En marginaliserad litteratur
Tidskrift: Avsikten nr. 32 september 2009
"Tidskriften Avsikten" innehåller också en
recensionsavdelning och utlyser en novelltävling med deadline den 31
oktober
År 1842 infördes folkskolan i Sverige. 25 år senare hade man i stort
sett fått in alla ungar i skolbänkarna. Alfabetiseringen av svenska folket
sköt fart. Den ökade läskunnigheten ledde till att böcker och tidskrifter
konsumerades av allt fler. När nu arbetarnas och böndernas barn i det
dåtida Sverige lärde sig att läsa och skriva, så fick det en intressant
bieffekt. Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen uppstod.
Arbetarförfattarna och de författare, som sprang fram ur den på
landsbygden fortfarande helt dominerande bondekulturen, blev ett viktigt
inslag inte bara i den litterära utvecklingen. De påverkade också
politiken. Det mest påtagliga exemplet är Ivar Lo-Johanssons avslöjanden
om statarsystemet, ett slaveri som avskaffades tack vare hans insatser.
(Nu var Ivar Los insatser inte alltid lika framgångsrika. Hans korståg mot
idrotten och deckaren föll platt till marken och båda företeelserna står i
dag starkare än någonsin.)
Redan tidigt uppstod en motsättning mellan de socialrealistiska
arbetarskildringarna och underhållningslitteraturen. Utövarna av det
förstnämnda hävdade att underhållningslitteraturen var ett ogräs som
skulle utrotas. Kring 1910 tog det sig uttryck i arbetarrörelsens kamp mot
Nick Carter-litteraturen, en kamp som vanns i så måtto att Nick Carter
försvann, men det var en Pyrrhus-seger. Felet med Nick Carter ansågs
vara att deckare var osund läsning för arbetarklassens barn och kunde leda
dessa ut på farliga stigar.
Under hela 1900-talet uppstod flera gånger liknande panikungar. Nu
växte också en veckopress fram med en vittomfattande flora av tidskrifter
som innehöll noveller och romaner som serialiserades i form av
följetonger.
Från motståndarnas sida användes det nedvärderande begreppet
"kolorerade veckotidningar" om dessa tidskrifter och 1947 kom en ny
våldsam attack från arbetarförfattarnas sida.
Vid denna tidpunkt fanns det två tidskrifter som ansågs rumsrena,
nämligen "Folket i Bild" och kooperationens "Vi". Det var i dessa båda
tidningar som mycket våldsamma attacker kom. I ett upprop i "Vi" # 15/1947
förordade 62 författare, jag citerar ur Dag Hedmans bok om Gösta
Palmcrantz
att den rådande pappersransoneringen skulle tillämpas så att
papperstilldelningen för vissa av undertecknarna omhuldade institutioner
som bokförlag "och opinionsbildande eller åsikts- och idéförmedlande"
periodika skulle utökas på bekostnad av populärpressen. Några invändningar
ur tryckfrihetssynpunkt sade sig undertecknarna ej kunna skönja, då
populärpressen enbart sades ha som syfte att underhålla, och detta
tydligen inte skulle falla in i tryckfrihetens hägn. Uppropet mynnade i
påståendet att eftersom populärpressen "endast bjuder värdelös läsning"
fanns det ingenting "som motiverar dess fortsatta existens". Att flera av
undertecknarna regelbundet medverkade i populärpressen tycks inte ha stämt
dem till eftertanke.
Kusligt nog lades Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr ned 1947 just
på grund av minskad papperstilldelning. Om det finns ett samband är svårt
att säga, men den attityd som dessa författare visade upp var naturligtvis
odemokratisk. Vilhelm Moberg, som innan han slog igenom skrev cirka 450
noveller i olika veckotidningar (jag har själv flera i min samling av
kolorerade veckotidningar från 1920-talet) var en av undertecknarna. Var
det sina egna alster han attackerade med sin namnunderskrift? Erik Asklund
skrev i artikeln "Det kulörta träsket" i "Vi" # 16/1947 att veckopressen
var förljugen, smakförskämmande, förflackande och uttalade sig nedlåtande
om "allmänhetens dåliga smak."
Hybris överlag.
Olof Lagercrantz, Ivar Lo-Johansson, Lars Ahlin, Artur Lundkvist, ja,
till och med Eyvind Jonson skrev under uppropet, men Jonson ångrade sig
när han insåg att det man höll på med stod i direkt strid med den
grundlagsfästa tryckfriheten.
Detta behov att inte bara hävda socialrealismen på bekostnad av
underhållningslitteraturen utan också kräva utrotning av motståndarsidans
alster torde delvis ha haft att göra med ett proletärt
mindervärdeskomplex, som innehöll den dolda klausulen att de flesta av
dessa författare ville lyckas, bli sedda, hade som dröm och mål att bli
medlemmar av Svenska akademien, bortsett från akademifienden Vilhelm
Moberg.
Harry Martinsson, den kanske mest proletäre och finaste ordbetvingaren
av arbetarförfattarna, liksom Eyvind Jonson, en närmast övertydlig
anhängare av demokratiska värden, lät sig båda väljas in i denna i ordets
ursprungliga bemärkelse klart fascistoida (korporativistiska) maktfaktor
som lever i symbios med monarkin och det ledande kulturella och politiska
skiktet i vårt land. När dessa båda författare tilldelades Nobelpriset i
litteratur av den akademi de själva satt i, skulle det ha varit en
höjdpunkt för svensk arbetardiktning. Som vi vet blev det i stället ett
lågvattenmärke av skäl som det inte finns anledning att orda om här.
Den här gränsen mellan socialt inriktad arbetarlitteratur och osund
underhållningslitteratur omhuldas även i dag i vissa kretsar. Emil
Hagström och Helmer Grundström var två av de så kallade Klara-bohemerna,
som ofta förekom i bland annat tidningen "Lektyr". Jag skulle gissa att
Emil Hagström delvis försörjde sig på att skriva i just "Lektyr". Helmer
Grundströms biografiker ansåg så pass sent som för något år sedan att
mycket av det som författaren skrev i den kolorerade veckopressen inte är
värt att trycka om.
Den som gör sig mödan att läsa Helmer Grundströms noveller i t ex gamla
nummer av "Lektyr" finner knappast anledning att hålla med. Och den som
går tillbaka i läggen och läser gamla nummer av "Folket i Bild" och "Vi"
och jämför med vad som stod i den kolorerade veckopressen, upptäcker snart
att samma författare förekom i båda lägren och att några avgörande
skillnader i de vildmarksberättelser som exempelvis Bernhard Nordh skrev i
det ena eller det andra sammanhanget helt enkelt inte existerar.
Den klassiska arbetarlitteraturen fick nog sin slutpunkt med Svante
Foersters "Klasskämpen", en roman som växte fram ur en mylla som var en
kombination av klass- och stockholmsromantik! Efter Foerster växte en ny
värld fram där arbetarna och hantverkarna tog steget in i medelklassen och
landsbygdens folk flyttade till städerna. Den sociala situationen i
samhället omvandlades och vi fick ett samhälle där vi på gatan inte längre
självklart ser någon skillnad på folk, bortsett från en och annan huvudduk
och sikhturban.
Den vänster som uppstod på 1960-talet och som taktfast traskade
patrullo och skanderade slagord som andra skrivit åt dem bestod till stor
del av revolterande ungdomar från borgerliga hem som odlade ett omvänt
proletärkomplex. Att i dag diskutera begreppet arbetarlitteratur som något
som fortfarande lever kan alltså te sig anakronistiskt. Visst vistas vi
fortfarande i ett klassamhälle, men det handlar inte om en tydlig
arbetarklass längre utan om helt andra klassrelationer.
Men begreppet arbetarlitteratur har diskuterats i kulturtidskrifter
liksom i en paneldebatt anordnad av ABF i Stockholm, en ort i Sverige dit
arbetarförfattarna obönhörligen drogs förr i tiden. "Horisont" (# 4/2008)
hade arbetarlitteraturens återkomst som tema och nya numret av
"Tidskriften Avsikter" (# 32/2009), som "ger plats åt arbetarlitteratur",
hanterar ämnet.
I den debatt som förs förmärks inte någon uppgörelse med det förflutnas
snedtändningar i form av diskutabla kampanjer. Kopplingen
arbetarlitteratur/bohem, som dök upp i kölvattnet på arbetarlitteraturen,
tycks däremot ha tagit ett steg framåt. Denna sida manifesteras av att det
förefaller närmast självklart att hemlösa som skriver poesi och
uteliggande bohemer med en opublicerad roman i ränseln representerar
begreppet arbetarlitteratur. Detta stämmer också ganska väl överens med
Göran Greiders konstaterande att den kollektiva erfarenheten har ersatts
av den individuella. Och även om det fanns bohemer bland de ursprungliga
arbetarförfattarna, så var de verkligt stora namnen i denna genre sällan
bohemer utan hårt arbetande skribenter som Lars Ahlin, Moa Martinsson,
Stig Carlson m fl Om man bortser från Nils Ferlin, så var de så kallade
Klara-bohemerna en aning av andra klassens arbetarförfattare.
Göran Greiders bidrag till debatten refereras i Anna Nymans artikel
"Arbetarlitteratur då och nu", där hans och Johan Jönssons kritik av
kritikerna, lyfts fram: "Greider kritiserade, tillsammans med Jönsson,
också kritikerkåren för att stå handfallen inför arbetarlitteraturen och
sakna språk för att uttrycka och diskutera denna. I dag söker kritikerna
efter avantgardistiska skildringar och populärlitteratur, populariserar
och berövar betydande litteratur en mängd dimensioner, menade
Greider."
Det är säkert en riktig iakttagelse men innehåller samtidigt det gamla
vanliga sätt att resonera. För vad är "betydande litteratur" för ett djur?
Om det är litteratur som påverkar människor, får dem att ändra
uppfattning, bekräftar deras livshållning eller som hävdar en viss
socialistisk ordning? Eller vadå? Litteratur som passar Greiders privata
preferenser? Precis som förr?
Luddiga begrepp om vad som är bra och dåligt har kulturdebattörerna
alltid svängt sig med och Greider gör så även han. Det finns mycket att
lära av populärlitteraturen, inte bara vad beträffar sociala förhållanden
utan även vad beträffar berättarteknik, förmågan att strukturera
berättelser, monologer, dialoger, handling och intrig, vilket är sidor där
arbetarlitteraturen ofta var svag när det begav sig.
Det finns en förening som heter Föreningen Arbetarskrivare. Jag hoppas
verkligen att medlemmarna inte består av enkelspåriga sekteristiskt
inriktade elitister utan av skribenter med vilja att fördjupa och förändra
litteraturen inte bara genom att beskriva och kritisera sociala
förhållanden utan också genom sådana strukturella och språkliga insatser
som bär berättandet mot nya, djärva mål, där det privata och individuella,
som Greider talar om, belyser det allmängiltiga. Plus tusen andra saker,
naturligtvis.
De ursprungliga arbetarförfattarna var själva arbetare eller uppvuxna i
arbetarfamiljer. Som Anna Nyman påpekar i "Tidskriften Avsikter" brottas
man i dag med definitionsproblem. Är en arbetarförfattare en person som
är
- 1. född i arbetarklassen
- 2. autodidakt
- 3. skriver om arbetarklassen.
Eller gäller någon annan variabel, vad det nu skulle kunna vara.
En gång utgjorde arbetarlitteraturen en väsentlig del av den kulturella
tillvaron. Men i takt med att arbetarrörelsen och då främst
socialdemokratin de facto genomfört sin historiska uppgift, om man så
vågar uttrycka sig lite vulgärmarxistiskt, samtidigt som krafterna till
höger om socialdemokratin gjort rättning mitten och accepterat
välfärdssamhället, så har arbetarlitteraturen alltmer förlorat fotfästet.
De som klamrar sig kvar gör ett nostalgiskt intryck. Sekteristiskt är
kanske ett för starkt ord, men det handlar tydligtvis om en subkulturell
företeelse. Och när det kommer till kritan behöver naturligtvis ett
levande samhälle subkulturer av skilda slag som berikar helheten.
Nu innehåller nya numret av "Tidskriften Avsikter" en del annat att
läsa. Bland annat en essäistisk novell av Jonas Wessel om borgarbrackan
Arthur Rimbaud, som förvisso var en förnyare av det poetiska språket. Som
de flesta uppehåller sig Wessell vid bohemen Rimbaud och betraktar honom
som mystisk. Mystifieringen av Rimbaud är av gammalt datum. Egentligen är
Rimbaud inte särskilt mystisk. Han slutade skriva, reste runt och ville
bli rik, handlade med läder och idkade troligen också slavhandel.
Egentligen en ganska otrevlig typ. Wessels novell i jag-form handlar om
hur jag-personen tycker sig upptäcka Rimbaud på ett hak i Kairo.
En fin liten novell.
Bertil Falk
"Tidskriften Avsikten" innehåller också en
recensionsavdelning och utlyser en novelltävling med deadline den 31
oktober.
| 
Kritik
Anpassad sökning
