Rose-Majs stickning
av Frank Berger
I begynnelsen lade Rose-Maj upp några maskor på stickstickorna. Före det
existerade ingen väv, ingen sticksöm och inget broderi. Eller rättare sagt så
vet vi inget om något sådant. Kanske har det funnits hundratals handarbeten
innan hon plockade upp stickorna ur handarbetskorgen den där gången. Kanske har
det funnits handarbeten vars komplexitet vore totalt oöverblickliga för oss
bräckliga varelser som aldrig kan vare sig se eller förstå något som
överskrider vår vaga horisont. Kanske har de handarbetena fötts först efteråt,
i ett annat tidsflöde som kanske rör sig i en uppåtgående spiral istället för
att, som i vår avkrok av världsalltet, flyta rakt fram som en flod i en fåra,
där det som vi tror är före i själva verket blir efter när man byter perspektiv
när man granskar det vi i brist på bättre uttryck beskriver som ett
kronologiskt skeende. Om sådana saker vet vi så lite.
Hursomhelst drog de rynkiga och knotiga fingrarna med livslång vana i de allra
första långsmala strängarna. Framför Rose-Majs koncentrerade blick bakom de
tjocka guldbågade glasögonen, inramade av permanentade vita lockar, föddes det
första lilla embryot till det stora handarbetet. Det var mindre än någon av oss
kunnat se med våra fysiska ögon, eller för den skull ens med det kraftigaste
elektronmikroskop. Det var omöjligt att föreställa sig vad det skulle bli. Det
är väl det som är charmen med att lägga upp en sticksöm. Ett hav av möjligheter
breder ut sig; en ocean som sträcker sig i alla riktningar in i en oändlig
slinga dimensioner. Den ena maskan följde på den andra för att genast övergå i
en tredje och skapelsen växte. Tempot var hisnande, och om det hade funnits en
åskådare på plats när Rose-Maj handarbetade hade betraktaren antagligen
förlorat fokus efter en bråkdels sekund i stickstickornas klirrande dans.
Vid det laget som Rose-Maj tog en paus i handarbetandet för att gå och koka en
kopp kaffe bredde det enorma handarbetet ut sig i alla riktningar, totalt
oöverblickbart för ett sinnligt begränsat öga. Väven böljade fram och tillbaka
i alla riktningar, och även in i sig själv på sätt som tycktes omöjliga,
ihopvirkade med en av Rose-Majs ljusårslånga virknålar. Hennes unika sätt att
sammanfoga trådarna möjliggjorde dem att fortsätta väva ihop sig när hon lät
stickstickorna vila ett slag, för att istället brodera några väl valda
stjälkstygn på ett annat ställe i det enorma flätverket. Några av de virvlande
gasmolnen med ett knappt förnimbart ljussken förtätades i en roterande skiva
medan kaffebryggaren puttrade, för att i den stund som Rose-Maj hällde upp den
doftande heta vätskan i en guldkantad kaffekopp med rosa blommor på, ha bildat
en klart strålande himlakropp.
Rose-Maj doppade en kanelskorpa i kaffet medan hon inspekterade sitt verk där
det låg på handarbetsbordet. Moraklockan vid väggen tickade. Delarna med
korsstygn i mörk materia bildade en effektfull bakgrund där de utsökt formade
protostjärnorna i hennes skapelse kunde framstå i en väl avvägd kontrast. Ännu
var där för många lösa gasmoln som bara rörde till alltsammans, men sådär är
det i början. Hon bet loss en bit uppblött skorpa med sina nötta löständer.
Sedan, när hon hunnit fästa alla trådar som hängde lösa i de interstellära
djupen, skulle det bli utsökt formade galaxer. Rose-Maj såg för sin inre syn
hur fint just det här handarbetet skulle bli. Det skulle nog inbringa ett bra
pris vid nästa missionsbasar. Hon skulle aldrig erkänna det högt, men
huvudsaken var att hennes handarbete blev finare än det där projektet som
Anna-Greta arbetade på, och som hon utan någon tillstymmelse till skam i
kroppen satt och skröt om varje gång de hade symöte.
Efter att Rose-Maj hade druckit upp den andra koppen kaffe med två sockerbitar,
lika starkt och becksvart som svärtan i de svarta hålen i handarbetet, och
diskat undan efter kaffestunden, satte hon sig i den stoppade soffan i mossgrön
sammetsimitation och sträckte sig efter broderinålen. Handarbetet hade
expanderat avsevärt under pausen. Hon granskade hur texturen i galaxernas armar
hade förtätats och hon spände med artroskrokiga pekfingrar några av trådarna
för att få en bättre symmetri. Hon räknade snabbt att hon hunnit med cirka
hundra miljarder galaxer redan, och då var klockan ännu bara tio på
förmiddagen. Hon skulle hinna med många fler bara innan lunch.
Rose-Maj räknade maskor och försökte hitta det där speciella solsystemet just i
utkanten av den galax hon just påbörjat innan hon tagit sin välförtjänta
kaffepaus. Den stavspiralgalax som hon i sitt stilla sinne tänkte på som
Vintergatan. Hon tyckte om att ge alla små detaljer i sina handarbeten olika
namn. Hon tappade bort sig flera gånger på grund av handarbetets krökning. De
där svarta hålen och alla multipla dimensioner kunde verkligen kollra bort en
när man försökte hitta rätt ställe när man ville brodera dit någon liten
finessrik detalj. Men till sist hittade hon det där lilla solsystemet. Det hade
varit ett blekt gas- och stoftmoln när hon lämnade det, men nu såg hon att det
hade format sig till en liten rödgul sol och några små planetkorn. Ett leende
lekte i de rynkiga mungiporna. Hon tog fram nålen och broderade precisa
elliptiska banor åt de små planeterna kring den lilla solen i en dekorativ
plattsöm. Hon valde länge bland sina nystan innan hon bestämde enskilda
färgkoder åt varje enskild planet. Rose-Maj var noggrann med detaljer. Man kan
inte ha en orange planet bredvid en rosa planet. Det begriper ju vem som helst.
Utom möjligen Anna-Greta som inte har något sinne för färger. Hon bestämde sig
för att låta resten av handarbetet expandera fritt på egen hand medan hon
ägnade sig åt de här detaljerna en stund.
Den tredje lilla planeten gjorde hon ovanligt solid och hon vinnlade sig om att
sy dit rörliga tektonikplattor på ytan som skulle röra sig enligt ett visst
mönster. Hon bestämde sig för att kalla den planeten Tellus. Hon sydde dit en
balanserad atmosfär som skulle ge den lilla klumpen ett särskilt gynnsamt
klimat. Efter att hon fäst den näpna månen med sitt allra skiraste silvergarn
såg hon att flercelligt liv redan börjat simma omkring i uroceanen. Hon log ett
soligt leende och slog ihop med händerna på det sätt som en mormor gör när hon
får höra att hennes barnbarn tagit sina första steg. Hon ägnade en god stund åt
att brodera generöst tilltagna ringar kring Saturnus. När hon var klar med dem
såg hon att stora kräldjur bebodde Tellus. De frodiga varma regnskogarna sjöd
av liv och skräcködlorna jagade varandra kors och tvärs över
kontinentalplattorna. Rose-Maj rynkade på näsan. Sådär hade hon inte tänkt sig
att det skulle bli. Hon tyckte inte om kräldjur. Inga orm- eller ödlemotiv i
hennes fina broderi, tack! Hon sträckte sig efter en av sina mindre virknålar
ur handarbetskorgen, valde noga ut en asteroid som hon tyckte hon kunde offra,
och drog den genom väven med virknålen och lät den smälla ner bland de otäcka
ödlorna som invaderat hennes lilla Tellus. Hon såg ohyran gå under när
ekosystemet kollapsade av kollisionen och hon skrockade belåtet. En lös tråd
mindre att fästa.
Rose-Maj hade ägnat en lång stund åt en särskilt färggrann och svårstickad
supernova i Andromedagalaxen innan hon kastade ett getöga på lilla Tellus igen.
Hon hade nästan glömt bort det minimala sandkornet där nere i ena hörnet.
Hennes sunda förnuft sade henne att hon borde strunta i den ovidkommande
detaljen och istället ägna sin kreativitet åt någon mera iögonfallande del av
sitt handarbete. Men hon var nyfiken på om det uppstått något nytt liv på
planeten. Hon märkte att små, tämligen hårlösa varelser på två ben gick omkring
på de vidsträckta savannerna. De verkade jaga de andra varelserna på planetens
yta ganska elakt, men hon beslöt att låta dem hållas. Det var alltid en
risktagning att skapa förutsättningar för självständigt liv i ett handarbete.
Det kunde gå bra och leda till vackra mönster som drog till sig beundrande
blickar, men det kunde lika gärna bli fult som stryk.
Rose-Maj hade fått nästan hela Hästhuvudnebulosans röda schatteringar färdiga
innan det var dags för lunch. När hon lade ner handarbetet för att resa sig ur
soffan och gå till köket fångade en liten rörelse i ögonvrån hennes
uppmärksamhet. Hon såg att Tellus hade ändrat utseende sedan hon senast ägnat
sig åt planeten. Ytan kryllade av liv. Vackra små djur i alla former och färger
rörde sig överallt på det lilla klotet. Men där där arten tvåbeningar hade
spritt sig över alla kontinenter. De hade huggit ner massor av skog. Röken
bolmade upp från deras bosättningar och vattnet som rann från deras samhällen
var brunt och smutsigt. Oceanerna, virkade av hennes blänkande marinblå
pärlgarn, började se solkiga ut i kanterna. Rose-Maj funderade på om hon skulle
åtgärda saken genast, men sedan bestämde hon sig för att låta det vänta. Hennes
generösa livserfarenhet hade lärt henne att vänta med drastiska beslut tills
efter lunch.
Det fanns kvar av gulaschsoppan från igår. Rose-Maj avnjöt den med några tjocka
skivor hembakt limpa medan hon lyssnade på lokalnyheterna på radion. Smaken
hade mognat över natten och den utsökta soppan var ännu mustigare än igår. Hon
stängde av radioapparaten när sjörapporten började. Hon passade på att ladda
kaffebryggaren färdigt inför eftermiddagskaffet innan hon igen återvände till
handarbetet i vardagsrummet. Det första hon gjorde var att kontrollera hur
Tellus progression framskred. Det hon såg fick henne att rysa. Planeten var
förfulad till oigenkännlighet. Haven kryllade av farkoster och högar med sopor
låg och flöt på ytan. De ståtliga vidsträckta skogarna var nedhuggna och
arealerna genomdragna av komplexa vägnät. I atmosfären, som var avsevärt
smutsigare nu än innan lunch, flög transportfarkoster av och an mellan alla
planetens hörn. Men det värsta var lukten. Innan hade Tellus doftat ljuvligt.
Nu stank den av osande rök och ruttnande avfall.
Rose-Maj suckade. Det fanns bara en sak att göra. Hon drog ut stickan ur
stickningen, greppade tråden och började dra. Den lilla avkroken av Vintergatan
där Tellus solsystem var beläget skälvde när hon repade upp det hon stickat.
Ibland när man handarbetar måste man helt enkelt repa upp en del och göra om
den. Den där lilla planeten hade bara inneburit trubbel från första början.
Rose-Maj drog allt mera frenetiskt i tråden och stickningen löste upp sig i ett
eskalerande tempo. Planeter, månar och asteroider som Rose-Maj sytt fast på
stickningen regnade ner när deras hemmiljö med ens upplöstes i intet. När delar
av den komplexa väven slutade existera vibrerade trådar som löpte till andra
delar av det nu oändligt stora handarbetet. På avlägsna stjärnor, miljarder
ljusår från Tellus, uppstod våldsamma solstormar och asteroidregn när
världsalltet skakade i sina grundvalar. Rose-Maj drog i tråden och utkanten av
det lilla solsystemet i galaxen Vintergatan började upplösas i kanterna.
Jupiter lossnade från sin elliptiska bana, föll ner på golvet och rullade in i
det dammiga mörkret under soffan.
Snart skulle lilla Tellus vara ett minne blott.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx/Follow @SFJournalen on Twitter for latest skiffy news/Gå med
i SKRIVA för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx
subj: subscribe) & Fantastiknovelltävingen http://ahrvid.bravejournal.com/ AEs ;
novellsamling Mord på månen nu som ljudbok: http://elib.se C Fuglesang: "stor ;
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"/Läs även i
Novellmästar-antologier som Alla tiders brott & fancyclopedin
Fandboken/YXSKAFTBUD GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
To unsubscribe click here:
http://www.lettermelater.com/unsubscribe.php?mid=2927273&email=ahrvid@xxxxxxxxxxx
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).