började
spridas bland oss om att Drottningen hade offrat Baltsar och lindat hans tarmar
kring Sin kropp, att Hon hade lägrat honom på offeraltaret i en extatisk orgie
som slutade med att blixten slog ner i Henne och förintade dem bägge till aska,
att Hon hade burit Baltsar i sina armar och att de båda hade lyfts upp till
gudarna på en regnbåge, att Hon hade förvandlats till en fågel Fenix som
sträckt ut sina ving-...
"Strunt, sa någon, det har inte ens regnat, hur skulle det kunnat bli en
regnbåge utan regn?"
"Tror du inte gudarna kan göra en regnbåge om de vill?" sa en annan.
"Äh, och blixtar, det hade vi väl sett?"
"Där kommer fursten! Vad kommer fursten att göra?"
"Är han fortfarande furste, jag menar, nu när vi har en Drottning här och allt?"
"Ur vägen". Furst Casimirs livvakt röjde undan oss med skaften på sina spjut.
Några av oss ifrågasatte furstens auktoritet men vi fick snabbt klargjort att
fursten alltjämt var stadens ledare. Furst Casimir gick, röd i ansiktet av
ilska och andfåddhet, fram till trapporna till templet. Framme vid trapporna
saktade han in i stegen, helt kort, men ändå märkbart, och fortsatte sedan med
utstuderat kraftfulla steg upp för trapporna och stannade högst upp, vid
pelarnas fötter. Han drog ett djupt andetag, torkade svetten ur pannan med en
duk av benvit lärft och vände sig om mot oss.
"Vissa av er tror att Drottningen kommit på er anmodan. Tror ni verkligen att
hon kommer när vem som helst kallar? Det är jag som har kallat på henne för att
hon, som det är hennes plikt som monark, ska befria oss från denna plåga,
befria oss från drakar och sjukdom. Som furste är det min plikt att skydda min
stad och jag är inte för stolt för att vända mig till en högre instans, med
vilken jag har så goda relationer."
En av vakterna började applådera. Vi föll in i applåden av artighet och för att
vakterna har spjut.
"Och du, Valdemar, som begåvat Drottningen ett silversvärd. Vem gav dig rätt
och myndighet att tala för stadens räkning?"
Valdemar såg ner i marken. Hans skuldror rörde sig av ilskan som byggdes upp
inom honom men som han var tvungen att hålla inne. Åtminstone nu. Åtminstone
ett tag till.
"Just det", sa Fursten. "Rådighet över staden har fursten, och enbart fursten
talar i stadens affärer."
#
Det kalla, hårda offeraltaret tryckte mot mitt bakhuvud, mina skulderblad,
svanskotan och hälarna. Jag lade händerna på magen som om jag skulle sova, men
Hon förde dem varsamt ner längs sidorna. Drottningen räckte ut en spetsig tunga
och förde långsamt svärdet längs den oväntat rosa kroppsdelen. Svärdet
polerades gräddvitt och blankt bättre än vad en silversmed skulle lyckats med
och alla de svarta fläckarna försvann. Drottningen drog åter svärdsspetsen
längs hakans linje och lät den därefter lätt, mycket lätt dra en linje längs
bröstkorgen ner mot magen. Hon lät svärdsspetsen vila i navelgropen.
Jag visste att detta var min sista stund på jorden. Jag försökte komma på mina
svåraste synder och försakelser så att jag skulle kunna be om gudarnas
förlåtelse och bli ett renare, mer värdigt offer. Eller så var jag redan renad,
som silversvärdet, bara genom att vara utvald av Drottningen? I själva verket
måste ju alla mina handlingar, genom hela livet, varit rena, skimrande som en
nyslipad marmorskiva eftersom jag var gudarnas utvalde. Jag hade inte insett
det tidigare, men just då stod det klart för mig att jag var den utvalde. Den
Utvalde. Den som skulle rädda staden från alla plågor och regera vist över mitt
folk och styra dem till välstånd och lycka. Hittills hade jag levt ett vanligt
liv, okunnig om mitt stora öde, blygsam och enkel. Men nu skulle det ske, min
sanna natur skulle uppenbaras.
"Vad tror du kommer ske?" sa Hon tyst, hennes röst som en sammetsduk. "Att du
ska bli offrad till gudarna?" Hon pekade med svärdet mot mina hosor och följde
den avlånga, putande kullen med spetsen.
"Eller tror du jag kommer lägra dig? Här? På offeraltaret? Jag vet inte vilket
som är mest inbilskt och självbelåtet, faktiskt inte."
#
De skränande drakarna som kretsade över staden dök plötsligt ner mot oss, mot
templet. Vi fick panik, vi sprang åt alla håll, vi stod förestenade av skräck,
men istället för att anfalla oss satte sig de fula djuren på templets tak. Hade
vi inte sett det själva hade vi inte trott att det var sant. De satt på templet
utan att gudarna straffade dem, putsade sina vingar, blåste en och annan
eldslåga, snappade efter varandra om de råkat sätta sig för tätt. Förutom
drakarnas käbbel och gnabbande lade sig en tjock och tät tystnad kring templet.
Ett spädbarn började skrika. Dess mor stoppade bröstet i munnen på det för att
för få det tyst. Furst Casimir vände sig bort från oss, mot templet. Vakterna
gjorde detsamma och alla vi som stod framför templet såg mot templets port
mellan mittenpelarna.
Den bronsbeslagna ekporten rörde sig långsamt utåt och öppnade en smal, mörk
glipa. Glipan vidgade sig långsamt. Nu var även drakarna tysta. Dörren
gnisslade något på dåligt oljade gångjärn och stannade, vidöppen. Även vinden
hade stillnat och vi kunde alla höra suset av blod i våra öron, våra egna
andetag och bultandet av våra hjärtan. I triangeln av solljus som letat sig in
i templets mörker framträdde långsamt en böljande silverdimma ovan svarta,
nakna fötter. Vi föll åter på knä. Valdemar, fursten, vakterna, alla.
Hon stod framför oss. För andra gången den dagen, för andra gången någonsin
stod hon framför oss. Hon såg ut över oss, vred huvudet från ena sidan till den
andra för att kunna se oss alla. Till sist såg hon neråt. Såg på furst Casimir
som knäböjde framför hennes fötter.
"Jag har blivit kallad hit," sa Hon, hennes röst som stål. "Kallad hit för att
lösa er från ert straff, det straff gudarna rättmätigt utdömt."
"Ers Majestät," rosslade Casimir. "Vad är då vårt brott?"
Drottningen lyfte blicken från Casimir och såg åter ut över oss, ut över
stadens borgare.
"Drakar och pest lockas av det ruttna, av det osunda och förstörda. De lockas
till asen, till flugorna, till det mögliga och skämda, till det dåliga i sinne
såväl som i kött. En osund svulst har länge vuxit till sig ostörd i er stad och
gudarna kommer inte att nöjas innan den är bortskuren."
"Ers Majestät, jag förs-...", försökte Casimir, men tystades av en blick av
Drottningen.
"Jag är kniven som skär bort svulsten och jag ersätter den med friskt kött",
sa Hon och vinkade fram Baltsar, som blek och darrande kom fram ur
tempelmörkret.
"Ers Majestät, detta är oerhört, mitt hus räknar sina anor tillbaka till-",
protesterade Casimir.
"Tystnad, svulst!" beordrade Drottningen och vände sig åter mot oss.
"Detta skämda äpple har fört pest och drakar till er stad, för hans skull har
ni alla blivit straffade och för hans skull har ni alla lidit. Tills nu. Jag är
kniven som skar fram det onda, men ni måste vara kvarnen som mal ner det så att
svulsten inte växer sig stark igen när jag inte längre är här."
Hon hade rätt! Att vi hade varit så blinda! Plötsligt kunde vi inte fort nog
lägga hand på fursten, som så tydligt varit den som fått vår stad att lida så.
Att vi inte hade förstått? Trodde han att han skulle gå ostraffad? Alla de som
dött, grannens Evelyn, de sammansvurna, Valdemars skadade arm - trodde han att
det inte skulle straffas? Skamligt. Med käppar, med skorna från våra fötter,
med våra bara nävar och med stenar. Ben krossades, skinn sprack och blod
flödade. Ett offer till gudarna, utan präster och utan altare, bara stadens
egna vrede. Rättfärdig vrede och blodet från en skyldig, en berusning bättre än
vin, bättre än haschisch, bättre än de små torra svamparna som sjömän från
andra länder sålde i hamnen. När drakarna dök ner mot den döda kroppen ville vi
knappt gå åt sidan, men de brände mot oss så vi var tvungna. Drakarna lyfte med
kroppen i klorna, hade de inte varit så många hade de aldrig orkat, och flög
bort för att aldrig mer komma tillbaka.
Drottningen hade sett på utan att säga ett ord. Nu visade hon med handen mot
mig.
"Detta är er nye furste, kött av ert kött och blod av ert blod och nu även
huvudet ni bär på era axlar."
"Leve furst Baltsar", ropade någon i folksamlingen och det togs strax upp av
fler och fler.
"Leve furst Baltsar, leve furst Baltsar" och ett och annat "Leve Drottningen."
Jag berättade aldrig för någon vad Drottningen hade sagt till mig därinne i
templet; "Du har en vacker profil och är dum nog att bli en passande furste.
Gör mannen med silversvärdet till din minister, eller döda honom så att han
inte gör uppror mot dig, det bestämmer du själv."
Allt var över. En ung p'au-flicka vars blå hudlinjer möttes vid näsan tog en
vända utanför templet. Kanske hade någon tappat ett guldmynt i upphetsningen.
En kopparslant, det fick duga.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927272&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).