Nu har jag läst del 2 av Christina Wahldens steampunk-eller-vad-det-är med
titeln Guldgrävaren (Rabén & Sjögen, 2016). Del 1, som hette Fripassageraren,
var litet kul och underhållande, men full av tekniska orimligheter. Jag lägger
till räkan av den sist, som var på listan för några dagar sedan.
Guldgrävaren var en riktig besvikelse. Förutom att ha en massa fel om teknik
och bakgrund, radar författaren upp en massa totala orimligheter och flummar
ut. Har hon gått på LSD, eller vad?
Handingen i korthet: Hjältarna (Nick och Nora, vars far just mördats) jagar
sin mor och far till Australien - i ubåt! Där får de veta att morsan varit där
tidigare, bl a som opal-prospekterare, men nu farit vidare till USA. Dit åker
de i luftballong (!) men ballongen kraschar i Stilla Haven och de går i en
livbåt som dock pushas på av kölvalar (!) så att de snabbt når Kalifornien. De
träffar en indiansk shaman som tar henne till moderns hus, men på vägen stötrer
de på ett rånargäng...som leds av mamman. (Återförening. Suck.) En i
resällskapet visar sig vara syskonens riktiga far (den far som dött var inte
det), och han sparkade ut morsan när han fick veta att hon vänstrat. Nick åker
i en viddriven vagn över halva USA till bröderna Wright för att hjälpa dem att
uppfinna ett flygplan. Nell åker med men förvandlas till en fågel (!), ett
totemdjur, ett trick från indianstammen de träffat på, och flyger till England.
När hon kommer hem grundar hon en fin flickskola.
The end.
Storyn har flera problem.
* Det stor mysteriet, vem dödade (den inte riktige) fadern löses
otillfredställande. Det var en i sällskapet, som dock äts upp av en krokodil
(!), någonstans mitt i boken. Det sekundära mysteriet - vad hände med modern -
blir minst lika taffligt hanterat. Att hon visat sig bli dilligensrånare är
liksom inte trovärdigt. Det viktigaste drivkrafterna i intrigen slarvas bort
som om de inte betydde något.
* Ö h t är storyn full av en massa orimligheter, som sänker läsarens villighet
att att uppge sin skepsis (Suspension of Disbelief). Att Nick uppfinner
fantastiska uppfinningar stup i kvarten. Att valar knuffar på deras livbåt
under säkert en kvarts jordomkrets. Att indianerna kan förvandla sig till
totemdjur. Att viktiga personer dör litet hipp som happ. Att reskassan (se
förra recensionen) motsvarande 1-1.5 miljarder kronor tydligen glöms bort
(storyn säger inte att de tappar slantarna, får dem stulna etc - pengarna nämns
bara inte fortsättningsvis!) Intrigen är helt enkelt uselt planerad. Den hoppar
fram och tillbaka och trollar fram Deus ex Machina både två och tre ggr (dvs
något magiskt som stiger ned i handlingen och fixar saker helt oväntat). Boken
rasar ihop och man tar sig för pannan.
* Diverse småkommentarer:
- Ett visst litet avslöjande kring betjänten Nick (säger inte vad) som man
förväntar sig skulle användas i intrigen förblir mystikst outnyttjat (vilket
stärker tanken att intrigen är illa genomtänkt).
- Massor med anakronismer. Det talas om "strikta pressetiska regler" som om
det vore Sverige 2018, något som var helt annorlunda under 1800-talet.
- Hon upprepar draget från del 1, med att låta ett avsnitt av resan emulera
introt till en charterresa på 2000-talet, men nu blir det bara en tjatig
repris. Omborde visas t o m film, en teknologi som ö h t inte antytts tidigare
i storyn (däri finns en sheriff Clint Eastwood, i ett inte helt lyckat
meta-skämt).
- Plötsligt trollar uppfinnarbrodern fram mobiltelefoner... Ack! (ur går det
till utan att bygga den omfattande infrastruktur mobiler kräver?)
- Hon tror att australiska emu-fåglar kan springa i 130 km/h (de klarar
hälften, kanske). Och att valar kan simma i 70 km/h (jag tvivlar).
- Ressällskapet glömmer bort att de kan lätta på sin ballong genom att släppa
sandsäckar.
- Wahlden anger felaktigt att indianreservat är "inhägnade platser". (Det är
de inte. Det kan finnas en grind till reservetets ingång, men totalt inhägnade
är de inte.)
- Klumpig dialog: "Det är rena 1800-talet", sade min bror. "Men det *är*
1800-talet, sade vi. (Sådant bryter Suspension of Disbelief. Romanpersoner
skall inte vara medvetna om att det finns läsare som sitter under andra
förhållanden, t ex i en annan tid - en tid då "det är rena 1800-talet" blir en
fungerande replik.)
- Hon kan inte bestämma sig för om hennes 1800-talsvärld har elektricitet
eller inte. Ibland finns elektricitet, ibland inte. Hon trollar fram namn på
gundämnen som inte var upptäckta vid den tiden (t ex polonium).
- Wahlden placerar bröderna Wrights arbete med att utveckla flygplan på
1870-talet. Det kom senare, tidigt 1900-tal.
- Författarinnan försöker på något ställe emulera gammalsvenska, med plural.
Men det sker inkonsekvent - andra liknande avsnitt får inte verbplural - och
hon lyckas inte riktigt (t ex bör "beger" nog bli "begiva" i plural).
- Hon plockar fram moderna kläder, som jeans, overaller och jumpaskor.
(T-shirts blev populärt efter WWII, och baserades på den typ av
bomullsundertröjor amerikanska armen använde.)
* Hela historien är slarvig, dåligt researchad, med orimlig och hoppande
intrig. Kanske hade författarinnan bråttom när hon skrev. I alla fall brydde
Wahlden sig inte om att täta hål i berättelsen, tänka igenom intrigen och få
den att hänga ihop.
Del 1 hade sina ljuspunkter, men del 2 får hela armaturbygget att mörkna.
Svensk steampunk borde kunna skrivas bättre.
--Ahrvid
------ (Rec av första delen)
Christina Wahldens Fripassageraren (Rabén & Sjögren, 2015) är svensk steampunk
om syskonen Nell och Nick, vars industriägande far plötsligt dör. De har hela
tiden trott att deras mor är död, men så får de veta att hon är i livet och i
Afrika.
Nell är journalist för en kvinnotidning - hackar ur sig feministiska artiklar
om att kvinnan borde få rösträtt osv - och Nick är uppfinnare, och sprutar ur
sig ritningar till konstiga maskiner. På begravningen anländer ortens polis och
meddelar att fadern måste ha blivit mördad, ty man har hittat arsenik i hans
kropp. Rädda för att bli misstänkta bestämmer sig syskonen för att genast fara
till Afrika och leta efter modern. De ger sig iväg i en stånkande automobil...
Det är upptakten till denna ungdomsbok (med tjusigt omslag på ett luftskepp
och en mekanisk häst, av Håkan Liljemärker). Jag var faktiskt på ett bokprat på
förlaget R&S då denna och flera andra böcker presenterades för ett par år sedan.
Jag tänkte ge en hel del synpunkter på teknologin som beskrivs, men låt mig
först säga att romanen som sådan är friskt och fartfullt skriven. Dialogen
funkar bra och det är färgstarka miljöskildringar Det utspelas på 1870-talet
(Suezkanalen från 1869 anges som nybyggd) i en värld där många av 1800-talets
uppfinningar tagits ett steg längre eller kanske kommit tidigare.
Den största bristen är att den ganska röriga intrigen - syskonen drabbas av
flera inbrott, jagas av skurkar, får mystiska telegram osv - inte avslutas för
fem öre. Man får istället vänta på upplösningen till nästa del (som heter
Guldgrävaren). Gissningsvis har Wahlden skrivit manuset för att utge det som en
bok, men så har förlaget delat den i två. På annat sätt går det inte att
förklara att den snopet slutar utan några förklaringar.
Boken har en hel del humor. När de beställt en taxi i Egypten visar det sig
att transporten består av en fullt fungerande...flygande matta! Senare serveras
de måltider på papper med "runda köttbitar inuti lika runda bröd...inlagd gurka
och sallad mellan bröden, en sås av majonnäs och röd tomatsås. Till detta
serverades fritterad potatis /och/ en brun, söt dryck fylld av bubbel" -
hamburgerhak från 1800-talet med andra ord! När de far med ett luftskepp
skildras färden som dagens charterresor, komplett med flygvärdinnornas
säkerhetsgenomgång och kaptenens "...vi flyger nu på bla bla meters höjd...vi
hoppas ni får en angenäm resa!"
Nu är det dock så att jag tycker att bra science fiction - steampunk hör till
genren - bör försöka vara hyggligt tekniskt, vetenskapligt och historiskt
trovärdig. Kunskap i historia får inte glömmas. Men man får överdriva tekniska
egenskaper, extrapolera, göra vågade gissningar i utvecklingens framkant osv.
Och man kan använda i sf-genren sedan länge etablerade fenomen (överljusfart,
tidsresor, osv) även om de egentligen är omöjliga.
Men att dra till med något tveksamt för att man är okunnig är jag mer tveksam
till. Wahlden gör sig skyldig till en hel del tveksamheter. Författarinnan är
journalist, har läst konstvetenskap och tidigare skrivit en rad ungdomsböcker.
Teknisk bakgrund saknas hos henne, såvitt jag kan se. Några nedslag:
* "Men det finns inga flygplan än", säger en av huvudpersonerna plötsligt i en
blommig anakronism (det finns luftskepp). Men om det inte finns flygplan, hur
kan man veta att tyngre-än-luft-flygapparater skulle att komma kallas just
"flygplan"? Många termer användes i början ("aerodrome", "aerostat" m fl) innan
man efter Wright-bröderna så småningom landade - pun intended! - på "aeroplan".
* På ett ställe sägs hur livet kan förenklas med diverse hushållsapparater,
inkl en "mikrovågsugn". Men på 1800-talet hade man högst vaga begrepp om
elektromagnetisk strålning. Boken utspelas på 1870-talet, men det var först
flera decennier senare man upptäckte radiovågor, röntgenstrålning m m -
mikrovågor är ännu senare. Ytterligare en anakronism.
* I denna steampunkvärld finns transoceaniska passagerarlinjer som sköts
med...ubåtar. De kan tydligen fara under vattnt hur lång tid som helst. OK,
Jules Vernes Nautilus gjorde också det, driven av något slag av superbatterier,
så vi kan väl anta att denna drivkraft annekterats. Men det är bara en nackdel
att fara undervattenvis, pga det högre vattenmotståndet. Ytfartyg kan alltid
bli snabbare. (En atomubåt toppar kanske 30 knop, de snabbaste ytstridsfartygen
slickar ca 50 knop och racerbåtar fixar över 100 knop.)
* Man blir en smula irriterad på hur lättsamt Wahlden ser på telegramskick. Det
var en oerhört dyr kommunikationsform! Nell skickar långa artiklar till sin
redaktion i London - det gjorde man aldrig i verkligheten. Det skulle ruinera
tidningen. Utrikeskorrar skickade korta, staccatoliknande meddelanden med några
tiotal ord, som redaktionen fyllde på - eller så sände man papperspost som iofs
kunde ta 1-2 veckor att nå fram. Det fanns en särskilt förmånlig taxa för
10-ordstelegram, och den som sett gamla telegram citeras bör notera hur de ofta
är exakt 10 ord långa. Men slösade inte dyra telegrampengar på fraser som
"Hoppa ni mår bra". "här hemma är allt som vanligt", "ta vara på er" osv - men
det gör denna bok som saknar insikt om äldre dagars telegrampraxis.
* Men det är klart, Nell och Nick är verkligen stenrika och har råd med
slösande långa telegram. Som resepengar får de med sig en blommig kappsäck med
55 000 pund! En hyggligt välavlönad arbetare tjänade på den tiden någonstans i
området 10 pund i månaden. De hade alltså med sig ca 5500 månadslöner, och en
snabbkalkyl ger vid handen att det i dag motsvarar mellan 1 och 1,5 miljard
kronor... Vilken reskassa! Författarinnan har uppenbart inte funderat igenom
penningvärden och dess historiska förändringar.
* Nell skriver sina artiklar på en skrivmaskin märke Remington. Det kan vi iofs
gå med på. Remington lanserade sin första skrivmaskin 1873 - även om den då var
oerhört klumpig, och knappast reseskrivmaskinsfähig. Men plötsligt ger Nick en
sticka till Nell och säger att det är ett "minne" han uppfunnit. Det är bara
att "koppla det till skrivmaskinen" så sparas all text. Hur då sparas texten,
kan man undra? Wahlden har tydligen tänkt på en USB-sticka men inte tänkt på
hur i all världen en sådan kan kopplas till en mekanisk skrivmaskin som arbetar
med typarmar, vals, kugghjul m m.
* Så uppfinner Nick också röntgenglasögon, som anges kunna se genom väggar. Men
det finns inte ens idag någon teknologi som kan skapa slikt och någon teknik
som rent teoretiskt skulle fixa det ens i framtiden är svår att tänks sig.
(Röntgenglassögon fanns bara i den gamla Hobbex-katalogen, men jag råkar veta
att de var skojeri och inte fungerade.) Men det är klart, om man kan anlita
flygande mattor är röntgenglasögon inte långt bort...
Däremot köper jag luftskeppet, även om det verkar kunna bära mycket mer än t o
m Hindenburg - man får överdriva teknologin, som sagt. De mekaniska hästarna är
också OK. Den ångsprutande dime-novel-författaren Frank Reade skildrade
liknande kontraptioner (se t ex
http://americandigest.org/mt-archives/american_studies/frank_reade_americas_forg.php
). Men de tekniska och historiska misstagen är litet för många, i en annars
ganska underhållande drapa.
Vad gäller steampunk tycker jag att många missat det verkligt intressanta med
genren: teknologin! Att spekulera kring och extrapolera med ångmaskiner,
telgrafer, cyklar, glasplåtsfotografering, fonografer, järnvägar, symaskiner,
babbagemaskiner, luftskepp, hålkortsvävstolar, dynamit, kolkornsmikrofoner, m m
ger stora, spännande möjligheter. Men folk som sysslar med stempunk idag verkar
mer upptagna av...smycken och mode! Hur folk klädde sig och vilket krimskrams
de bar på är bara banala struntsaker.
I bra steampunk skall man höra ångcylindrarna pysa och kugghjulen gnissla,
och fråga sig: vad mer kan man tänka sig att få de här maskinerna att göra?
Maskinerna är våra vänner.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA, för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och deltag i
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2018, info http://ahrvid.bravejournal.com / Om Ahrvids ;
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Nu
som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs ;
även AE i Novellmästarnas antologier http://www.novellmastarna.se/Oskuld.htm ;
och hans sf-fanhistoriska uppslagsverk Fandboken / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).