[SKRIVA] Re: (No Date: Fri, 23 Oct 2009 10:48:14 +0200

  • From: "Zenzat" <zenzat@xxxxxxxxx>
  • To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>

Det verkar som om attachment inte funkar. Däför sänder jag om texten inklistrad. 


     En marginaliserad litteratur
     Tidskrift: Avsikten nr. 32 september 2009
"Tidskriften Avsikten" innehåller också en recensionsavdelning och utlyser en novelltävling med deadline den 31 oktober År 1842 infördes folkskolan i Sverige. 25 år senare hade man i stort sett fått in alla ungar i skolbänkarna. Alfabetiseringen av svenska folket sköt fart. Den ökade läskunnigheten ledde till att böcker och tidskrifter konsumerades av allt fler. När nu arbetarnas och böndernas barn i det dåtida Sverige lärde sig att läsa och skriva, så fick det en intressant bieffekt. Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen uppstod.
Arbetarförfattarna och de författare, som sprang fram ur den på landsbygden fortfarande helt dominerande bondekulturen, blev ett viktigt inslag inte bara i den litterära utvecklingen. De påverkade också politiken. Det mest påtagliga exemplet är Ivar Lo-Johanssons avslöjanden om statarsystemet, ett slaveri som avskaffades tack vare hans insatser. (Nu var Ivar Los insatser inte alltid lika framgångsrika. Hans korståg mot idrotten och deckaren föll platt till marken och båda företeelserna står i dag starkare än någonsin.)
Redan tidigt uppstod en motsättning mellan de socialrealistiska arbetarskildringarna och underhållningslitteraturen. Utövarna av det förstnämnda hävdade att underhållningslitteraturen var ett ogräs som skulle utrotas. Kring 1910 tog det sig uttryck i arbetarrörelsens kamp mot Nick Carter-litteraturen, en kamp som vanns i så måtto att Nick Carter försvann, men det var en Pyrrhus-seger. Felet med Nick Carter ansågs vara att deckare var osund läsning för arbetarklassens barn och kunde leda dessa ut på farliga stigar.
Under hela 1900-talet uppstod flera gånger liknande panikungar. Nu växte också en veckopress fram med en vittomfattande flora av tidskrifter som innehöll noveller och romaner som serialiserades i form av följetonger.
Från motståndarnas sida användes det nedvärderande begreppet "kolorerade veckotidningar" om dessa tidskrifter och 1947 kom en ny våldsam attack från arbetarförfattarnas sida.
Vid denna tidpunkt fanns det två tidskrifter som ansågs rumsrena, nämligen "Folket i Bild" och kooperationens "Vi". Det var i dessa båda tidningar som mycket våldsamma attacker kom. I ett upprop i "Vi" # 15/1947 förordade 62 författare, jag citerar ur Dag Hedmans bok om Gösta Palmcrantz
att den rådande pappersransoneringen skulle tillämpas så att papperstilldelningen för vissa av undertecknarna omhuldade institutioner som bokförlag "och opinionsbildande eller åsikts- och idéförmedlande" periodika skulle utökas på bekostnad av populärpressen. Några invändningar ur tryckfrihetssynpunkt sade sig undertecknarna ej kunna skönja, då populärpressen enbart sades ha som syfte att underhålla, och detta tydligen inte skulle falla in i tryckfrihetens hägn. Uppropet mynnade i påståendet att eftersom populärpressen "endast bjuder värdelös läsning" fanns det ingenting "som motiverar dess fortsatta existens". Att flera av undertecknarna regelbundet medverkade i populärpressen tycks inte ha stämt dem till eftertanke.
Kusligt nog lades Jules Verne Magasinet/Veckans Äventyr ned 1947 just på grund av minskad papperstilldelning. Om det finns ett samband är svårt att säga, men den attityd som dessa författare visade upp var naturligtvis odemokratisk. Vilhelm Moberg, som innan han slog igenom skrev cirka 450 noveller i olika veckotidningar (jag har själv flera i min samling av kolorerade veckotidningar från 1920-talet) var en av undertecknarna. Var det sina egna alster han attackerade med sin namnunderskrift? Erik Asklund skrev i artikeln "Det kulörta träsket" i "Vi" # 16/1947 att veckopressen var förljugen, smakförskämmande, förflackande och uttalade sig nedlåtande om "allmänhetens dåliga smak." 

     Hybris överlag.
Olof Lagercrantz, Ivar Lo-Johansson, Lars Ahlin, Artur Lundkvist, ja, till och med Eyvind Jonson skrev under uppropet, men Jonson ångrade sig när han insåg att det man höll på med stod i direkt strid med den grundlagsfästa tryckfriheten.
Detta behov att inte bara hävda socialrealismen på bekostnad av underhållningslitteraturen utan också kräva utrotning av motståndarsidans alster torde delvis ha haft att göra med ett proletärt mindervärdeskomplex, som innehöll den dolda klausulen att de flesta av dessa författare ville lyckas, bli sedda, hade som dröm och mål att bli medlemmar av Svenska akademien, bortsett från akademifienden Vilhelm Moberg.
Harry Martinsson, den kanske mest proletäre och finaste ordbetvingaren av arbetarförfattarna, liksom Eyvind Jonson, en närmast övertydlig anhängare av demokratiska värden, lät sig båda väljas in i denna i ordets ursprungliga bemärkelse klart fascistoida (korporativistiska) maktfaktor som lever i symbios med monarkin och det ledande kulturella och politiska skiktet i vårt land. När dessa båda författare tilldelades Nobelpriset i litteratur av den akademi de själva satt i, skulle det ha varit en höjdpunkt för svensk arbetardiktning. Som vi vet blev det i stället ett lågvattenmärke av skäl som det inte finns anledning att orda om här.
Den här gränsen mellan socialt inriktad arbetarlitteratur och osund underhållningslitteratur omhuldas även i dag i vissa kretsar. Emil Hagström och Helmer Grundström var två av de så kallade Klara-bohemerna, som ofta förekom i bland annat tidningen "Lektyr". Jag skulle gissa att Emil Hagström delvis försörjde sig på att skriva i just "Lektyr". Helmer Grundströms biografiker ansåg så pass sent som för något år sedan att mycket av det som författaren skrev i den kolorerade veckopressen inte är värt att trycka om.
Den som gör sig mödan att läsa Helmer Grundströms noveller i t ex gamla nummer av "Lektyr" finner knappast anledning att hålla med. Och den som går tillbaka i läggen och läser gamla nummer av "Folket i Bild" och "Vi" och jämför med vad som stod i den kolorerade veckopressen, upptäcker snart att samma författare förekom i båda lägren och att några avgörande skillnader i de vildmarksberättelser som exempelvis Bernhard Nordh skrev i det ena eller det andra sammanhanget helt enkelt inte existerar.
Den klassiska arbetarlitteraturen fick nog sin slutpunkt med Svante Foersters "Klasskämpen", en roman som växte fram ur en mylla som var en kombination av klass- och stockholmsromantik! Efter Foerster växte en ny värld fram där arbetarna och hantverkarna tog steget in i medelklassen och landsbygdens folk flyttade till städerna. Den sociala situationen i samhället omvandlades och vi fick ett samhälle där vi på gatan inte längre självklart ser någon skillnad på folk, bortsett från en och annan huvudduk och sikhturban.
Den vänster som uppstod på 1960-talet och som taktfast traskade patrullo och skanderade slagord som andra skrivit åt dem bestod till stor del av revolterande ungdomar från borgerliga hem som odlade ett omvänt proletärkomplex. Att i dag diskutera begreppet arbetarlitteratur som något som fortfarande lever kan alltså te sig anakronistiskt. Visst vistas vi fortfarande i ett klassamhälle, men det handlar inte om en tydlig arbetarklass längre utan om helt andra klassrelationer.
Men begreppet arbetarlitteratur har diskuterats i kulturtidskrifter liksom i en paneldebatt anordnad av ABF i Stockholm, en ort i Sverige dit arbetarförfattarna obönhörligen drogs förr i tiden. "Horisont" (# 4/2008) hade arbetarlitteraturens återkomst som tema och nya numret av "Tidskriften Avsikter" (# 32/2009), som "ger plats åt arbetarlitteratur", hanterar ämnet.
I den debatt som förs förmärks inte någon uppgörelse med det förflutnas snedtändningar i form av diskutabla kampanjer. Kopplingen arbetarlitteratur/bohem, som dök upp i kölvattnet på arbetarlitteraturen, tycks däremot ha tagit ett steg framåt. Denna sida manifesteras av att det förefaller närmast självklart att hemlösa som skriver poesi och uteliggande bohemer med en opublicerad roman i ränseln representerar begreppet arbetarlitteratur. Detta stämmer också ganska väl överens med Göran Greiders konstaterande att den kollektiva erfarenheten har ersatts av den individuella. Och även om det fanns bohemer bland de ursprungliga arbetarförfattarna, så var de verkligt stora namnen i denna genre sällan bohemer utan hårt arbetande skribenter som Lars Ahlin, Moa Martinsson, Stig Carlson m fl Om man bortser från Nils Ferlin, så var de så kallade Klara-bohemerna en aning av andra klassens arbetarförfattare.
Göran Greiders bidrag till debatten refereras i Anna Nymans artikel "Arbetarlitteratur då och nu", där hans och Johan Jönssons kritik av kritikerna, lyfts fram: "Greider kritiserade, tillsammans med Jönsson, också kritikerkåren för att stå handfallen inför arbetarlitteraturen och sakna språk för att uttrycka och diskutera denna. I dag söker kritikerna efter avantgardistiska skildringar och populärlitteratur, populariserar och berövar betydande litteratur en mängd dimensioner, menade Greider."
Det är säkert en riktig iakttagelse men innehåller samtidigt det gamla vanliga sätt att resonera. För vad är "betydande litteratur" för ett djur? Om det är litteratur som påverkar människor, får dem att ändra uppfattning, bekräftar deras livshållning eller som hävdar en viss socialistisk ordning? Eller vadå? Litteratur som passar Greiders privata preferenser? Precis som förr?
Luddiga begrepp om vad som är bra och dåligt har kulturdebattörerna alltid svängt sig med och Greider gör så även han. Det finns mycket att lära av populärlitteraturen, inte bara vad beträffar sociala förhållanden utan även vad beträffar berättarteknik, förmågan att strukturera berättelser, monologer, dialoger, handling och intrig, vilket är sidor där arbetarlitteraturen ofta var svag när det begav sig.
Det finns en förening som heter Föreningen Arbetarskrivare. Jag hoppas verkligen att medlemmarna inte består av enkelspåriga sekteristiskt inriktade elitister utan av skribenter med vilja att fördjupa och förändra litteraturen inte bara genom att beskriva och kritisera sociala förhållanden utan också genom sådana strukturella och språkliga insatser som bär berättandet mot nya, djärva mål, där det privata och individuella, som Greider talar om, belyser det allmängiltiga. Plus tusen andra saker, naturligtvis.
De ursprungliga arbetarförfattarna var själva arbetare eller uppvuxna i arbetarfamiljer. Som Anna Nyman påpekar i "Tidskriften Avsikter" brottas man i dag med definitionsproblem. Är en arbetarförfattare en person som är 

       a.. 1. född i arbetarklassen
       b.. 2. autodidakt
       c.. 3. skriver om arbetarklassen.
     Eller gäller någon annan variabel, vad det nu skulle kunna vara.
En gång utgjorde arbetarlitteraturen en väsentlig del av den kulturella tillvaron. Men i takt med att arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin de facto genomfört sin historiska uppgift, om man så vågar uttrycka sig lite vulgärmarxistiskt, samtidigt som krafterna till höger om socialdemokratin gjort rättning mitten och accepterat välfärdssamhället, så har arbetarlitteraturen alltmer förlorat fotfästet. De som klamrar sig kvar gör ett nostalgiskt intryck. Sekteristiskt är kanske ett för starkt ord, men det handlar tydligtvis om en subkulturell företeelse. Och när det kommer till kritan behöver naturligtvis ett levande samhälle subkulturer av skilda slag som berikar helheten.
Nu innehåller nya numret av "Tidskriften Avsikter" en del annat att läsa. Bland annat en essäistisk novell av Jonas Wessel om borgarbrackan Arthur Rimbaud, som förvisso var en förnyare av det poetiska språket. Som de flesta uppehåller sig Wessell vid bohemen Rimbaud och betraktar honom som mystisk. Mystifieringen av Rimbaud är av gammalt datum. Egentligen är Rimbaud inte särskilt mystisk. Han slutade skriva, reste runt och ville bli rik, handlade med läder och idkade troligen också slavhandel. Egentligen en ganska otrevlig typ. Wessels novell i jag-form handlar om hur jag-personen tycker sig upptäcka Rimbaud på ett hak i Kairo. 

     En fin liten novell.

     Bertil Falk
"Tidskriften Avsikten" innehåller också en recensionsavdelning och utlyser en novelltävling med deadline den 31 oktober.

JPEG image

Other related posts:

  • » [SKRIVA] Re: (No Date: Fri, 23 Oct 2009 10:48:14 +0200 - Zenzat
  1. Home
  2. skriva
  3. Archive
  4. 10-2009